Vi är nöjda i kapitalismen

av Valter Holmström

Finländarna är kanske världens nöjdaste folk, snarare än lyckligaste. Denna förväxling av lycka med nöjdhet är i grunden konservativ, anser Valter Holmström.

Det sägs att en av Heras prästinnor var på väg till en festival för att hedra gudarna. Men under natten innan avfärden gjorde någon oro bland oxarna i stallet att en slet sig lös och sprang iväg, medan den andra skadade benet och blev oförmögen att dra vagnen som var avsedd för färden.

Prästinnan stod rådlös på morgonen men hennes två söner, i sin ungdoms styrka, spände sina egna kroppar framför vagnen och drog henne ända fram till festivalen. Tacksam till tårar bad prästinnan där Hera om att gudinnan skulle ge hennes söner den största möjliga lyckan som kan tillfalla en människa, och med ens föll de båda sönerna döda ned till marken.

Så går en version av berättelsen. I någon annan somnade sönerna in först efter dagens festligheter och bevarades i sina unga kroppar i evighet som ett offer till gudinnan. Kanske levde de för evigt på andra sidan av döden. Motiven är grumliga. Kanske de bara besparades tidens nötande, livets alla lidanden, missnöjen och besvikelser.

Eller kanske Hera bara ville spela de dödliga ett grymt spratt. Och varför skulle vi egentligen lyssna på gudarnas – på maktens – definitioner av lycka? Gudarnas makt bygger ju på mänskornas ynklighet.

Den mätbara lyckan

Idag är den dominerande bilden av lycka den mätbara, njutningsbaserade, egoistiska lyckan. Den manifesteras i allehanda happiness studies, produktivitetsrapporter och reklamernas ändlösa drömspel av varor.

Mycket av sitt stoff har denna lyckobild fått från 1700-talets England och den framväxande utilitarismen och marknadsekonomin. En portalgestalt i utvecklingen är Jeremy Bentham, utilitarismens fader. Som en nitisk social reformator drevs Bentham av viljan att förbättra de utsattas position. De gamla etiska systemen bar med sig feodala och religiösa skuggor som inte längre skyddade de behövande i det nya upplysta samhället (och kanske inte så mycket innan det heller).

Nej, den nya tiden krävde ett nytt etiskt system och en ny uppfattning om lycka och Bentham försökte lyfta etiken till en vetenskaplig nivå genom att göra den till en mätbar lyckokalkyl.  En handlings moraliska värde, menade han, kunde bestämmas genom dess lyckobringande effekter. Dessa kunde beräknas med en kalkyl som tog fasta på lyckans längd, utbredning, intensitet etc. Och lyckan för Bentham betyder avsaknaden av smärta och närvaron av njutning.

Jämför detta med till exempel Platons syn på lycka (eudaimonia) kopplad till rättvisa och principfasthet, eller en religiös version av lyckan som en belöning i paradiset efter döden. Bentham lägger grunden för en lycka som något rent kvantitativt och materiellt – något som kan maximeras och expandera likt kapitalet på den framväxande marknaden.

Med detta paket kom också en viss bild av den mänskliga naturen. Den enda motivationen är rationell egoism, menar Bentham. Den rationella aktören på marknaden som enbart arbetar för sitt eget intresse är utgångspunkten i hans system. På så vis speglar han den borgerliga klassens perspektiv till den grad att Marx kom att skriva om marknaden i Kapitalet ”där råder endast frihet, jämlikhet, egendom och Bentham.”

Samtidigt som Bentham publicerade sina texter bröt den franska revolutionen ut, även den med ett nytt och expansivt lyckoideal. Lyckan var folkmassans lycka, men här tog den sig uttryck i att kollektivt och entusiastiskt delta i skapandet av en radikalt ny samhällsordning. Med facit i hand kan vi säga att Benthams reformistiskt drivna borgerliga vision konkurrerade ut revolutionens emancipatoriska, även om de gick hand i hand en stund.

Vi deltar på sätt och vis i Benthams kalkylerande projekt då vi fyller i marknadsundersökningar eller arbetsvälmåendeenkäter. Och kalkylen ber oss översätta våra spretiga upplevelser till klart angivna termer i jämförbarhetens namn. Vår lycka mäts också utifrån, genom avläsningar av vårt beteende av olika institutioner. Huruvida vi skaffar barn, hur länge vi lever, konsumtionsvanor etc. blir indikatorer på vår lycka.

Kanske det är talande att Benthams reformistiska iver även tog sig uttryck i planerandet av ett nytt slags fängelse med en revolutionerande övervakningsprincip, Panopticon (som fövisso aldrig blev verklighet, åtminstone inte i fysisk form.) Kalkylen blir lätt en kontrollmekanism, den plattar ihop lyckan till en entydig sak, som sedan kan inta platsen som vårt högsta ideal och rikta vårt handlande.

En vild, irrationell, idiosynkratisk lycka får inte plats här, den registreras inte i kalkylens siffersvärmar och metrik. Kanske är det detta som Nietzsche raljerar mot, när han i Avgudaskymning skriver ”Mänskligheten eftersträvar inte lycka. Endast engelsmännen gör det”. Risken är att vi alla är engelsmän idag.

Den produktiva lyckan

En mätbar lycka har många användningar. Det skulle vara svårt att föreställa sig en modern stat som inte orienterar sitt vara kring något lyckobegrepp som kan utsträckas till att gälla alla, eller åtminstone majoriteten av dess medborgare. På så vis får bilden av lycka en enorm politisk tyngd. Om makten kan förevisa att något tillför medborgarna lycka – på ett objektivt kalkylerat vis – stärker det legitimiteten.

Dagens bild av lycka blir också mer och mer kopplad till produktivitet. Vi kan se det i discipliner som positiv psykologi och i en uppsjö av självhjälpsböcker, med fokus på att omvandla all upplevelse till olika slags ”resurser” och i bruket av mystiska termer som resiliens. Sociologen Lauren Berlant kallade detta ”grym optimism”, en diskurs som tagit fart sedan 80-talet i nyliberalismens kölvatten. Den utgör ett växande tvång att vara lycklig. Ett tvång att knyta an till orealistiska mål som egentligen är destruktiva, men vi ändå tvingas jaga intill utbrändhet. Lycka är att delta i samhällets och marknadens tillväxt.

Vidare bygger vår personliga jakt på lycka på den rationella egoistens avundsjuka. Man skryter med sin lycka, jäktas av tanken på att alla andra redan har lyckan, hoppas att man med nästa produkt kommer finna den sista pusselbiten som får allt att vara i harmoni. Och man vill under inga omständigheter falla utanför lyckan, för då riskerar man inte bara vara olycklig utan även misslyckad – det viss säga oproduktiv.

Nöjdhet och passion

Den 20:e mars är FN:s officiella lyckodag. Samma dag ges också den av FN stödda World Happiness Report ut där Finland än en gång placerar sig på första plats. Andra aktörer bakom rapporten är megaföretag som Unilever och illycaffé tillsammans med allehanda filantropiska organisationer.

Det huvudsakliga sättet som lyckan mäts på här är genom att be en mängd medborgare att svara på en gallup. På en skala från 0 till 10 ombeds man föreställa sig det bästa av tänkbara liv och det sämsta dito, och placera sitt eget liv på skalan.

Men en mänska som är lycklig kan ofta också föreställa sig att världen kunde vara ännu bättre – det kan rentav vara källan till denna upplevda lycka. Denne medborgare skulle hypotetiskt då inte sätta en tia i gallupen. Medan någon i depressivt tillstånd kanske tror att vi måste finna oss i det lilla vi har och således tro sig leva i det bästa av möjliga liv, hur ynkligt det än må vara. Denne skulle då sätta sig själv nära toppen. Är det brist på föreställningsförmåga som mäts?

Är det egentligen lycka som söks i World Happiness Report? Rapportens begränsningar visar på något filosofen Alain Badiou tar fasta på i sin bok Métaphysique du bonheur reel, vars engelska utgåva lakoniskt översatts till Happiness. Vår tids lyckobegrepp, menar Badiou, är korrumperat. Vad vi egentligen talar om då vi talar om lycka är nöjdhet, och ramarna för denna nöjdhet är just ytlig hedonism och egoism. Han föreslår en annan innebörd av lycka som sen blir en utgångspunkt för hela hans filosofiska projekt.

Badiou beskriver hur vi som människor bor i många världar, i olika semantiska bemärkelser. Vi har vår personliga värld med vårt inre liv, attityder, åsikter. Vi bor i en kollektiv värld bestående av  personliga relationer, familjer, våra grupptillhörigheter och identiteter. Vi har vår historiska värld med sina epoker och stora utvecklingslinjer. Därtill bor vi förstås i en naturlig värld, vår biosfär. Och till sist har vi den fysiska världen, det universum vi lever i på rent fysisk och kosmologisk grund.

Alla dessa världar består av olika uppsättningar av möjligheter, vad vi kallar det möjliga. Men denna uppsättning är aldrig helt statisk – då och då inträffar faktiskt det omöjliga.  En tidigare osynlig möjlighet träder fram. Vår personliga värld upprörs av en kärlek som ställer allt på ända. Vår kollektiva eller historiska värld förändras av en proteströrelse, en politisk revolution som skapar helt andra möjligheter till jämlikhet. En ny historisk epok danas och bjuder in oss att skapa ett nytt samhälle. En storm blåser in från paradiset och ställer om.    

Något nytt tränger sig in i våra världar, något som möjliggör något tidigare otänkbart. Att ha modet att följa detta nya öppnar upp möjligheten till lyckan i egentlig bemärkelse, menar Badiou. Men det är en lycka med hög risk. Ofta vill vi fly det som hänt, återfinna oss i ett tryggt status quo. Men om vi vågar visa trohet till detta nya så kan vi forma oss själva och världen på nytt.

I samma anda definierar Badiou fyra olika domän som är kopplade till detta omvälvande intåg av det nya. Dessa är kärleken, konsten, politiken och vetenskapen. Kärleken omvälver vårt personliga liv. Konsten hittar nya sätt att känna och tänka, politiken förändrar vårt gemensamma livs möjligheter och vetenskapen avtäcker nya sanningar om världen i stort. De känslor som hör ihop med dessa omvälvande processer går under namnet lycka. De är älskarnas salighet, konstnärens lidelse, vetenskapsmannens maniska iver och revolutionärens entusiasm.

Badious lycka går också emot den egoistiska lyckan för den inbegriper alltid den andra i en eller annan form. Kärleken, konsten, vetenskapen, politiken – alla är sociala fenomen. Det nya som inträder i världen berör alltid mer än bara den atomiserade individen. Därmed är lyckan också något som utsätter oss för mänsklig sårbarhet, för andra människor.

Det kan kännas högtravande och är svårt att sammanfatta kort, men Badiou fångar ändå upp många viktiga kontraster till vår dominerande bild av lycka. Badiou rör sig  närmare vad vi kunde kalla passion. Passionen, i ursprunglig bemärkelse, är något som är så intensivt och uppslukande att det är smärtsamt och förvildande. Det är en njutning som går över gränsen för det kontrollerade, välansade, konforma liv vi uppmanas leva.

Medan den passionerade lyckan är omvälvande är nöjdheten ofta konservativ. Nöjdheten försöker införliva människan i den rådande världsordningen, hitta en plats i konstellationer av status, makt, trygghet. De filosofer som  fokuserar på lycka som nöjdhet – bland annat flertalet epikureer och stoiker – är ofta även politiskt konservativa. Lyckan förlorar sin kraft att förändra världen och blir mer om att finna sig i sin situation.

Den öppna lyckan

Risken och sårbarheten är också något som gör den passionerade lyckan svårare att följa. Då vi vågar lyckan riskerar vi också olyckan, misslyckandet, smärtan. Detta är speciellt svårt i en tid där vi ständigt försöker maximera säkerhet.

Badious passionerade lycka riskerar kanske också att bli aningen för heroisk. För en stackars sate som rör sig nära utbrändhetens rand kan en sådan risk kännas omänsklig. Samtiden med sina oändliga smärtsamma konvulsioner gör att man tappar lusten för de radikala förändringar som Badiou föreslår.

Men man kan närma sig förändring utifrån och inifrån. Att krig, höjda produktivitetskrav eller ekonomisk kollaps påtvingas oss utifrån gör det svårare att sträva en förändring där man själv faktiskt är involverad, som ett aktivt subjekt. Sådana fenomen strävar ofta till att stänga världen snarare än att öppna den för något nytt. I kriser dras vi själva också lätt till att söka säkerheten i den rådande världsordningen.

Kanske ett bättre motgift just då kan vara att ta chansen för lyckan. Att till exempel gå med i en politisk rörelse är att själv välja att bygga en ny identitet kring ett politiskt mål, att skapa sig själv på nytt. Detta är emancipatoriskt i ordets sanna bemärkelse. Om vi vågar överge den grymma optimismen som tvingar oss att arbeta ihjäl oss för marknadens lycka kan vi kanske också göra rum för något annat.

Lyckan är en öppen fråga. En öppnande fråga. Men vi måste motstå de som påstår att  lyckan är en enkel sak, de speglar bara de dominerande ideologiernas värld. De som i smyg byter ut lyckan till nöjdheten, varornas skimrande ytor, den produktiva medborgarens affekter. Själva frågan är intimt förknippad med vad människan väsentligen är, och vilken slags varelse vi vill vara. En aktör på den fria marknaden, en konstnär, en vetenskapsman, en gudarnas undersåte eller ett tillblivande subjekt i en pågående emancipatorisk process? 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.