Om aktivismens evighetsfrågor

av Anna Funck

Saila Kiveläs dokumentärfilm Eläinoikeusjuttu (Vi är djuren) är en lyckad skildring av tre djurrättsaktivister och en tilltalande titt in i aktivismens värld.

Kivelä har dokumenterat sin resa som djurrättsaktivist i tio års tid. Hon är medlem i djurrättsorganisationen Oikeutta eläimille, som blivit känd för att ha smygfilmat finländska djurgårdar och lagt ut materialet på nätet. År 2009 medger Kivelä offentligt att hon varit med om att smygfilma hundratals djurgårdar. Tillsammans med en annan aktivist, Karry Hedberg, dras hon in i en rättegångshärva där åklagaren kräver fängelsestraff och skadestånd på nästan 200 000 euro. Smygbilderna orsakar uppståndelse. Samtidigt beviljar staten hundratusentals euro för att förbättra svinköttets skadade image.

Kristo Muurimaa, den tredje aktivisten som dokumentären följer med, kan kallas för Finlands mest förtjänstfulla smygfotograf. Han försöker få Kivelä att fortsätta med sin aktivism. Kivelä är frustrerad över att djurens odrägliga förhållanden inte åtgärdats trots att allmänheten fått se hur det ser ut i finländska djurgårdar.

Sailas aktivistidol har alltid varit storasyster Mai. Till skillnad från Saila tycks Mai inte ha några gränser alls för vad som kan åstadkommas; redan som barn tror hon sig kunna rädda hela världen och denna tro på förändring tycks aldrig avta. Saila beundrar sin syster och önskar att djurrättsaktivismen skulle föra systrarna närmare varandra. Så sker trots allt inte. Saila upplever ensamhet, otillräcklighet och utmattning. Mai i sin tur ställer upp i riksdagsvalet (för Vänsterförbundet, red. anm.) år 2015 utan att bli invald men fyra år senare är hon med och förhandlar om regeringsprogrammet som nyinvald riksdagsledamot. Även den efterlängtade djurskyddslagen är hon med och behandlar.

Filmens mest intressanta delar är arkivmaterialet. Mais och Sailas hemarkiv har högst sannolikt varit i hårt bruk under filmredigeringen, men vi får även träffa en djuruppfödare vars gård Saila smygfilmade, vilket till slut ledde till rättegångar. Den visserligen sympatiske gårds­ägaren presenterar sina säkerhetsarrangemang som han skaffade efter Sailas och Karrys oväntade besök.

Eläinoikeusjuttu handlar i stor utsträckning om aktivismens evighetsfrågor. Ska man förändra systemet inifrån eller utifrån? Ska man krossa djurplågeriet eller ska man nöja sig med små framsteg? Denna balansgång mellan idealism och pragmatism är känd för alla samhällsaktiva, inte bara för djurrättsaktivister. Även Saila har tidvis svårt att förhålla sig till den väg som systern väljer. Hon tycker att Mai i viss mån blivit en del av systemet som de tillsammans kämpat mot. Mai anser systerns omdöme vara orättvist.

Filmens åldersgräns på 16 år känns paradoxal. Eläinoikeusjuttu innehåller en del material från djurfabriker. Ett par klipp av blödande, slaktade djur upphängda i sina fötter, eller misslyckade bedövningar kändes plågsamt långa. Motsvarande åldersgränser tillämpas dock inte ifråga om åtskilliga filmer och videospel där till och med barn tillåts att se våld eller, gällande spelen, även vara delaktiga i att producera det. Måste man verkligen ha fyllt 16 år för att få se var maten kommer ifrån? Knappast.

Eläinoikeusjuttu är en skicklig dokumentär vars teman, djurrätt och aktivism, sällan visas på filmduken.

Eläinoikeusjuttu. Regi & manus: Saila Kivelä och Vesa Kuosmanen.
Fotograf: Heini Mäntylä. 82min

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.