Vems blick, vems berättelse?

av Ny Tid

Medan jag i elfte timmen försöker skriva ihop min kommande bok om film, filmkritik, drömmar och annat eteriskt rasar kriget i Ukraina vidare. Förutom att kriget förpassar pandemin till sina rätta, ganska ofarliga, proportioner, avslöjar det att historien verkligen inte nått sitt slut (som Fukuyama malligt påstod på 1990-talet efter Sovjetunionens fall), tvärtom återkommer idéer och berättelser som zombier. Många av dem beskrivs i The Free World. Art and Thought In the Cold War av Louis Menand, en bok jag började läsa för att den handlar om en tid när en ganska stor allmänhet trodde på värden som frihet, bildning och en gemensam mänsklighet. När konst, konstkritik och idéer var viktiga i kampen för att uppnå frihet (antingen kapitalistisk eller kommunistisk) och konstnärliga och filosofiska val hade implikationer för hur man levde sitt liv, i ett hurdant samhälle. Menand skriver i New Yorker och är professor vid Harvard och hans bok handlar om kalla kriget – den upphör när USA förlorar Vietnamkriget 1975.

Menand inleder med att 93 procent av alla tyska militära förluster, 4,2 miljoner saknade, skadade eller dödade fram till D-dagen tillfogades av Sovjetarmén (fast Sofi Oksanen har påpekat att fler ukrainska än ryska soldater dog – båda parter har således samma berättelse). Han skriver om hur ryssarna och tyskarna utkämpade ett fruktansvärt utrotningskrig – fångar sköts, civila ledare dödades, den brända jordens taktik utövades. Hur Tsarryssland alltid hade varit rädd för omvärlden och sett sig som ett offer, även när det attackerade andra – Sovjetkommunismen användes som behändig rationalisering för detta uråldriga nationalistiska beteende.

Han skriver om hur länder tenderar att tro på sina egna berättelser och att de har moralisk rätt att upprätthålla dem. Enligt Stalin hade Sovjet legitima nationella säkerhetsintressen för att installera marionettregeringar i Östeuropa. Putins varningar till grannländerna om Nato är bara same old, same old.

Filosofen Hannah Arendt ansåg att politiskt deltagande var det enda skydd som fanns mot sådana katastrofer som skedde i Europa efter 1914: Nazismen fick fäste för att borgarskapet i Centraleuropa var helt ointresserat av politik och eftersom de europeiska judarna saknade politisk känsla bar de delvis ansvar för vad som hände med dem. Det känns relevant med tanke på diskussionen om anfallskriget är Putins eller ”vanliga ryssars”.

Kalla kriget var tomma ord och realpolitik. USA gjorde inte något konkret alls för att stoppa bygget av Berlinmuren 1961, hjälpte inte Tjeckoslovakien 1968 och heller inte under sammetsrevolutionen 1989. President Biden är inte ung och han lär bekänna sig till Bush seniors försiktiga utrikespolitik. Men kan han stå emot president Zelenskyj i t-shirt och skäggstubb som globalt kommunicerar Ukrainas nöd och hjälpbehov rakt in i många länders parlament och många medborgares mobiltelefoner (och <3)? På samma sätt som då tv-kamerorna tog Vietnamkriget hem till amerikanska vardagsrum ser västvärlden nu kriget ur Ukrainas synvinkel.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.