Det är dags för arbetarklassens egna att söka politisk makt igen.
Tre faktorer kan vara viktiga för att förstå den norska fackrörelsens historiska styrka ända fram till vår tid: En exceptionellt långvarig ekonomisk högkonjunktur, hög organisationsgrad inom industri och offentlig sektor, samt en stark tradition för fackpolitisk aktivism på gräsrotsnivå och i mellanskiktet i den tongivande fackorganisationen LO.
Nu prövas ändå fackrörelsens ställning och arbetarklassens levnadsstandard i Norge. Den största orsaken är inflation och den europeiska energikrisen, som hämtar med sig skyhöga elpriser till framför allt vattenkraftsnationen Norge. Den överdrivna lojalitet som LO:s ledning har visat till socialdemokratiska Arbeiderpartiet är i färd med att bli en allvarlig del av problemet.
Under arbetarrörelsens långa marsch framåt på 1800- och 1900-talen var det legeringen av fackligt förtroendevalda på arbetsplatserna och socialistiska intellektuella från mer borgerliga miljöer, som tillsammans ledde till ett politiskt genombrott i västvärlden. I dag är de politiska partierna i stort sett dominerade av representanter för en socialt homogen och ekonomiskt trygg, högutbildad medelklass. Denna betraktelse gäller också alla partier på den norska vänsterkanten. Har detta bidragit till att vänstersidans egna har svikit sitt löfte att beakta vanligt folks intressen och behov?
I ”kristider” är det viktigt med en grundläggande politisk diskussion om vilken typ av arbetsplatser Norge – och Norden – ska producera och och utveckla i framtiden. Inte minst är det viktigt att tänka nytt om hur ägandet och egendomsrätten ska organiseras i framtiden rörande industrin, kollektivtrafiken och samhällsstrategiska områden. Den kapitalistiskt ordnade världsekonomin visar stadigt allt klarare svaghetstecken i takt med att kriserna har radat upp sig under de senaste 10–15 åren. Det är inte längre osannolikt att framtiden kan komma att bjuda på en långt mer samhällsinriktat organiserad ordning av ekonomin än den vi har i dag. Om en dylik strukturell förändring sker i fråga om näringslivets ägar- och organisationsformer, blir det strategiskt avgörande att fackligt förtroendevalda som representerar den organiserade arbetarklassen igen blir en del av den politiska ledningen som styr och har makt i samhället.
Länge var det också arbetarklassens egna förtroendemän som tog ledaransvar i de stora socialistiska folkpartierna som växte fram under förra århundradet. Inom norska Arbeiderpartiet var det från början alltid arbetarklassens egna som satt i partiets högsta ledning. Detta förändrades oåterkalleligt och plötsligt då Gro Harlem Brundtland vann den stora maktkampen i partiet under åren kring 1980. Med Harlem Brundtland och hennes två främsta lärjungar, Jens Stoltenberg och Jonas Gahr Støre, försvann mycket av fackrörelsens och arbetarklassens inflytande i partiet. Samtidigt sörjde denna trio, bestående av en läkare, en nationalekonom och en statsvetare, för att partiets politiska kurs lades om flera hack högerut.
Det kan argumenteras för att vänsterkantens politiska beslutsfattare med bakgrund i fackrörelsen och arbetarklassen har två konkreta fördelar framför representanter för det sociala mellanskiktet. Det ena är det, att om de kommer från fackliga miljöer där man tänker självständigt och sätter självständiga politiska mål, kan de hämta med sig den lösningsorienterade och holistiska diskussions- och möteskulturen de kommer från in i maktens korridorer. Det andra är att deras intresseförankring i fackföreningarna och de egna medlemmarna gör det lättare för dem att ta ställning till vilka hänsyn och prioriteringar som ska gå först. När man ska ta ställning i energi- och industrifrågor som elektrifiering, havsvind, elkablar och EU:s energiunion Acer, så är det bra att vara trygg i att man först och främst är invald för att trygga goda arbetsplatser och goda lön- och arbetsvillkor.
Politiska jordskred framför allt i USA, Storbritannien och Frankrike har under de senaste åren igen satt arbetarklassen tillbaka i rampljuset som ett eftertraktat studieobjekt inom statsvetenskapen och sociologin. Ändå är det få, ens i färska skandinaviska mammutpublikationer som Klass i Sverige (Suhonen, Therborn och Weithz, 2021) eller Arbeiderklassen (Ljunggren och Nordli Hansen, 2021), som lyfter frågan om arbetarklassens egna representanter som utövande maktpolitiska aktörer i vår tid.
Lyckligtvis finns det undantag i fackrörelsen, som bryter med bilden av arbetarklassen som politiskt åsidodatt och marginaliserad. I Norge har det under de senaste två åren vuxit fram en bred fackopposition inom fackrörelsen, nätverket Industriaksjonen i front, som mobiliserer mot konsekvenserna av den misslyckade energi- och industripolitik som förts av Arbeiderpartiet och Senterpartiet i regeringsposition efter vänstersidans stora valseger i höstas.
Översättning: Janne Wass
