När kommer Rysslands februari­revolution 2.0?

av Anders R Johansson

Första världskriget ledde ju för Rysslands del till att det mesta gick åt skogen för tsarens arméer, och i slutet av den ortodoxa almanackans februari 1917, enligt den västerländska den 8 mars, inleddes den så kallade februarirevolutionen. Redan 1905 hade en revolution legat nära till hands på grund av Rysslands motgångar i det rysk-japanska kriget. Nederlagen i första världskriget ledde nu till en stor öppning, mycket vädrades ut, blåste omkring och möblerades om; men revolutionen gav även upphov till en rad instabiliteter och oklarheter, inte minst om krigföringen, och så småningom kom då istället oktoberrevolutionen, samt allt vad därefter följde.

På nåt sätt står dagens ryska armé nu i en liknande situation som då. De logistiska bristerna var uppenbara redan från dag 1 (minns till exempel den flermilalånga stridsvagnskön på väg mot Kiev, som länge blev stående utan att göra något alls och sen fick backa tillbaka så gott det gick). 

Visserligen erövrades efter månader med strid en hel del mark söderut, men frånsett striderna kring Azov har moralen varit låg och sjunker.

Soldater har i flera fall ägnat sig åt att plundra och förstöra, men uppenbart var redan innan Ukrainas höstoffensiv att linjerna sviktar. 

De ukrainska styrkorna kämpar på ett sätt som påminner om andra världskrigets finska. Den ryska staten har däremot lidit sådan brist på soldater, att man till och med sökt nya såna bland fängelseinterner mot löfte om frihet det fall de överlever kriget. 

Moralen är låg, utrustning förloras i mängd, antalet stupade är många och i Svarta havet har ubåtar flyttats till säkrare hamn, vilket dock varit svårt då Ryssland där har så lite kust. Den mobilisering av i huvudsak ovilliga reservister och rena civilister som nu börjat inleddes i markant grad med att de som kunde flydde landet. Mobiliseringen tar också i övrigt mycket tid och får knappast effekt förrän man åter kört fast i vintergeggan.  

 

Sedan en tid har de främst i storstäder synliga exemplen på civila olydnadsprotester mot den ryska statsledningen börjat öka landet runt. Som med de civilas flykt för att slippa mobiliseras. Konturen av en kommande löpeld anas. Reservisterna är otränade och det ökar riskerna. Att sända in illa samtränad trupp ökar bara på eländet. Det är en öppen fråga om den ryska arméledningen kan hejda de kommande deserteringarna. 

Att då finta med folkomröstning i de förut som egna republiker utropade Luhansk och Donetsk och sen hävda att de gav seger för anslutning till Ryssland lider stor brist på trovärdighet. Vem tror i denna villervalla på en sådan omröstning? Och sen sminka över med en rockkonsert? Det skulle ha funnits möjlighet till ett slags absurd ansiktsräddning för Putin: att istället kora den proryska linjen som förlorare och motvilligt chevalereskt säga ”Okej då, ni vann, vi ger upp (fast föstås inte om Krim och Azov; men det mesta annars; begär inte det omöjliga av oss)”. Men så icke. 

 

Nånstans i detta och den allt mer synliga kritiken hemma i de ryska kärnområdena växer en möjlighet till att ryska militär- och statsledningen bryter samman. Man kan inte tejpa ihop ett på grund av lögner sprucket krus. 

Inom ledningen växer ett slags panik. Stridskrafterna kommer knappast att klara vintern. De civila demonstrationer som till en början var små nålstick, som glimtarna i TV:s nyhetssändning, har efter hand börjat visa allt mera framfötter och kan med återvändande och allt mer desillusionerade soldater bli allt större mardröm för ryska statsledningen. Att tvångsmobilisera dem som försöker fly hjälper inte. Snarast frammanas bilden av ett stort antal soldater Svejk, eller en armé av vapenvägrare, även om det ofta också handlar om såna som kanske inte har nåt emot kriget, men absolut inte själva vill dit. Att då som Finland vägra de som drar sig undan tillträde över gränsen är i detta sammanhang en stor skam.

 

Ännu spretar linjerna. Den svåra frågan är främst hur de olika opponenterna kan/ska få någon fastare organisation. Detta ligger snart bara ett par mentala stenkast bort. Frön till ett sammanhållet opposititionscenter tycks bla finnas i idrottsrörelsen. 

Frågan är främst: vad vågar och vad förmår de? När går de från enskildheter till nätverk till mer gemensamma grepp? Hur många olika såna organisationer? Hur mycket olika?

Och där bredvid: När brister säkerhetsapparaten? Detta behöver inte dröja ända till februari. De döda kostar för mycket, särskilt om man även länge sökt dölja att de finns. Den ryska ekonomin tycks visserligen klara sig oväntat bra, men försöken att kompensera med utbyggda relationer till Kina, Indien och Iran etc tar för lång tid för att klara skjortorna. 

När blir det finito Putin? Spricker trollet i vinter?

Svår är dock frågan: vad händer sedan? Viss risk finns även för en blåbrunsvart röra. Ännu verkar Putins fall kunna peka åt vilket håll som helst.

 

En första version av denna kolumn publicerades i e-Folket 27 sept, och i bearbetad form en vecka senare i Internationalen. Några småjusteringar har gjorts för publiceringen i Ny Tid. 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.