Det anstår mig icke – Om Forough Farrokhzad 

av Rakel Similä

Vem var Forough Farrokhzad? Vad har hennes poesi betytt i Iran? Rakel Similä skriver om den upproriska poeten Farrokhzad och om poesin i Iran som varken anses smal eller elitistisk. 

 

I Iran inleds berättelser med: det är så och det är inte så. Detta kunde ha hänt, men det kunde också inte ha hänt. Jag vet inte allt. Det finns alltid en annan berättelse. 

Konsten har ett kärleksförhållande med det motstridiga som är innerligt, evigt. Poeten är samtidigt kvinna och neutrum. Fri och fängslad. Djärv, dristig och underkastad. Spjuveraktig, lekfull, allvarlig, bråddjup. Död och fullkomligt levande. 

Det är så och det är inte så. 

 

Barndom

Forough Farrokhzad föds 1934 i Teheran. På ena sidan om huset ligger Kaspiska havet och på den andra skogen. Hon är mycket ute i det vilda, hon har sex syskon, hon har en mor som samlar på dockor och en far som sitter fängslad. I fängelset väljer fadern ett nytt släktnamn: Farrokhzad, välsignad. Dottern suddar ut lärarnas rättningar ur gamla läxor. Hon målar. Hon har ett vanligt liv. Någonting händer som föder en obeskrivlig smärta inom henne. Detta vet vi ingenting om. Sexton år gammal avbryter hon sina studier och gifter sig med en satirtecknare. Om barndomen skriver hon: 

 

De är borta
de dagar då mina sånger bubblade
mellan mina ögonlock
Allt min blick gled över
ville jag dricka som färsk mjölk
och glädjens rastlösa kanin
som skuttade i mina pupiller
begav sig varje morgon
tillsammans med det gamla solskenet
sökande efter okända ängsmarker
och försvann varje natt i mörkrets skogar

 

Födelse

Forough Farrokhzad går runt iklädd kort kjol, skjuter på en barnvagn och skriver poesi i sitt huvud, i dagarnas glapp. Dikten ”Synd” publiceras i den anrika tidskriften Roshanfekr. Den är seismisk i sin verkan. Tidskriften behöver dra in numret till följd av rabaldret. Namnet Forough Farrokhzad är på allas läppar. Namnet på kvinnan som syndade. Hennes namn. Hon är tjugo år gammal. 

I Iran är poesi varken något smalt eller elitistiskt, utan människor kan sina klassiker. På persiska betyder ordet poet ”födelseort”. Det är hos poeten världen föds och mötet blir till. Poesin är orten där människan, nationen, kärleken och Gud manas fram. Detta är en plats för genuint farliga dikter. 

”Synd” är på flera sätt en konventionell dikt. Versmått, begär. Inget nytt under solen. Men ändå är den helt otänkbar: det är kvinnan som begär, inte mannen. Det är kvinnan som viskar kärlekens historia i mannens öra och han som lyssnar, tar emot. Detta är chockartat. Det överskrider föreställningsförmågan. Och det handlar inte enbart om en kvinna som begär, det handlar också om ett helt nytt jag. Detta jag är stort och sensuellt. Det är ofrånkomligt. Det tilltalar sin älskare direkt. Jaget är nietzscheanskt, på det bästa av vis. Siktet är framtiden. Det är ett jag som är syndigt, men där vedergällningen uteblir. 

Dikten påstås handla om ett snedsprång med tidskriftens chefredaktör. Senare kommer han att publicera ful, utelämnande novellistik om henne. Men det är inte viktigt. Det som betyder något är: hennes barn blir fråntaget henne. Sådan är lagen. När en man och en kvinna skiljs, får kvinnan inte längre träffa barnet. Forough Farrokhzad lär känna priset för friheten. Hon är författare. Hon är den första utgivna kvinnan ur en icke-litterär släkt. Hon publicerar tre diktsamlingar på tre år. Hon skriver med grönt bläck. Hon läser klassiker och samtida. Hon är rättfram och klar i sin lidelse. Hon blir läst biografiskt, voyeuristiskt. Dikterna trycks ackompanjerade av en naken kvinnokropp. Ständigt nya upplagor. Hon blir läst identifikatoriskt och revolutionärt. Hon blir läst som en spegel och ett fönster. Hon är för ensam. Hon har för många älskare. Hon beskylls för västerländska influenser. Två gånger försöker hon begå självmord. Hon är tjugofyra år gammal och Irans största poet. 

Senare ska Forough Farrokhzad göra en film om ett läger för spetälska, Huset är svart. Filmen är etisk med sitt lidande, den vet vad Susan Sontag säger innan hon säger det. Lägrets liv vecklar ut sig. Relationerna, vardagen. Det är intima detaljer, sandpåsar som läggs på händerna för att räta ut dem, att bli kammad, att sminka sig, brottning, amning, bön. Farrokhzad bestämmer sig för att adoptera ett av de spetälska barnen. Det är inte den förlorade sonen. Men det är en son. 

 

Motstånd

 

Jag vill underkasta mig ett utbrott
Jag vill regna från det där stora molnet
Jag vill säga
nej
nej
nej

 

Hon kallas upprorets poet. Forough Farrokhzad är kvinna i en värld av och för män. Det är en tid av omdaning. Själ och kropp står i brännpunkten mellan tradition och modernitet. Det handlar om förväntningar, förebilder. Om äktenskap. Om att hon senare i livet utvidgar jaget med en social medvetenhet. Klass, kamp, sorg. I poesin överskrider hon alla villkor. 

Hon skriver om mekaniska dockor och gör satir av det kvinnligt klaustrofoba. Hon modulerar språket och världen efter sin egen form. Hennes är den persiska litteraturhistoriens mest radikala brott, både till stil och tematik. Rimflätningen, familjen, kvinnan, jaget, duet – alla trasas de sönder. Hon skriver fram ett nytt jag och ett nytt du. Det är en gärning och gestalt som är ojämförbar. Samtalen börjar och slutar med henne. 

De tre första diktsamlingarna är skrivna i traditionell vers. I den fjärde och den postumt utgivna femte överges den persiska formtraditionen. Nu är det rösten och bilderna som binder dikterna samman. Ett nytt formspråk träder fram, det får senare namnet foroughskt. Tonen är högstämd och ålderdomlig och samtidigt helt ny. Det är patos och vämjelse, högt och lågt. Sinnlig abstraktion. För Forough Farrokhzad är modernitet och tradition aldrig varandra uteslutande. Det foroughska ämnar tala med alla, vilket det också gör. När människor flyr under åttiotalet har de tre böcker med sig: Saadi, Rumi, Forough. 

Men motståndet är även maktens motstånd. Det är buren som inte ger vika. Det är att förlora förståndet och vårdas med elektriska chocker. Att bli inlåst, att bli dödad, att döda. Det är att under revolutionen 1979 bannlysa alla Forough Farrokhzads verk. Det är kroppen. Det är livet. Det är en värld som förlorat sitt hjärta. Det är gården som behöver ett sjukhus. Det är fiskarna och blommorna som dör. Det är att med en väldigt falsk, väldigt främmande röst skrika ut ”Jag älskar”. Det är ett hjärta som vill para sig med mörkret. Det är att slamma igen i sin egen pöl.  

 

Varför är jag så liten
att jag går vilse på gatorna?
Varför gör far
som inte är liten och inte går vilse på gatorna
ingenting
för att den som jag drömt om ska komma tidigare?

Och människor i slakterikvarteret
som har blod i jorden på sina gårdar
som har blod i vattnet i sina dammar
som har blod under skosulorna
Varför gör de ingenting?
Varför gör de ingenting?

 

Begär

Låt oss tala om begäret hos Forough Farrokhzad. Det är inte förhandlingsbart. Det är oregerligt, det är en poetik. 

Hon skriver: 

 

Hela min tillvaro är en mörk vers
som omdanar dig

 

Hon skriver: 

 

Kanske är livet att tända en cigarett
i det matta uppehållet mellan två samlag

 

Hon skriver: 

 

Jag dog av dig
men du var hela mitt liv

 

I dikten är det begäret som både alstrar och ödelägger jaget. Det är det som är. Det är inte bara kvinnan utan det är också barnet som begär. Jaget tilltalar ett du som är enkelt och verkligt. Duet är döden. Duet är en älskare som jaget i underligheternas ondskefulla land gömmer mellan sina bröst, likt den sista kvarlevan av en besynnerlig religion. Det är lustgården där man stannar kvar även efter fallet. Lustgården som ruttnar. Rösten är intim och samtidigt teatralisk. Den levandegör en hängivelse utan att bli kokett. Redan detta är en bragd, något sällsynt. Rösten är utsatt. Mäktig, men förtvivlad. Det är en pendelrörelse mellan avstånd och närhet. Det är inte alltid omöjligt.

I åtta år av sitt liv, ända in i sin död, älskar Forough Farrokhzad filmmakaren Ebrahim Golestan. Hon tillägnar sitt mest fulländade verk initialerna E.G. När Golestan avbryter sina femtio år av tystnad, säger han: Vi var nära, men vad kan jag säga? Hur kan jag mäta mina känslor för henne? I kilogram? I meter? 

 

Återvänd med mig
jag förmår inte tala
för jag älskar dig
för ”jag älskar dig” är en fras
som kommer från nötta klyschors värld

 

Bilder 

Det finns bilder som är återkommande: fönstret, vinden, elden, månen. Fönstret är skrivandets urscen, påpekar författaren Shadi Angelina Bazeghi. Det binder samman det intima inre med lukterna och ljuden utanför. Fönstret är medvetenhet, iakttagande och tystnad. Det är att samtidigt delta och inte delta i världen. Hos Forough Farrokhzad har kanariefåglarna en sång lika stor som ett fönster, ett fönster som står öppet och där regnet faller in och bakom detta fönster skälver det. 

Elden är en utnött bild. Den är inte det i hennes händer. Elden har både en förintande och en renande kvalitet. Den är järn, den är anfrätt vallmo, den är cigaretter, den är en gloria. Jag skulle också kunna säga mycket om hennes intima relation till vinden. Eller om alla märkliga figurer som porträtteras: den flöjtspelande sjöjungfrun, brodern som missbrukar filosofin, de unga örnarna. Och drömmen om någon som kommer, någon annan, någon bättre, någon som liknar ingen. 

Ibland finns det inga bilder, ingen symbolik. Även detta är ett brott mot traditionen. Som i dikten ”Fågeln är bara en fågel”. Då är det faktiskt bara en fågel. 

 

Död

Bråd död. Ung plågad kvinna. Det är inte en berättelse jag vill berätta. Den är och den är inte. Forough Farrokhzad har jämförts med Sylvia Plath och Edith Södergran. Myt, tragedi, romantik. Faror hägrar. Forough Farrokhzad är trettiotvå år när hon omkommer i en bilolycka. Året är 1967. Hon har kalla läppar när hon lämnar hemmet, det minns modern, det tänker modern på, att det är ett tecken på inkommande olycka. Modern ser fyra barn och ett barnbarn dö innan hon själv lämnar världen. Döden är en kunskapsform som är modern bekant. Även dottern känner till döden innan hon möter den. Hon åtrår den och speglar sig i den. Hon tänker sig förstå. 

Forough Farrokhzad dör och samtidigt dör hon inte. Det är poetens fördel. Så länge ens namn uttalas existerar man, menar en gammal sägen. Och i Iran kallar man henne Forough. Alla vet vem man menar när man säger Forough. Forough, ordet för ljus, klarhet. Hon är ”som Frida Kahlo för den mexikanska kulturen”. Hon är ”en rockstjärna”. Hon är ”en kult”. Hon är ”David Bowie”. Hon är Forough. 

Världen över härmar konstnärer henne. De stjäl, lånar, ger tillbaka. Det skrivs böcker, sätts upp pjäser. Tatueringar tas. Skjortor trycks. Människor spyr galla över hennes ande. De förbjuder hennes verk. De tänker på henne och bränner sin slöja. De bryr sig inte. De glömmer. De har aldrig hört hennes namn. 

Och hela tiden, mitt i allt detta, existerar dikten: 

 

Säg något till mig
Jag är i skydd av fönstret
och står i förbindelse med solen 

 

Foto: Wikimedia Commons

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.