I en global värld har människans livsvillkor förskjutits långt ifrån hennes levnadsområde. Planeten har delats upp i vinnare och förlorare allt efter pengarnas likriktande logik. Klimatkrisen verkar ändå fungera som den slutgiltiga påminnelsen om att vi inte kan förflytta vårt ansvar i oändlighet. Rakel Similä undersöker återlokaliseringen som ett svar på den ekologiska krisen.
Vi vill ha en värld där flera världar får plats. Det deklarerade zapatisterna år 1996, två år efter upproret i Chiapas, Mexico. Det autonoma området i Chiapas är en av många fickor av motstånd, där det globala projektet att tränga samman alla världar till en enda rubbas. Den kapitalistiska, sekulära, vita och patriarkala världen får mothugg av andra logiker. I grund och botten är dessa motståndsrörelser, dessa andra världar, lokala: kraften kommer nedifrån och inifrån, inte uppifrån och utifrån. Det handlar om en strävan efter att återlokalisera livet, förankra det i en miljö man begriper sig på och förmår ta hand om. För att förstå människan och hennes ansvar, behöver man först få syn på den plats hon tar upp.
Överallt och ingenstans
Som modern människa har jag blivit given ett löfte: att befrias från tid och rum. Så länge jag har pengar, är min överlevnad inte beroende av rummet jag rör mig i eller tiden jag arbetar. Istället överlever jag för att maskinen överlever. Denna abstrakta och ekonomiska maskin är utspridd över hela världen: tentaklerna sträcker sig ända från månen till psykets innersta lager, från gruvan i Kongo till hemmet i Helsingfors. Till sitt väsen bygger maskinen på ett lösgörande från det lokala. Visserligen är den beroende av en plats, men inte just den där eller den här specifika platsen. Om det inte lyckas här, står alltid en annan skog eller en annan mark kvar att utvinna. Det finns alltid någon, någonstans, som gör jobbet.
Tanken om att pengar, mark och arbete är utbytbara sinsemellan är ett historiskt undantag. Den moderna artefakten pengar, pengar som ett löfte, har en likställande funktion. Alla värden homogeniseras till ett enda. Denna abstraktion uppmuntrar särskilt två idéer: den om gränslöshet och den om alltings utbytbarhet. Som humanekologen Alf Hornborg formulerat det, så gör pengar det möjligt att byta regnskogar mot Coca-Cola. Jag behöver inte odla min mat, jag kan istället betala någon annan att göra det åt mig.
– Om du inte arbetar, vem är det då som gör det? Och under vilka omständigheter?, frågar Toni Ruuska, forskare vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten i Vik. Ruuska menar att den moderna civilisationen är otänkbar utan de globala hierarkier som kolonialismen befäste. Det var koloniernas breda landareal och ”fogliga” arbetskraft som gjorde det möjligt för länder i det globala nord att häva sig upp ur sina fysiska begränsningar. Exempelvis motsvarade 1800-talets Storbritanniens markavlastning en yta minst tio gånger Englands. Råbomull från kolonierna ersatte inhemsk ullfiber, sockerenergi kompenserade inhemsk matproduktion och ångmaskinens utveckling var intimt förbunden med slavmarknaden.
Då de fossila bränslena storskaligt togs i bruk, intensifierades både produktionen, logistiken och exploateringen. Där vi tidigare inte kunnat röra oss snabbare än vinden på havet eller djuret på land, tycktes människan genom dem inte längre vara underkastad fysikens lagar. Särskilt oljan födde en erfarenhet av frihet och ledighet: allting verkade fungera som av sig självt.
Denna upplevelse av obundenhet har ändå en skuggsida. Tid och rum går åt, även om det inte är min tid och mitt rum. Någon bygger maskinen och någons närmiljö fördärvas av gruvdrift. Denna ”någon” är sällan densamme som den som tjänar på maskinen. Den process som brukar kallas ”globalisering” kan i mångt och mycket ses som en förskjutning av produktionen, och därmed ansvaret, ur sikte för konsumenten och kapitalisten. Då den måttstock för effektivitet som används är pengarnas, förvandlas sämre arbetsvillkor och lösare miljölagstiftning till produktionsfördelar. Så länge det är billigt, så blir den använda mängden råvaror, mark, energi och arbetstid oväsentlig.
Hittills har det varit möjligt att upprätthålla denna pengarnas dröm om fysisk obundenhet, i varje fall för en person som jag själv. Den ekologiska krisen verkar ändå slunga sig i ansiktet på oss som ett slags exposé över vår livsstil. Trots att grön teknik utvecklas och kolneutralitet utlovas, fortsätter de globala utsläppen att växa. Atmosfären och artrikedomen förändras i den mån att även vi, det geografiska lotteriets vinnare, har allt svårare att värja oss för maskinens verkningar. Idén om ändlöshet verkar få sin logiska slutpunkt i världens faktiska ändlighet. Biosfären verkar inte nämnvärt bry sig om var utsläppen förorsakas, utan snarare om att det fortfarande sker.
Civilisationens näste
Stadsmiljön är ett slags iscensättning av den västerländska idétraditionens förhoppning om obundenhet. Allting finns redan här, och det finns för vår skull. Ständigt aktiv och upplyst av neon, dammhöljd och högrest, utgör denna konstruerade miljö civilisationens fundament: civilisation av latinets civitas, stad. Givetvis är staden en lögn, men som sådan är den mycket övertygande: det går inte att inte bli förbluffad över stadens sammansättning. Denna häpnad över storslagenheten och komplexiteten översätts lätt till politisk lojalitet mot dess fundament.
– Samtalet blir lätt inflammerat då man ifrågasätter stadens existensvillkor. Det uppstår mycket känslor, säger Ruuska. Den emotionella laddningen är förståelig. Att förlora staden är att förlora hela den nuvarande verkligheten. Trots att urbaniseringen och industrialiseringen inte är identiska processer, bygger ändå bägge på en homogeniserande logik. Varor och människor förflyttas från periferierna till centren allt enligt pengarnas inneboende lära: den om tillväxt. Staden är konsumentens nöjespark, där man arbetar för att ha råd med dess lockelser. Samtidigt knyts man, utan att knappt märka det, allt tätare samman med dess våldsamma vävnad.
Staden vilar på en utarmning av landsbygden. Redan i tidigmodern tid privatiserades allmänningar på landsbygden för att driva in bönderna till städerna för att lönearbeta. Detta är en process som fortfarande pågår i det globala syd, där multinationella företag köper upp småbönders och lokalsamhällens mark. Människor fråntas möjligheten till självförsörjning, vilket gör dem sårbara och därmed villigare som arbetare. Att mat blivit en vara på marknaden istället för något som man själv odlar har även förändrat jordbruket i grunden. Massiva monokulturer, patenterade frön, skogsskövling, långa transportsträckor och intensivt kemikaliebruk gör att det industriella systemet idag bidrar med ungefär hälften av alla globala utsläpp. Ifall man livnär sig på samma mark i generationer föds en uppmaning till omvårdnad, något som det industriella jordbruket inte vidrörs av.
Fattigdom och hungersbrist är delvis konstruerade problem, där människors egna resurser används emot dem. I Indien har hundratusentals bönder begått självmord under 2000-talet, efter att ha försatts i tung ekonomisk skuld. Det är inte hungern som driver dem i graven, snarare handlar det om smärtan i att bli omdefinierad genom utifrån och uppifrån kommande utvecklingsagendor. Att både fråntas sitt land och sin kunskap klär av en varelse hennes värdighet.
Ett jordbundet oberoende
Vintern 2021 publicerade Ruuska tillsammans med kollegan Pasi Heikkurinen boken Kestävän elämän manifesti, där de förutom att diagnostisera sin samtid ställer sig emot industrialiseringens och urbaniseringens likriktning. Skribenterna föreslår istället en egen lösning på miljökrisen i form av brokiga gemenskaper som existerar jämsides. Tanken är att dessa lokala världar via ett energioberoende och självhushållning förmår bilda ett rutnät av resiliens. Ruuska betonar att det inte handlar om att påtvinga någon en flytt från staden, utan snarare att försöka förstå och förbättra möjligheterna till denna flytt för dem som redan drömmer om den.
Självförsörjningen är dels en politisk handling, där man förmår förkroppsliga en annan logik än imperativet att expandera. Men det handlar även om rent självförsvar. En global marknad med sina just-in-time-produktionskedjor och sin komplexa arbetsdelning är ytterst ömtålig för de störningar klimatförändringarna späder på. Att leva här, att grunda sin säkerhet i det lokala, är ett sätt att trygga livet.
Runtom i världen finns redan starka motståndsrörelser som kämpar för det lilla och lokala. Ett av de mest förträffliga exemplen är La Via Campesina, en bondeorganisation som arbetar för matsuveränitet världen över. Organisationen fångar upp småskaliga bönder och jordlösa som slåss för rätten att producera sin egen mat. I Finland kan Självförsörjningsinstitutet i Valtimo, Oma Maa i Tusby och Ikikaiku-stiftelsen nämnas som lyckade praktiker att leva med marken under ens fötter. I Valtimo lär sig eleverna att bruka jorden och bygga sitt eget hus, medan man i Tusby gemensamt odlar mat åt andelslagets medlemmar. Även Ruuska själv har med sin familj flyttat ut till Noux för att arbeta upp en högre grad av autonomi.
– Frågan som från början drev mig var: Kan en människa som jag lära sig de färdigheter som krävs för självhushållning? En människa som i ett faktiskt nödläge varit ett totalt välgörenhetsfall?
Riktningen mot en större självständighet har för Ruuska inte inneburit en linjär stig från alienation till jubel. Snarare har upplevelsen bildat ett spektrum av förnimmelser. Det har varit en inlärningsprocess som hakat upp sig för att sedan åter förlösas. Naturens rytmiska och cirkulära väsen erbjuder ett annat slags puls att förhålla sig till i jämförelse med stadens. Det är årstiden och vädret som ger form åt dagarna, snarare än den förutsägbarhet som den urbana miljön är beroende av. Att arbeta med händerna innebär förutom en omvandling av jorden, även ett omdanande av den egna kroppen.
Filosofen och bonden Sigmund Kvalöy Setreng menar att meningsfullt arbete är det som görs för att upprätthålla livet i den egna gemenskapen. Att förstå hur den egna tillvaron byggs upp är att ta sig själv på allvar som mångfaldsvarelse. Det är ett seriöst och rikt liv, där man inte går med på att överlåta komplexiteten åt en maskin.
Förbundenhetens ontologi
Att återgå till det lokala innebär att uppfinna nya sätt att leva, tänka och handla, att återupptäcka oss själva som levande varelser i en materiell värld. Det är en kamp om vad det är att vara människa. För detta krävs en ny sorts fantasi, en rural påhittighet. Och kanske är det så att det är denna världs förlorare som bidrar med de starkaste rösterna, som skarpast skärskådar globaliseringens bländverk. Gruvarbetaren i Kongo vet antagligen mera om mig och min livsstil än jag själv. Därför är det inte heller förvånande att det är just i länder som Mexiko eller Indien som människor starkast kämpar emot totaliserande begrepp såsom ”framsteg”, ”modernitet” och ”utveckling”, för att istället söka sig till ett leverne som inte förmår fångas av denna terminologi. Där existerar redan världar som följer sin egen logik och har sina egna, annorlunda ontologier. Dessa begär en sak: att få finnas.
De flesta av dessa motspjärnande världar delar en tanke om förbundenhet. Det finns ingenting som föregår relationerna, och dessa relationer innefattar även det mer-än-mänskliga. Berget och skogen är en del av ett kollektivt vi, omöjligt att åtskilja från en själv. Denna förbundenhet föder också en uppmaning att handla i enlighet med vad som gynnar helheten. En ödmjukhet som inte handlar om underkastelse, utan snarare föds ur en insikt om att jag och du och vi är ett och samma.
Möjligen hade Gandhi rätt då han skrev att det var övermod av människan att tro att hon förmår förstå och handla i en global värld. Det är varelserna vi lever med som vi känner ett ansvar för. Att förpassa produktionen någon annanstans är ett sätt att förskingra en ansvarsrelation, att osynliggöra den. Att ersätta förbundenhet med en maskin har sina konsekvenser. Dem lever vi med idag. En viss sorts frihet går att finna i valet mellan papaya och potatis. En annan sorts frihet kan finnas då man sitter på samma plats, i generation efter generation, och förstår hur livet kommer att fortgå.
