Min gamla skräck för atomkrig vaknar

av Lars Sund

Medan jag väntar på min sushi till lunch bläddrar jag som vanligt genom nyhetsnotiserna i mobilen. The Guardian berättar att Joe Biden varnar Ryssland för att sätta in kärnvapen i Ukraina. Enligt den amerikanska presidenten är världen just nu närmare ett atomkrig än den varit sedan Kubakrisen i oktober 1962.

Den välbekanta skräcken hugger klorna i mig, skräcken för atomkriget.

Den välbekanta skräcken hugger klorna i mig, skräcken för atomkriget. Det är knappt så att jag får ner min sushi. Jag har burit den här rädslan med mig i nästan hela mitt liv. När Kubakrisen utspelades för 60 år sedan var jag nio år. Min mor och jag hade precis återvänt till Finland från USA. Min far var fortfarande kvar i New York, han skulle komma hem först senare. Min mor var mycket orolig för honom.

Krisen slutade som bekant med att Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov drog tillbaka medel­distansmissilerna som placerats ut på Kuba (och USA monterade ner sina Jupiter-robotar från Turkiet, men det hölls hemligt i 25 år). Jag har inga tydliga minnen från den knappa vecka som krisen varade, men antar att den måste ha påverkat mig djupt. Barn förstår mycket mer än vuxna i allmänhet tror.

Särskilt som ung vuxen i början av 1970-talet kunde den här rädslan för tredje världskriget drabba mig med full kraft. Jag tror också att den bidragit till mitt vid det här laget 50-åriga motstånd mot kärnkraften: ”civil” kärnkraft och atomvapnen är siamesiska tvillingar, som förutsätter varandras existens.

 

Efter kalla krigets slut 1991 tycktes hotet från kärnvapnen försvinna. Men det var en illusion. USA och Ryssland rustade förvisso ner – men avskaffade inte­ alla sina kärnvapen, utan utvecklade nya och än mer sofistikerade system; det gäller också världens övriga kärnvapenmakter. Sedan Putin beordrade invasionen av Ukraina den 24 februari har han och andra ryska företrädare gång på gång hotat med att sätta in kärnvapen. Ju mer desperat Putin blir, desto större är risken att han gör allvar av sina hot. Jag är fruktansvärd rädd för att det kan ske inom de närmaste månaderna eller rent av veckorna. 

Vi borde alla vara rädda. Även om ryssarna bara sätter in enstaka ”taktiska” kärnvapen med en sprängstyrka på några få kiloton skulle följderna bli oöverskådliga. Risken för ett totalt atomkrig är uppenbar. 

 

En del opinionsbildare försöker nu trivialisera kärnvapnen. ”Kärnvapenkrig, det är väl inte så farligt? Trodde aldrig jag skulle säga det men det är faktiskt inte slutet på allt att det släpps några kärnvapenbomber i Europa”, skriver till exempel Göteborgs-Postens politiska redaktör Adam Cwejman. Hans enfald får mig att må fysiskt illa. Hurtiga försäkringar att atombomber inte är så farliga behöver vi inte.

I Hbl ser jag att myndigheterna i Finland nu uppmanar folk att skaffa jodtabletter. Enligt Social- och hälsovårdsministeriet har uppmaningen ingenting att göra med kriget i Ukraina och Putins kärnvapenhot utan beror på uppdaterade riktlinjer från WHO.

Fan tro’t, sa Relling. 

Jag kommer att fortsätta att vara rädd för kärnvapenkriget tills detta förbannade krig är över.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.