Hela Sverige förlorade valet

av Lisa Gemmel

I måndags grät jag. Efter en valnatt med dålig sömn, instängd i mitt hem med ett sjukt barn, så brast det. Det preliminära valresultatet visade då att det blåbruna blocket får en majoritet i riksdagen och därmed får bilda regering. Det höll i sig och den 15 september begärde statsminister Magdalena Andersson entledigande från sin post hos talmannen. Sveriges har därmed fortfarande inte valt en kvinna till statsminister.

Den politiska spelplanen i Sverige har ritats om. Det andra största partiet i riksdagen heter numera Sverigedemokraterna, ett parti grundat av nazister. Vid en presskonferens tidig eftermiddag samma dag som Andersson bad om entledigande, meddelade centerpartiledaren Annie Lööf att hon avgår. Lööf har under de senaste mandatperioderna varit garanten för att Centerpartiet inte ska alliera sig med Sverigedemokraterna.

Samma ryggrad har inte övriga borgerliga partier. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna sitter nu och förhandlar för att komma överens om en regeringsplattform.

Liberalerna, tidigare Folkpartiet, har övergett sin traditionella socialliberala politik för att ingå i ett regeringsunderlag tillsammans med ett gäng rasister. “Vi är garanten för liberal politik” hävdar de, men frågan är hur liberalt det kan bli när partiet är riksdagens minsta.

Jag bodde tillfälligt i USA när Donald Trump blev vald till president. Känslan att gå runt i stan är ungefär samma då som nu: hur kan allt bara fortsätta, när en majoritet i det som jag kallar mitt land vill att ett parti med åtminstone fascistiska tendenser ska få reellt inflytande över politiken?

Vänner skriver i sociala medier att de är rädda för hur deras framtid ska se ut, eftersom de inte ser ut som Sverigedemokraternas idé om en svensk. Det redan minskade utrymmet de hade att i samhället existera på samma villkor som mig, en så kallad “majoritetssvensk”, är nu ännu mindre. Barn frågar sina föräldrar om de kommer att få stanna i Sverige nu, eller blir de utslängda? Vad kan man svara som lugnar sitt barn, när man faktiskt inte vet?

Än så länge vet vi inte vad som kommer att komma. Överens är de nu förhandlande partierna om mer repression mot brottslighet. Inga förändringar kommer att ske i det skolsystem som är en bidragande orsak till en ökande segregation. Marknadshyror kommer sannolikt att införas, vilket kommer att spä på segregationen ytterligare. Det sociala skyddet kommer att dras undan från dem som behöver det mest. För att inte tala om mediepolitiken.

Tre dagar efter valet har vi redan fått ett smakprov på vad som komma skall. SD-toppen Linus Bylund står inför en samlad journalistkår och säger att han spelar “journalistrugby”, det vill säga knuffar undan journalister när de trängs runt honom för att få en intervju. Från någon annan skulle det kanske kunna ses som något roligt, sagt med glimten i ögat, men från en Sverigedemokrat är det svårt att inte se det som ett förtäckt hot.

Partiet vill drastiskt göra om public service, som de tycker driver en vänsteragenda. De ogillar fri journalistik i det stora hela. Även många moderater och kristdemokrater vill se ett bantat public service. En moderat liknande public service vid en cancersvulst på Twitter, och menar att det är viktigt att få bort hela för att det inte ska sprida sig igen.

Det är inte bara de rödgröna som har förlorat valet, hela Sverige har förlorat. När våra grannar, kollegor och vänner är rädda för det samhälle som är deras, finns det inte längre några vinnare. Därför grät jag i måndags.

1 kommentar

Hugo Pettersson 20 september, 2022 - 21:40

Jag instämmer i mycket av det Lisa skriver. Fascismen i nya kläder har tagit en steg framåt. Med stora otäcka konsekvenser, därom är vi eniga. Däremot för att försöka förstå vad vi skall göra för motstånd – så bör vi klara över att S- statsministern hittills inte visat prov på en enda ideologisk tydlig vänstertanke. Valkampanjen var fullständigt apolitisk och med klon ” vallöften är omoderna” som lök på laxen. Personkulten är, som ledarsidan i Aftonbladet också ansett – motbjudande. Vem som styrde och ställde med socialdemokraternas valkampanj vet ingen, inte ens de med mycket goda ledningskontakter. Ingen vill heller ta ansvar för det näst sämsta valresultatet i socialdemokratins historia sedan allmänna rösträtten infördes. I själva verket var det i stor utsträckning självmål. Den nuvarande socialdemokratiska ledningens borgerliga politik måste förändras för i detta val var det mest en fråga om snabb försämring eller långsam försämring mot ökad ojämlikhet. Av skäl som Lisa skriver så var en röst för de progressiva ändå rätt.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.