”Konsten är det viktigaste som finns”

av Olof Englund

Annika Åman har i år debuterat med den kritikerrosade romanen Lumpänglar om ett österbottniskt fabrikssamhälle på 1920-talet, och mottog nyligen statens barnkulturpris för sitt arbete med ungdomsteater. Kulturen ser hon som en demokratisk yttring. 

 

Författaren och teaterprofilen Annika Åman är aktuell med den historiska romanen Lumpänglar som målar upp arbetarkvinnornas liv i fabrikssamhället Masunin i Oravais. Hon mottog även tillsammans med Alexandra Mangs nyligen statens pris i barnkultur för sitt arbete med barn- och ungdomsteater i Unga Scenkompaniet. Jag möter Åman på Kulturskafferiet Ritz i Vasa – samma plats där Unga Scenkompaniet lanserades för tio år sedan.

 

Unga Scenkompaniet

På Yrkeshögskolan Novias utbildning i scenkonst upptäckte Åman och Mangs genast att de befann sig på samma våglängd.

– Vi hade en gemensam vision om hur vi ville förändra och utmana barnkulturfältet. Alexandra Mangs gjorde sin praktik vid Unga Klara i Stockholm – de är världsledande vad gäller undersökande teater med barnperspektiv. Efter att hon återvände från praktiken var det bara en fråga om när vi sätter igång. Vi ville våga lyfta fram svårare teman för barn och ungdomar på teaterscenen. Lyfta fram deras egna berättelser, bekräfta deras egna upplevelser och tankar. Berätta om deras liv och undersöka hur det är att vara barn och ung idag.

Unga Scenkompaniet lanserades år 2012 med buller och bång – på pressreleasen gjordes en performance om FN:s barnkonvention. 

– Det var ett statement att hela vår verksamhet ska basera sig på barnkonventionen och barns och ungas rätt till högklassiga konstupplevelser

Den första gemensamma produktionen 2013 hette Kornelias hjärta och behandlade hjärtsjukdom och att förlora ett syskon. Åman fick för manuset ett hedersomnämnande av Boismanska fonden vid Svenska Teatern.

Unga Scenkompaniet har till dags dato skapat tolv teaterproduktioner och har då bidragen småningom ökat även kunnat anställa gästarbetare till en del av dem. Åman lyfter som exempel fram det treåriga Leader–projektet De gränsbevakande.- Barn och unga från landsbygden deltog i hela skapandeprocessen, inte bara som intervjuobjekt utan även vad gällde till exempel musik, scenografi,- kläder – och som skådespelare tillsammans med vuxna. Projektet utmynnade i två skilda produktioner, Kom ihåg att det finns fler än stadsbor, pls och Toner från en trimmad förgasare.

 

Lovlig frånvaro av hälsoskäl

För tillfället och fram till slutet av april turnerar Unga Scenkompaniet i Svenskfinland med pjäsen Lovlig- frånvaro av hälsoskäl. Förutom från det förberedande intervjuarbetet tog man här inspiration även från resultatet av skrivtävlingen Ung 2021.

– Responsen från ungdomarnas sida har varit att det här borde alla vuxna se för att förstå hur vi har det!

Lovlig frånvaro av hälsoskäl har liksom alla Unga Scenkompaniets pjäser ett tillhörande pedagogiskt material. Materialet används i skolor och daghem för att för- och efterbehandla pjäsens tema.

– Vi vill fostra morgondagens teaterbesökare i hur man kan tolka en teaterupplevelse. Pedagoger eller vuxna kan kommentera att ”den här texten var lite svår att förstå”. Men man behöver ju inte förstå allting, det är bara vuxnas föreställningar att man måste förstå, istället för att uppleva. Vi vill inte underskatta vår publik.

Vad teaterns framtid beträffar drömmer Åman om att utöka personalstyrkan för det administrativa arbetet, marknadsföringen och försäljningsarbetet. Då kunde de konstnärliga ledarna helt få koncentrera sig på det kreativa.

 

Succépjäs blev bok

Det är vanligare att göra en pjäs eller film baserat på en bok men i detta fall gick det tvärtom. Boken Lumpänglar (se recension i Ny Tid 12/2022) skrevs utgående från pjäsen med samma namn, också den författad av Åman och med premiär 2013 på Oravais Teater. Pjäsen spelades två somrar i rad för ungefär tiotusen besökare och blev en av Oravais Teaters genom tiderna största succé och en stor österbottnisk kulturhändelse.

– Jag har skådespelat på Oravais Teater sedan jag var 14–15 år – det är tack vare teatern jag fått fostras in i det lokalhistoriska berättandet. 

Lumpänglar utspelar sig på 1920- och 1930-talet i fabrikssamhället Masunin i Oravais. Där hade en av Finlands viktigaste textilfabriker sin verksamhet från senare delen av 1800-talet till 1900-talets slut, en epok på drygt etthundra år. Arbetare, främst kvinnor, flyttade dit från hela landet för att bli väverskor eller spinnerskor i ylleproduktionen. Det blomstrande samhället runt fabriken rymmer berättelser om klasskamp, orättvisa, hämnd, kärlek och drömmen om ett bättre liv. 

– Till exempel bondflickorna var ju jätteavundsjuka på fabrikskvinnorna för att de tjänade egna pengar. Bondflickorna hade inga sådana möjligheter, det var bara att växa upp med jordbruket och kanske gifta sig med rågrannen.

I boken kan man läsa om olika politiska spänningar i dyningarna efter inbördeskriget. Åman ger ett exempel på det då hon berättar om hur den lokala idrottsföreningen förbjöds och idrottsredskapen beslagtogs – eftersom det blev förbjudet att ägna sig åt ”socialistisk verksamhet”. Till och med tidtagaruret från England beslagtogs av polisen eftersom det påstods vara ett hot mot landets säkerhet. Lapporörelsen och förbudslagen är andra exempel på politiska händelser som förekommer bland bokens händelser.

– Jag började med efterforskningar redan 2010 och skrev på pjäsen under tre års tid. Jag pratade med gamla fabriksarbetare och deras ättlingar. Det finns nedtecknat ganska mycket tack vare eldsjälar i Oravais historiska förening, framförallt Virgo–sektionen som har bevarat fabrikens historia. När jag nu skrev boken fick jag möjlighet att brodera ut berättelsen ytterligare och skriva karaktärernas bakgrundshistorier.

I sina efterforskningar kom Åman bland annat över en loggbok tillhörande Nykarlebys skyddskår, hemligstämplad fram till år 2002. I den nämns bland annat fånglägret på seminariet och hur folk fördes bort för att bli arkebuserade eller dränkas under isen. Den av Mannerheim instiftade Vörå krigsskola nämner hon också som en viktig inspirationskälla.

– Allt kring Vörå krigsskola är väldigt, väldigt intressant. Där fick unga bondpojkar som aldrig hållit i ett gevär bara några dagars skolning på en åker i Vörå innan de skickades ut för att avväpna ryssarna. Där skedde också en avrättning av tre personer som man inte talat mycket om. Då visste jag genast att jag vill använda mig av det i min bok.

Då jag ser Åmans tydliga passion för historiska skeenden och gångna oförrätter är det svårt att tro att romanen Lumpänglar var nära att aldrig se dagens ljus. Åman började skrivandet ett par gånger men livet satte sina små käppar i hjulen som det gör ibland. Då Susanna- Alakoskis- bok Bomullsängeln sedan kom ut 2016 tänkte Åman slutligen att det kanske inte fanns behov av en till historisk roman om fabrikskvinnor. Men 2019 hade framgångarna på Oravais Teater nått även förläggarnas öron. Schildts & Söderströms tog kontakt med Åman och uppmuntrade henne att skriva färdigt boken.

 

Arbete då och nu

– Det är mycket jag väver in i boken som jag har plockat direkt från diskussioner i dagens samhälle, till exempel kring kvinnors löner och kvinnors möjlighet att jobba. De här samma frågorna går på repeat ännu idag.

Åman berättar att man på Oravais fabrik redan på 1930-talet lade fram idéer om att ordna barnskötsel kommunalt. I början av 1900-talet förväntades kvinnor ännu gå på jobb igen dagen efter att de fött barn.

– Jag tänker ofta på de som jobbar i textilindustrin i Asien. Vi har kommit relativt långt här vad gäller jämställdhet och arbetsskydd men problemen har ju bara flyttat bort. Det är kanske inte så ofta vi ägnar textilarbetarna någon tanke om deras levnadsförhållanden och bristfälliga arbetsskydd.

Som exempel ger Åman det kinesiska klädföretaget Shein. Ett undersökande reportage förra året visade på fruktansvärda villkor vid ett par fabriker som tillverkar kläder för det populära klädmärket: 18-timmars arbetsdagar med bara en ledig dag i månaden, för en lön som kan vara så liten som tre cent per sytt plagg.

 

Fortsättning följer

Efter succén på Oravais Teater skrev Annika Åman en pjäs till som tar vid där Lumpänglar slutar. Lumpänglars väg utspelar sig under vinterkriget och fortsättningskriget och spelades även den för fulla hus två somrar i rad. I en nära framtid kommer Åman att omvandla berättelsen till ytterligare en historisk roman.

Jag låter Annika själv avsluta intervjun med några ord som fångar hennes egen övertygelse:

– Konsten är det viktigaste som finns i samhället. Den kan rädda och förändra liv. Det är en demokratisk yttring och ett hot mot diktaturer och envåldshärskare. Den vill ge oss hopp.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.