Sannfinländarnas utspel i partiets ”finskhetsprogram” om att slopa den så kallade ”tvångssvenskan” luktar visserligen mest som ett desperat försök att lyfta profilen inför nästa års riksdagsval. Men frågan om svenskundervisningen är trots det skriande aktuell. För på en punkt har Sannfinländarna nämligen rätt: finskspråkiga barn lär sig inte svenska i skolan.
Sannfinländarna argumenterar för att genom att göra svenskan frivillig, skulle de som är intresserade och motiverade ha bättre chans att lära sig svenska. Otvivelaktigt ligger det viss sanning i detta uttalande.
Har du aldrig träffat en finlandssvensk, och tror att de alla heter von Gyllenbyxa och badar i en pengabinge i Eira, så är det naturligt att du inte inspireras till att plugga kasusformer.
SFP har valt som taktik att alltid då frivillig skolsvenska kommer på tal hugga av diskussionen genom att konstatera att obligatorisk svenskundervisning i grundskolan är lagstadgad, punkt slut. Det är ett kasst argument – riksdagen finns ju till för att stifta nya lagar. Men partiet gör rätt i att akta sig för att ge dem som förespråkar full valbarhet i svenskundervisningen lillfingret. På spel ligger nämligen hela Finlands officiella tvåspråkighet. Finns det inte tillräckligt många unga som väljer att lära sig svenska för att upprätthålla en tvåspråkig basservice, är faran att kravet på tjänstemannasvenska är nästa lag som rivs upp, och om den försvinner, går det inte längre att ens teoretiskt garantera svensk service i samhället.
Att återinföra obligatorisk studentexamenssvenska skulle antagligen förbättra situationen något, men skulle inte rå på grundproblematiken: för många känns svenskundervisningen tråkig, svår, orättvis och obegriplig. Många lever i uppfattningen om att de lär sig svenska endast för att de teoretiskt ska kunna passa upp en liten minoritet som inte vill bemöda sig att lära sig finska.
Det säger sig självt att om elever inte lär sig ett skolämne, blir det inte bättre av mindre undervisning. Hanaholmens nätverk Svenska nu larmade för ett år sedan om att svensklärarna upptäckt att elevernas svenskakunskaper försämrats då undervisningen i språket tunnats ut över fyra år, från klass 6–9, till skillnad från tidigare tre år. Lärarna i undersökningen uppgav att lektionerna är för få, och pauserna mellan kurserna för långa – ofta måste man börja om från början eftersom eleverna hunnit glömma vad de lärt sig. Regeringen har redan tagit tag i detta problem, genom att utöka undervisningen i svenska med en timme per vecka under ett skolår. För inlärningen är detta rätt väg att gå, men gör inte i sig något åt elevernas ointresse.
Har du aldrig träffat en finlandssvensk, och tror att de alla heter von Gyllenbyxa och badar i en pengabinge i Eira, så är det naturligt att du inte inspireras till att plugga kasusformer.
Här måste vi börja. Ett: låt eleverna i Kemijärvi och Iisalmi lära sig om finlandssvenskarna och varför Finland är tvåspråkigt. Två: Gör det inte genom att tvinga de stackars barnen att lära sig svenska kungar, utan genom att visa dem en levande finlandssvensk verklighet. Tre: Släpp fokuset på grammatik och pluggande av verbformer. Gör svenskan spännande och rolig! Diskutera! Bjud in finlandssvenskar och umgås med klassen! Och framför allt: Inled undervisningen tidigare, och utöka timantalet. Men då måste vi också kunna släppa status quo, och bjuda in till, snarare än avvisa en diskussion om alternativ i svenskundervisningen.
