För snart 45 år sedan störtade Nicaraguas sandinister diktatorn Anastasio Somoza. Sandinisternas ledare är fortfarande president, men inget har förändrats till det bättre, säger den prisbelönta Magnum-fotografen Susan Meiselas till Ny Tid.
Marcos Conteris, son till en av mina fängelsekamrater, dödades i Nicaragua när han kämpade med sandinisterna mot diktatorn Anastasio Somoza i slutet av 1970-talet. Han var bara 24 år och idag finns en sten med hans namn på platsen där han dog. Hans mamma, Susana Iglesias och jag hade suttit fängslade av den uruguayska diktaturen på sjuttiotalet.
Sandinisterna, eller egentligen Sandinistiska nationella befrielsefronten, grundades som en marxistisk-leninistisk motståndsrörelse 1961. Dess namn hänvisar till den nicaraguanske motståndshjälten Augusto Sandino, som på 30-talet ledde kampen mot USA:s ockupation och den dåvarande högerregeringen i landet. Under 60- och 70-talen bekämpade sandinisterna Somoza, vars familj styrt Nicaragua sedan 1936. Genom en revolution 1979 lyckades en koalition mellan sandinisterna och övriga aktörer driva Somoza i landsflykt, i vilken han kort därefter lönnmördades. På 1980-talen hyllades sandinisterna enstämmigt av den globala vänstern.
I dag är situationen en helt annan, trots att sandinisternas långvarige president Daniel Ortega fortfarande sitter vid makten. Ortega valdes första gången till president 1984, i samband med att den junta som tillsatts efter revolutionen avgick. Han besegrades i valet 1990, men har nu sedan 2007 suttit på presidentposten i över tre mandat i sträck – senast återvaldes han 2021. Och i dag är det inte längre många som känner igen 80-talets sandinister i det parti han fortfarande leder.
Den ljusa framtiden ställdes in
Sandinisterna dominerade politiken i Nicaragua fram till 2000-talet. Under 80- och 90-talen såg man inom den globala vänstern sandinisternas kamp som symbolisk för proletariatets kamp mot det kapitalistiska och imperialistiska förtrycket. Bildning och utbildning fanns bland sandinisternas prioriteringar. Frivilliga från hela världen åkte till Nicaragua för att hjälpa till med alfabetieringen av landet, och för att hjälpa till med kaffeskörden, Nicaraguas viktigaste exportprodukt. Sverige finansierade trycket av nya läroböcker, som lärde ut Nicaraguas historia på ett nytt sätt.
Både inom och utanför landet förutspådde många en ljus framtid för Nicaragua, landets fattiga och urfolk hade höga förhoppningar om ett bättre liv. Många har sedan dess blivit besvikna. En av dem är den amerikanska fotografen och antroplogen Susan Meiselas, som befann sig i Nicaragua under slutet av 70-talet, och 2004 åkte tillbaka för att föreviga förändringen.
– För mig var det som tiden hade stått still. Platserna som jag hade fotograferat, ute i landsbygden, i Leon och Matagalpa, var kvar. Inga massgravar, de hade städats upp och folk hade återfått kvarlevorna av sina döda släktingar, säger Meiselas då jag frågar henne om hennes intryck 25 år senare.
Meiselas besökte Nicaragua 1978 och 1979 som medlem av det legendariska fotografkollektivet Magnum Photos. Bilderna av stympade kroppar, halvt uppätna av fåglar och djur mitt i det vackra landskapet, och hennes dokumentation av ett folk utan vapen som gjorde uppror blev genast klassiker. Men i dag anser allt fler att Daniel Ortega själv har förvandlats till den diktator han var med om att störta.
– Det är inte mycket som har förändrats sedan 70-talet, säger Meiselas.
– Folk arbetade som jordbrukare både under Somoza och under sandinisterna, och deras levnadstandard har inte höjts. Många som 1978 levde i hoppet och och såg sandinisterna som sina räddare har gett upp, säger Meiselas.
Ortega vägrar avgå
Sedan Ortega återvaldes för första gången 2006 har han ändrat på grundlagen så att presidenten i praktiken kan sitta vid makten hur länge som helst. Landet kan i princip styras via presidentiella dekret och presidenten behöver inte längre stå till svars inför någon.
Gamla sandinister, som prästen och poeten Ernesto Cardenal, har krävt Ortegas avgång men Ortega vägrar och har börjat sända in armén för att kväsa oppositionella demonstrationer. Ortegas hustru och tillika vicepresident, Rosario- Murillo-, är konservativ katolik, och hennes abortnotstånd har mött på stark kritik från flera kvinnogrupper i landet.
Murillo har förmått sandinisterna att börja stödja den katolska kyrkans konservativa syn på aborten och inte ens den terapeutiska aborten är tillåten. Ortega, som bland annat har anklagats av Murillos dotter för att ha våldfört sig på henne sedan hon var elva år, har blivit en konservativ och impopulär politiker som styr med hjälp av armén.
De som en gång stödde sandinisterna betvivlar i dag att någon förändring är möjlig så länge Ortega och Murillo klänger sig fast vid makten.
En av sandinisternas mest kända kommendörer, Dora Maria Tellez-, sitter i fängelset sedan juni 2021. Hon var med i gerillan och blev sedan minister och valdes in till riksdagen. Men Daniel Ortega och hon kom snart på kollissionskurs och hon fängslades. Hennes enda brott var att hon krävde allmänna och demokratiska val för att få bort Ortega från makten. Tillsammans med tre andra fångar hungerstrejkar Tellez för att protestera och kräva tillgång till böcker och till hälsovård. Ortega bedriver ett korståg mot alla intellektuella dissidenter och meningsmotståndare.
För oss som trodde på sandinisterna återstår endast besvikelsen och konstaterandet att makt korrumperar och att många goda människor offras på maktens altare.
Foto: Mike Goldwater/Alamy
