Ann-Christine Snickars har läst Anna Möller-Sibelius essäbok om sju finlandssvenska författarskap och funderar över forskaren som lyrikläsare.
Förvandlad, sönderströdd. Människan, moderniteten och poesin i sju finlandssvenska författarskap från 1920–2020 av Anna Möller-Sibelius innehåller ett halvdussin essäer om modern finländsk dikt på svenska. De flesta av dem har publicerats tidigare i skrifter som främst når läsare inom facket. Nu har Ellerströms, som har intresse för poesi och essäistik (och håller ett öga på Finland) gett ut dem.
Poesi som kunskapsarbete
Avsnittet som utgår från Tua Forsströms samling Tallört heter (efter en diktrad) ”Där kunskapen tätnar som moln”, och har också ingått i, och gett namn åt en artikelsamling där representanter för litteraturvetenskap, filosofi och etnologi och teologi ger olika aspekter på språkligt gestaltande konstnärliga. En sån tvärvetenskaplig satsning är efterlängtad.
Essän om Forsström är elegant men ganska kompakt, den är också samlingens kortaste. I litteraturteoretikern Rita Felskis spår demonstrerar Möller-Sibelius hur poesins sätt att arrangera sig språkligt och artistiskt är ett kunskapsarbete. Ordet ”kunskap” används påfallande många gånger i Tallört. Och raden ”Det är någonting fattigt och skärande över orden” återkommer i en nästan identisk formulering, upprepningen gör den stark och pockande, jag tänker att den också på sitt sätt konstaterar att kunskapssökandet kan inkludera ett tillkortakommande.
Essän om Catharina Gripenbergs samling Handbok att bära till en dräkt håller fast den epistemologiska ingången, den granskar och uppehåller sig kring ”handbok”, som motiv och genre och noterar också att handboken förekommer även som subjekt, en dramatisk person med repliker. Det är ett resonemang som benar ut (och samtidigt är ganska underhållande). Samtidigt har den akademiska seriositeten svårt att inkludera det som är påfallande hos Gripenberg: en blandning av sarkasm och sorg som är uppkäftigt resignerad, eller resignerat uppkäftig.
Inspirerad jättetratt
Alla essäer har inte regelrätta diktsamlingar som objekt. Kortromanen I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo tar sig fram på lyrisk prosa (om en kvinnas förhållande till en gift man, en relation utan framtid). Textens form utgör magnetismen, rörelsen mellan upplösning och sammanhållande. Essän uppmärksammar det. Det är lätt att inse att den kvalar in bland de lyriska texterna som handlar om hur det är ”att vara människa under moderniteten”. Resonemangen om kärlek och sexualitet under senkapitalismen (i samklang med sociologen Eva Illouz) är inte långsökta, men snävar in perspektivet och lägger också i viss mån band på avsnittet om ”jaget som fiktion”.
Essäerna om Solveig von Schoultz respektive Matilda Södergran är de mest rörliga och de som stöder sig mest på de poetiska texterna, essäförfattaren känner dem utan och innan. Poeterna har också en del gemensamt. Ekofeminismen som läses in i von Schoultz innefattar en helhetssyn där kärlek, andlighet, socialt samvete och insikt om andra arters rättigheter ingår. Man kan spåra samma motiv hos Matilda Södergran, men tiden och sammanhangen ger dem en annan temperatur och en annan prioritering. Södergrans sätt att skriva är förstås väldigt olikt tilltalet hos von Schoultz, det är undanglidande, ibland kryptiskt, någon gång påträngande, grovt. Grymheterna, särskilt mot kvinnokroppen, beskrivs liksom avskilt, men sammanhänger med andra värderingsstrukturer. Det visar Möller-Sibelius med omsorgsfullt utvalda textexempel, som lever i sin egen rätt och inte drunknar under lager av teori.
Essäsamlingen ger en friheten att läsa essäerna om Schoultz och Södergran efter varandra eller parallellt och fundera över kontexter och över hur vissa poeter tycks stå sig genom decennierna, komma igen med ny fräschör och aktualitet. Med den utgångspunkten blir i min läsning det mest inspirerande inslaget också den första, där Anna Möller-Sibelius avläser Kerstin Söderholms och Ulrika Nielsens poesi i essän med underrubriken ”Människan och moderniteten”, en fras som öppnar en jättetratt som kan suga in allt och ingenting. Men konstellationen Söderholm och Nielsen är spännande, de är lika varandra (i allvaret inför skrivuppdraget) och olika varandra (i temperament).
Nya vägar
Anna Möller-Sibelius är en skarpsynt och sensitiv läsare och det är synd att hon i essäerna inte hänvisar till sig själv som lyrikkritiker. Den akademiska forskningen ska förstås göra skillnad på olika former av texter om litteratur, men man har också en stark aning om att akademisk forskning behöver komplettera sina redskap när det gäller studiet av modern dikt.
Därför gillar jag att texterna avslutningsvis för det mesta inkluderar läsaren – fast utan att riktigt definiera vem det är. Och jag fantiserar om att akademisk lyrikforskning kunde fokusera mer på den enheten, först på forskaren själv, som ju är en grundligt utbildad läsare, och kan göra så mycket mer än bara skanna dikter efter motiv som passar väl in i gångbara teorier.
Läsaren är ju en rörlig enhet, liksom poesin är en rörlig genre och enskilda dikter är rörliga enheter som kan få ny laddning i ny kontext. Anna Möller-Sibelius visar det själv när hon för ihop Söderholm och Nielsen i ett samtal som inte ignorerar det sekel som skiljer dem åt utan låter just det odla spänningen.
Att lite fler dörrar låter sig öppnas visar inte bara denna essäsamling, utan också till exempel Merete Mazzarellas bidrag i nyutkomna (och på nätet tillgängliga essäsamlingen) Tanke/ världar. Studier i nordisk litteratur tillägnade Kristina Malmio. Där diskuterar hon det litterära studiet i skenet av det som kallas postkritik (och som inkluderar en del teoretiker som Möller-Sibelius också lutar sig mot). Mazzarella tar farväl av den tradition som hon själv är skolad i och där analyserna påminde närmast om styckningsscheman.
Inte minst poesiläsare är intresserade av nya vägar, nya sofistikerade och relevanta resonemang. Poesin behöver det. Och humaniora behöver också omvärldens intresse, mer eller mindre, i dag mer.
Anna Möller-Sibelius
Förvandlad, sönderströdd.
Ellerströms, 2022.
