Pedanternas välde

av Trygve Söderling

Nanoaktivism! Pontus Kyander skapade i decembernumret av Ny Tid ett roligt begrepp för en allvarlig sak. Han beskrev hur han lämnat ett projektjobb efter anonyma anmälningar mot honom för att han någonstans pratat binärt (kvinnor och män) utan att samtidigt alltid nämna hen-personer.

Vad än den verkliga orsaken till en sån kampanj bakom ryggen kan ha varit (oftast handlar det om att någon vill ha någon annans jobb) så känns Kyanders ”nanoaktivism” som en träffande term. Vi ser fenomenet lite här och där, ofta i så kallade sociala medier, men också i journalistiska produkter. När ”debatten” börjar handla om vilken hudfärg några glada flickor på en målning av Cris af Enehielm får ha, banaliseras verkliga frågor om till exempel konst och rasism. Att tala klokt om konst är en svår konst, att följa närmaste protokoll mot kränkande nyckelord och -symboler är däremot lätt – lätt alltså att bli nanoaktivist och storma fram där ribban är lägst.

Filosofen Jonna Bornemark sätter i boken Det omätbaras renässans (2018) fingret på hur övertron på exakta siffror och mätningar lätt tar över när det gäller att beskriva och besluta kring komplicerade fenomen. En förenklingsfantasi som är välkänd för många som till exempel i jobbet drunknar i formulär och rapporter som ska skapa ”kvalitet” men i verkligheten sabbar kvalitet genom att stjäla dyrbar tid. Undertiteln på Bornemarks bok är uddig, En uppgörelse med ­pedanternas världsherravälde, och ”pedanteri”­ är säkert en lika användbar term som Kyanders ”nanoaktivism”. Bornemark tar avstamp i 1400-talstänkaren Nicholas Cusanus distinktion mellan ratio och intellectus, där den senare handlar om att se de större sammanhang (så kallade ”vadheter”) som en alltför snäv ratio missar i sin mekaniska tillämpning av färdiga, mätbara mallar.

Jag föreställer mig här pedant P som jämt slänger matvaror som har passerat bäst före-stämpeln med en dag. Istället för att använda sinnen och huvud – lukta och smaka på youghurten – ökar P matsvinnet. Tråkigt nog är P:s ruttenhetsfobi sannolikt bara en aspekt av, en metonym för ett allmännare förhållningssätt. P förhåller sig lika pedantiskt till medmänskor, vänner, some-”vänner” och politiska idéer: är en siffra på förpackningen fel så åker hela produkten i roskis.

”Bokstavsvänstern”, som upplevde en tvivelaktig boom under 1970-talet i bland annat Sverige, är ett exempel på hur ­intellectus kan gå förlorat när ett blint ratio-renhetskrav tar över. Allt flera förment ­revolutionära grupperingar med allt mindre inflytande­ – det enda som växte var antalet bokstäver i partinamnen, gärna avslutade med ett (r) eller (ml). Grupper som blev allt ointressantare att höra till för dem som inte orkade sätta sig in i alla revirstrider på kniven om vilken teori om den statsmonopolistiska kapitalismen som hade den enda riktiga analysen, på ett skiljetecken när. Nervöst sekt-beteende och kommaknullande kring aggressivt skriftlärda – de fanns förstås också i Finland, även om antalet bokstäver här inte hann bli lika många före den stora implosionen. Eftersom alla partier från vänster till höger här viftade med Moskva-kortet, satsade de så kallade blåskjortorna på att ha det allra största Moskva-kortet: ett kort av betong som efter ett par år av eufori föll på och krossade dem själva.

Och borgarna skrattade. Med skäl, på samma sätt som när de idag njutningsfullt cashar in politiskt kapital varje gång en galen symbolstrid sätts igång av det andra lägrets mest pedantiska identitetspoliser. Vem får översätta­ Amanda Gorman, får en sal på Konstfack heta­ Vita havet, får man sjunga ”Den blomstertid” och fira Lucia, normaliserar ”Flickan i Havanna” människohandel, måste universitets­studenter få triggervarningar för våld och fördomar ifall de sätts att läsa en litterär eller historisk text skriven före år 2000? Alla utbrott av nanoaktivism och distinktionspanik fångas sen lystet upp i högerpressen, där de förstärker bilden av ”identitetsvänstern” (är det ens en vänster?) som en sekteristisk åsiktskorridor för inkvisition och avplattformering av varje lite halvhjärtad kättare.

Kan man till och med tolka linjen från ”bokstavsvänstern” till ID-PK-nanoaktivisterna som en delförklaring till att den borgerligt liberala(?) pressen i Sverige kan framställa Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som två lika ”extrema” ytterligheter som inget civiliserat samhälle borde ge politiskt inflytande? Motsvarande kortslutning är lyckligtvis svårare att föreställa sig i finländska mainstream-medier, det är trots allt ganska sällsynt att de sätter en populär utbildningsminister som Li Andersson i samma fack som Hitler, Stalin eller Baader-Meinhof-ligan.

2010-talet präglades av högerpopulism och diktatorer, ivrigt uppbackade av Donald Trump. Kampen mot klimatförändringen haltade osäkert framåt, men vi såg också två folkliga uppror som gav resultat: #metoo och Black Lives Matter. I utkanten av såna massrörelser uppstår förstås alltid randfenomen: gossar med grova kängor som är med i demonstrationer bara för att de gillar att krossa skyltfönster; klickhungriga nätvarelser som drevar mot nån namngiven kändis som nån vill minnas har tafsat nån gång för 30 år sen eller åtminstone sagt något dumt. Riktig rasism och riktiga övergrepp riskerar drunkna när PK-pedanter får vittring på blod; man vill ju vara med, man vill ”vara någon”. I några fall har vi sett medialynchningar på mycket skakiga grunder. Lyckligtvis går det sällan så långt, men en nätmobbning i woke-anda kan vara alldeles lika populistisk som ett MV-lehti-orkestrerat drev mot en seriös journalist.

Under 1970-talet tyckte några, och jag med dem, att ordet ”arbetsgivare” borde bytas ut mot det bättre beskrivande ”arbetsköpare”. Det tycker jag fortfarande, men i det fallet har ett politiskt korrekt språkbruk inte fått fäste – ännu. Liksom det globala klimatet är ekonomisk politik svår att påverka på riktigt. En uppgift att bita i för vårt kollektiva intellectus.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.