Teatern, tiden, havet. Monolog.

av Joakim Groth

Jag började tänka på teater. Varför blir jag numera för det mesta uttråkad på föreställningar? Hur mycket beror det på en yrkesskada, att jag hela tiden ser hur det är konstruerat, noterar vilka val skådespelarna och regissören gjort, föreställer mig vilka alternativ jag själv skulle ha valt? Eller på just det, att jag har min estetik och smak vad gäller framför allt skådespelararbete, att jag värdesätter naturlighet och spontanitet, att jag inte står ut med överdrivet spelade uttryck och känslor. För varje år som går blir jag mer försvuren det enkla, det öppna, det ärliga. Nej ärlig är nog fel ord, också förställning kan väl vara ärlig, fastän den är konstlad. Realistisk, är det rätt ord? Jag är förvisso realist. Autentisk? Omedelbar? Jag kan ju inte påstå att det är bättre eller mera sant på något vis, det skulle vara förmätet, jag vet bara hur det känns. Det gäller också formen, att allt är vänt mot publiken, öppet för insyn. Jag minns hur jag en gång i det förra århundradet såg en av Turkkas föreställningen på Stadsteatern, det var på 70-talet och jag höll ännu inte på med teater. Två skådespelare stod längst framme på vardera sidan och hade en dialog med hela den enorma stora scenens rymd mellan sig. Det här allt som behövdes, tänkte jag, det är så här enkelt. Alltjämt tycker jag mest om den sortens scener, jag älskar dialogen, det är på det sättet jag är en traditionalist. Jag medger det. Jag har trots allt ett helt yrkesliv bakom mig, i den här åldern börjar man gärna karikera sig själv, kanske det är det jag gör. För några år sedan tänkte jag att nu har jag skrivit min sista pjäs, regisserat min sista föreställning, att jag var på väg att sluta med att göra teater. Jag vet inte varför jag kände mig så trött just då. Kanske hade jag fått nog av allt det här återkommande strulet med att förbereda och planera, få ihop pengar, pussla ihop tider, göra beslut om stort och smått. Man kan bli lite trött på det. Eller kanske kände jag mig icke-behövd, för vem behöver en regissör som närmar sig sjuttio när man kan få en som inte ens fyllt trettio, vem är värd att satsa på? Alltså faktiskt, så skulle jag också tänka. Eller kanske var det bara hybris, att jag tänkte att just jag betydde något. Det kommer mig att tänka på Ralf Långbacka då en gång för drygt trettio år sedan när vi träffades i Vasa och han förklarade att han hade slutat med teater, att han inte längre kände att han hade någon plats eller funktion inom teatervärlden. Jag förstod inte hur det var möjligt, hur kunde man tänka sig att sluta? Med det här underbara yrket, att göra teater. Jag hade precis blivit regissör, vi hade bildat vår egen teatergrupp, framför mig öppnade sig ett hav av möjligheter. Och det kändes så oerhört Viktigt. Fast Långbacka tänkte nog inte på det utan den större bilden, teaterns kommersialisering och avpolitisering. Kort innan han dog skickade han mig sin dramatisering av den engelska författaren H. G. Wells novell ”Krocketspelaren”, som han själv satt upp på Stockholms Stadsteater på 1990-talet. ”Den är mera aktuell än någonsin”, sa han när vi talades vid i telefon. I novellen har en läkare övertagit en praktik på den engelska landsbygden, ett marskland där, visar det sig, en formlös ondska förefaller att stiga upp ur själva jorden – ett forntida gravfält varifrån man grävt upp ben av neandertalmänniskor. Men bilden av denna ”bestens” återkomst vidgas och visar sig utgöra en sjukdom i tiden, ”i själva livsgrunden, som fyller mänskorna med en paralyserande irrationell styrka” och har orsakat en ”endemisk panik” som griper omkring sig. Det är en text som fötts ur hotet om nazismen, i Långbackas bearbetning 60 år senare är det kärnvapenhotet och den tekniska utvecklingen som utgör sjukdomen. Och idag? Under den skenande klimatkrisen, efter pandemin, i en alltmer drastiskt konfliktfylld värld, med Putins Ukrainakrig och hotet om kärnvapen på nytt latent? Ja om man undantar neandertalmänniskan som symbol för ondskan var aktualiteten uppenbar. ”Människan är den samma som hon alltid varit, inrotat djurisk och ondskefull och lysten.” Men räcker det som orsak för en uppsättning? Är vi överhuvudtaget intresserade av en text som förefaller att antingen berätta något för oss som vi redan vet eller något som vi inte bryr oss om att veta? Hur ser politisk teater ut i dag? Inte riktigt så, känns det som, i dag har vi själva blivit objekt för politik. Hur vi gör det som vi gör är en del av vad vi gör, strukturer och arbetsformer kan inte särskiljas från innehåll. Alla relationer förefaller att utgöras av maktförhållanden, oavsett format och sammanhang. Det kanske de gör. Jag vet inte om det är ett tecken på utveckling eller stagnation eller om de orden alls står för något. Teatervärlden har förstås alltid varit segmenterad, olika normer och estetiker överlappar varandra och tidens framkant syns kanske tydligast på det fria fältet. Ju större institution desto mera plats behöver och större behov har den, det faller sig naturligt. Vi håller trots allt på att stappla ur en pandemi. Ändå har jag haft lite svårt med alla romandramatiseringar som har översvämmat scenerna den här hösten, jag förstår inte riktigt deras mervärde. Jo jag förstår förstås just deras mervärde, varför teatrarna vill sätta upp Ferrante, Jansson, Westö,- Holmström, Bertell. Men jag skulle så mycket hellre se uppsättningarna frigjorda från intrigen, som pjäser skrivna med inspiration av textmaterialet? Romanerna har vi ju läst, vi behöver inte se intrigens vändpunkter illustrerade på scenen, och bra romaner blir sällan bättre som föreställningar. Jaja, jag har själv gjort dem, jag skall inte kritisera, och eftersom nu publiken gärna vill se dem så. Det är ändå där vi alla kliver över stängslet. Och vi har ju alltid karaktärerna, skådespelarnas gestaltning av dem, det är kanske det konstnärliga mervärdet. Hur den och den gör den och den, det är till slut det som berör också mig. Det finns en enorm mängd bra skådespelare numera, de flesta är frilansare och kämpar om ett fåtal jobb på den fria marknaden, en minoritet är fast anställda och kämpar för att orka med allt vad teaterns repertoar innehåller. Det är en trist snedvridning som förstås beror på ekonomi och är svår att göra något åt. Förutom att placera alla skådespelares namn i en tombola vart femte år och dra varje teaters ensemble för nästa period, det skulle verkligen vitalisera teaterlivet. Fast det kvaddar ju all planering, okej det var en dum idé. Jag förstår inte varför jag började irritera mig på det här med romandramatiseringar, det var också onödigt. Kanske tänkte jag att dramatiken blivit alltmer trängd mellan dels de stora kommersiella satsningarna av populära romandramatiseringar och musicaler, dels strömningen av konceptuell nyteater och performance. Men varje tid speglar sig väl på sitt sätt. Nu avser jag inte så mycket det vi kallar klassiker, de har sina cykler och flyter upp ur till ytan om de går att uppdatera eller rådbråka mot nuet. Fast ändå, jag vet inte. Jag menar, varför är jag inte där längre, varför vill jag inte sätta upp Ett drömspel? Så som jag tyckte om den pjäsen, nu är jag helt likgiltig. Jag kan inte riktigt förklara det. Eller Brecht, alla hans pjäser. Inte ens Tjechov är vad han har varit. Eller Shakespeare, och ändå sitter han så rätt i tiden. Ta bara Richard III. Men det är något med hela den klassiska dramatikens tradition och formspråk, hur den devalveras av en ny eras mentalitet och förväntningar. Det gäller förstås lika väl det som skrivs i dag, det går inte att låtsas som om det som har hänt inte har hänt. Hur skall man kunna skriva något som är relevant utan att vara deprimerande? Det var inte jag som undrade, det var min hustru. Men det är sant att mina pjäser blivit allt dystrare, snart kan man inte ens kalla dem tragikomedier längre. Det var det jag skulle komma till. Under det första coronaåret började jag tänka på det här med förändringar, hur ett beteende som var helt acceptabelt för något decennium sedan inte längre är det, inte på några villkor. Kunde man skriva en pjäs om det? Nu är den skriven men jag vet inte om den handlar om det som jag trodde den handlade om. Jag tänker på hur olika tiderna har varit, hur olika jag själv har varit och på att jag inte vet vad som är jag i tiden och vad som är tiden i mig. Man får så lätt ett förvrängt perspektiv, allt var bättre förr, det leder liksom ingenstans. För dem som är unga i dag blir det här förr. Det blir inte bättre än så här, kanske det är så man skall tänka. Det är förstås kännetecknande för samtiden att den kommer till synes först när den inte längre är det, att man inte kan ha perspektiv på något annat än det förflutna. Det är väl det som gör att jag hellre skriver om den där lilla teatern vid åstranden därifrån jag gick hem på kvällarna med känslan av att ha hittat en värld där jag kunde leva. Eller ägnar mig åt själva hantverket, det är så betryggande i sina mekanismer, skrivandets två positioner och regissörens fyra stolar, att än en gång stå där vid det där havet. För så är det också, återigen tänker jag att det skall bli mitt livs föreställning, det är det som är så konstigt. Och att jag inte förstår hur det skall gå till eftersom jag under ett helt yrkesverksamt liv inte lärt mig det minsta, inte har en aning om hur jag skall göra. Nej det är inte sant, jag överdriver, jag känner trots allt igen mig i det här, det är en viss skillnad. Och jag vet ju var jag söker. Det finns kvar. Att allt är möjligt, den känslan, trots allt.

 

Foto: Svenska Teaterns arkiv

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.