Ett flöde av tomma ord

av Mio Lindman

Det är frestande att tänka att den politiska propagandan utgör en i raden av vår oförmåga att stå ut med komplexitet. Propaganda är svartvita påståenden, ”either you are with us, or you are with the terrorists”, för att citera Bush junior.

Under de senaste åren, med figurer som Bolsonaro och Orbán, för att inte tala om Trump och Putin, är det många som riktat uppmärksamheten mot en annan sida av propaganda. Svartvit, ja, men också konstigt tom.

I sin artikel om valet i Ungern i detta nummer av Ny Tid har Ida Kreuzman intervjuat Orsolya Sudár, aktiv inom den oppositionella vänstern. Sudár hävdar att Fidesz ägnar sig åt ”tomt prat som görs i syfte att nå väljarna, ofta i form av ensidig propaganda där alternativa röster begränsas.” Denna beskrivning – det tomma pratet – fångar in en viss sorts propaganda. Det viktiga tycks inte vara de specifika detaljerna. Det utmärkande är, och nu tänker jag också på Putins regim, att ösa på med lögner och halvsanningar och genom det öppna kranen för en ström av anklagelser, insinuationer, fiendebilder, lägesbeskrivningar och nonsensaktigt hittepå (”Navalnyj förgiftade sig själv”).

I en sådan ström fungerar propagandan som utnötning. Detta är bra att ha i åtanke givet den respons på allehanda propaganda (oavsett Putins eller Trumps) många av oss har: hur kan någon människa tro på dessa vansinnigheter?

Poängen med absurda påståenden som att nazister i Ukraina attackerar sina egna för att iscensätta en rysk attack är dock inte att folk ska tro på dem i samma bemärkelse som man tror på grannen när denne säger att man har diskuterat rörsanering under senaste husbolagsmöte. Syftet är snarare, som jag förstår saken, att skapa en atmosfär där det inte längre spelar så stor roll vad som är sant. Strömmen av anklagelser i Putinregminen går enligt Anna-Lena Laurén i Sammetsdiktaturen ut på att tuta ut att alla ljuger och att alla bedrar. Propagandan filar ner tilliten. Snarare än ”blind tilltro till auktoriteter” handlar det om att skapa en värld där allt tas emot med avtrubbad cynism där det går att tro på allt eller ingenting. Man bäddar för ett slags gränslöshet, där vad som helst kan bli möjligt.

Mala sönder rummet för politik

Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback har i en essä från 2019 skrivit om det hon kallar tvetydighetens fascism. Samtidens högervridning präglas, menar hon, av en tvetydighet som har fascistiska drag. Dagens Brasilien fungerar som exempel, med en nyliberalism som påstår sig vara både demokratisk och ideologilös. Slående är att politiken framställs som överflödig. Bolsonaro själv vägrade delta i debatter inför valet. Istället ansåg han det bättre att vända sig ”direkt” till väljarna via sociala medier.

Här finner vi kärnan i tvetydighetens fascism: att samla människor genom att isolera dem, att konfiskera rummet människorna emellan för att avskaffa all erfarenhet av det öppenhetens mellanrum där det politiska rummet uppstår.

En ingång in i den bisarra propaganda som surrar runt oss är att den inte huvudsakligen försöker skapa bergsäkra övertygelser. Rörelsen är negativ, att ta bort rummet för politiska samtal. Det är därför viktigt att strömmen av propaganda riktar sig till ”var och en” – tänk också på vaccin-kritikernas slagord ”do your research”. Sättet att appellera till bilden av att vara ”kritisk” (du vet att alla ljuger och bedrar) fungerar splittrande, skapar en typ av genomskeptisk men samtidigt cynisk hållning som gör att allt och inget får fäste. Utrymmet för meningsfullt utbyte mellan människor elimineras.

Överlastad mening

Cavalcante skriver att politik har blivit ”meningspolitik”: ”Mening manipuleras genom att uttömas och den uttöms när den överdrivs, överbelastas, överträffas, vrids om och runt och vänds mot sig själv.” Allt kan vändas i sin motsats, ordens betydelser blir undanflyende och rörliga. Det ryska kriget i Ukraina blir ”fredsbevarande”, den judiske presidenten Zelenskyj kan kallas nazist.

Tvetydigheten Cavalcante beskriver låter sig inte kokas ner till något allmänt postsanningstillstånd. Det handlar om något djupare än desinformation som förvränger fakta. Det är just att orden kan vändas i sin motsats på ett sätt som gör mening tvetydig, att ingen kan hållas ansvarig, vilket i slutändan åsidosätter politik i bemärkelsen att ta del av och utmana andras perspektiv.

Cavalcante reflekterar alltså inte kring en viss ideologi som inpräntats i en människomassa, eller ens ytterst sett utbrett ljugande eller förvrängning av enskilda fakta. Det är snarare förmågan att alls forma en övertygelse – vilket alltid sker tillsammans med andra – som omintetgörs i flödet av överlastad mening.

Att tvetydigheten begränsar rummet för politik kan se ut på flera sätt. Cavalcante skriver om ett Brasilien som inte direkt står för censur eller brutalt nedsläckande av fria medier, men där istället yttrandefriheten kan betyda vad som helst, att vilka våldsamheter som helst upplåts rum i offentligheten. Det hon kallar tvetydighetens fascism lamslår det kritiska rummet, ett rum där det även finns plats för förståelse, humaniora, konst. Att återupprätta det handlar om långt mycket mer än exempelvis att politiker talar sanning istället för att ljuga väljarna upp i ansiktet.

Vad är propaganda?

Om propagandans skepnader kan man läsa i den förtjänstfulla boken Propagandan historia av Silja Pitkänen och Ville-Juhani Sutinen. En fråga som återkommer i texten är vad begreppet ’propaganda’ betyder. En vanlig definition är att propaganda innebär ett instrument för personer och grupper med makt att försöka påverka mottagaren på ett sätt som gynnar avsändaren. Syftet kan vara behjärtansvärt. Också en fakta-sanning kan föras fram på ett propagandistiskt sätt. Men vad innebär det? Ska propaganda jämställas med manipulation? Från arkitektur till korståg, häxjakter, krig och revolutioner, Pitkänen och Sutinen undersöker hur makten använt sig av olika sätt att påverka, och hur villkoren för detta förändrats genom historien. Författarna utgår från att propaganda är ett medel som tas till då mera komplexa kommunikationsformer kommer till korta. Här återvänder mina tankar till tvetydigheten och till malströmmen av tyckande, troll och desinformation i vår samtid. En utmaning är att inte villa bort sig i cynismens virvlar (”allt är makt”) när man tänker på villkoren för kritiskt tänkande och kommunikation. Att gestalta skillnaderna mellan den öppet propagandistiska manipulationen, gråskalorna av påtryckning och öppen kommunikation är inte någon teknisk excersis. Snarare är det en övning i att urskilja vårt eget ansvar för att inte enbart genomskåda lögner och manipulation, utan också att inte falla till föga för malströmmens utnötning och tänka ”vem bryr sig” – med andra ord: att försöka vara med och skapa andra former av samtal.

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.