Världens länder samlades nyligen på FN:s miljömöte i Montreal för att tillsammans komma överens om gemensamma målsättningar för att med sikte på år 2030 stoppa utarmningen av naturen. Tills vidare har försöken att stoppa förstörelsen av naturen misslyckats. Först skulle naturens utarmning stoppas 2010, sedan 2020, och nu 2030. Globalt sett är naturen i kris. En miljon hotade arter, 75 procent av jordiska livsmiljöer och 66 procent av marina miljöer dominerade av människan, bara fyra procent av världens däggdjur utgörs av vilda djur, de resterande 96 procenten är produktionsdjur och människor.
Den finska naturen kan bara tacka vår europeiska gemenskap för att ens någon instans på hög nivå för naturens talan.
I Finland har en av höstens mest upphettade politiska diskussioner berört restaurering av skadad natur. EU:s förordning om restaurering av naturen hänger ihop med de globala målsättningarna för att vända på den dystra trenden och få naturens mångfald att öka istället för att minska. Eftersom åtgärder som baserat sig på frivillighet inte fungerat under de senaste decennierna har den europeiska kommissionen gått ut med att föreslå bindande åtgärder. Prislappen på att förbättra tillståndet hos Finlands vattendrag, utdikade myrmarker och skogarna som blivit artmässigt allt ensidigare väckte stort hallå i riksdagen och ledde även till en interpellation av Samlingspartiet. Enligt högern har Finland nog råd med flera miljarders skattelättnader, men inte med att förbättra naturens tillstånd för att undvika en ekologisk kollaps.
För de flesta verkar det komma som en överraskning att den finska naturen inte mår bra. Trots att det intensiva skogsbruket tagit kål på alla naturskogar och förstört en stor del av våra myrmarker lever största delen av beslutsfattarna i tron att vi finländare har en speciell naturrelation. Vår relation till naturen är snarare speciell i det avseendet att vi ser naturen som en bottenlös resurs som kan utnyttjas i all oändlighet. Det är först nu, efter århundraden av accelererande exploatering som vi (tack vare EU) börjar fundera över hurdana risker denna överexploatering egentligen för med sig.
Hälften av Finlands naturtyper och var nionde art är hotade. En förbättring av naturens tillstånd kräver framförallt förändringar i hur vi handskas med naturen inom jord- och skogsbruket och andra industrier. Det betyder inte ett totalstopp för skogsindustrin, såsom vissa har låtit antyda, utan en förnyelse av metoderna för att handskas mer varsamt med naturen: en övergång från kalhyggen till kontinuerligt skogsbruk och bevarande av rötträd till exempel.
Jag kan inte låta bli att tänka hur bra det är att vi har EU. Den finska naturen kan bara tacka vår europeiska gemenskap för att ens någon instans på hög nivå för naturens talan. Utan EU skulle vi troligen inte ens våga diskutera bindande åtgärder för att stoppa en av de största miljökatastroferna i vår tid. Det av människan orsakade sjätte massutdöendet av arter handlar inte bara om att söta lurviga pandor riskerar att försvinna – naturens mångfald med alla sina gener, arter och naturtyper uppehåller de komplicerade natursystem som också mänskligheten har byggt sina samhällen på.
