Den demonstrerande kroppen

av Rita Paqvalén

Annandag påsk stod jag på Senatstorget tillsammans med cirka sextusen andra i solidaritet för Ukraina. Demonstrationen som gick under parollen ”Finland kan göra mer” var en varm och känsloladdad tillställning med ett upplägg som vid det här laget är bekant för de flesta. De senaste månaderna har inneburit en hel del demonstrationer och det lär bli många fler innan kriget i Ukraina tar slut.

För mig är demonstrationer ett självklart sätt att visa solidaritet, delta i kampen för mänskliga rättigheter och miljöfrågor, synliggöra orättvisor och arbeta mot rasism och andra diskriminerande praktiker. I de flesta fall och för många av oss är det ett relativt lätt och smärtfritt sätt att ta del i kampen, jag erbjuder enbart min tid, mitt ansikte och min närvaro. Tillsammans bildar vi en massa, en kropp bestående av enskilda individer som för ett ögonblick strävar mer eller mindre mot samma mål. Mängden av kroppar är ofta något media uppmärksammar, genom den mäts rösterna för eller emot, och därmed blir varje kropp betydelsefull.

Jag skriver ”i de flesta fall” och ”många av oss” väl medveten om att demonstrationer är både inkluderande och exkluderande, och att alla inte känner sig lika välkomna i dessa kollektiva sammanhang. Historien visar att demonstrationer kan vara ett effektivt maktmedel genom vilket odemokratiska regimer kan skapas. De senaste åren har även tydligt visat att alla demonstrationer i Finland inte åtnjuter samma skydd och sympati från polismaktens eller allmänhetens håll och att alla demonstranter inte upplever samma känsla av trygghet – inte ens i solidaritetsdemonstrationer som denna. Även om rätten att demonstrera är grundläggande för vårt demokratiska samhälle är inte alla kamper för mänskliga rättigheter eller miljöfrågor lika välkomna. Medan dagens demonstrationer i solidaritet för Ukraina omfamnas av de flesta, möts demonstrationer för liknande frågor, men med andra hotade folkgrupper i fokus, ofta av aggressioner och motstånd bland annat av olika högernationalistiska grupperingar.

Hur polisen förhåller sig till olika demonstrationer visar att polisen inte alls är neutral i dessa frågor. Medan Convoy Finland 2022 – en proteströrelse som bland annat motsätter sig coronarestriktioner och bensinskatter – regelbundet har demonstrerat i huvudstaden och relativt fritt med sina bilar och lastbilar har fått blockera trafiken på Mannerheimvägen (även utan demonstrationslov) har Elokapina-rörelsens miljöaktivister, som blockerat gator med sina egna kroppar, blivit fängslade och pepparsprayade. Samma märkliga prioriteringar ser vi årligen i samband med självständighetsdagens demonstrationer i Helsingfors. Medan antirasisterna har ringats in och i vissa fall fängslats, har fackeltåg arrangerade av olika högernationalistiska, ofta kriminella grupperingar, verkat stå under polisens beskydd.

En del demonstrationer, som tidigare uppfattats som provokationer, har i dag förvandlats till hela folkets evenemang och inkorporerats i städernas marknadsföringsstrategier. Ett sådant exempel är Pride. Att delta i prideparaderna eller frigörelsedagarna, som de hette ännu under 1990-talet, kunde tidigare få negativa konsekvenser till exempel i arbetslivet. Även om jag gläds över att icke-queera personer i dag öppet visar solidaritet och att vi som marscherar mer sällan bemöts av hot, våld eller svavelosande domedagsprofetior irriteras jag ändå över att paraden i många större städer har förvandlats till en karneval där alla får marknadsföra sin produkt och där synlighet handlar om att brända sig själv. Plötsligt ger jag min tid, min närvaro och min kropp inte bara till kampen för rätten att leva bortom hetero/cisnormen, utan även till marknadsföringskampanjer för företag såsom Wolt och Foodora med tvivelaktig verksamhet och personalpolitik.

Att delta i demonstrationer handlar – vid sidan om det politiska och kampen för viktiga frågor – även om många andra saker såsom gemenskap, identitet och känsla av tillhörighet. En viktig aspekt av demonstrationerna är även att ta plats – såväl på ett symboliskt plan som på ett alldeles konkret – om att för ett ögonblick göra det urbana rummet, maktens trappor eller de centrala bilstråken till en skådeplats för vår sak, vår kamp. Att få trafiken att stanna upp och genom denna handling få synlighet för budskapet, ger också kicks.

Demonstrationer handlar för mig om en rumslig och kroppslig erfarenhet. Den demonstrerande lånar inte enbart sin kropp till den gemensamma kampen, utan den demonstrerande kroppen ställs även i relation till det urbana rummet eller, såsom i många miljörörelsers fall i relation till de fabriker, hangarfartyg eller andra instanser, vars miljöavtryck kritiseras. Ibland är kroppen statisk, men mer ofta handlar det om rörelse, om marscher och parader av olika slag eller om fysiskt utmanande manifestationer. Jag gillar denna fysiska aspekt av demonstrationerna, att gå på gatorna och ropa sig hes för den goda sakens skull. Den konkreta, kroppsliga manifestationen känns på något sätt förtröstansfull. Jag kan förstå och nästan avundas de nordiska feministerna som 1981 vandrade till Paris för fred och nedrustning. Även om en dylik fredsmarsch knappast skulle ha en inverkan på Putins krig mot Ukraina eller andra pågående kriser runtom i världen, behöver vi ibland tillsammans enas kring och tro på en bättre framtid.

När detta skrivs är det två dagar till första maj. Vänsterns förstamajparad är en av de demonstrationer som strukturerar min egen årskalender. Det är något speciellt med denna parad med sina röda fanor med handbroderade texter i guld, sina ritualer och kampsånger som bevarats från generation till generation. Förstamajparaden visar att demonstrationer, när de är som bäst, är en del av vårt immateriella kulturarv med sina egna koder och generationsöverskridande ritualer. Och liksom alla andra kollektiva och identitetsbärande traditioner är de samtidigt både förenande och exkluderande. Och de är alltid både politik och något mer.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.