Vem bryr sig? 

av Janne Wass

Varje dag spelas i Finland tiotals teaterföreställningar som alla säger sig ha något viktigt att säga om samhället. Samhället, däremot, verkar inte vara så intresserat av vad teatern säger. 

 

Är det överhuvudtaget någon som bryr sig om vad teatern har att säga om samhället i dag? Den frågan vaknade Teater Viirusteaterchef Jussi Sorjanen till under coronapandemin, då teatrarna tvingades att mer eller mindre helt stänga sina dörrar. 

– Vi inbillar oss på teatern att vi har väldigt mycket relevant att säga och att vår röst behövs i samhället. Men det blev pinsamt uppenbart under pandemin, då all teater plötsligt försvann, att det inte var någon alls som saknade den! Att vi inte är det minsta relevanta! 

Så raljerade Sorjanen i början av december under en diskussion om klass och kultur på teatern. Några veckor senare träffar Ny Tid Sorjanen i Viirus foajé. Teaterchefen har all orsak att vara nöjd: föreställningen Versailles, i Sorjanens egen regi, har spelat för idel fullsatta salonger, och extra föreställningar har satts in för våren – den första riktigt, riktigt stora publikframgången för Viirus i det nya Victoriakvarteret. Trots det är det en påtagligt frustrerad Sorjanen som tar emot. 

– Jag har ett hat/kärleksförhållande till teatern som forum för samhällsdiskussion. Vi anser att det vi gör är så viktigt, men pandemin fick mig att vakna upp till det faktum att vi kanske lever i en bubbla. Det var ingen som krävde att teatrarna skulle öppnas, utom teaterfolket självt, och det tog två månader innan nedstängningarna av teatrarna överhuvudtaget diskuterades i medierna. 

Om jag upprätthåller en teater som existerar bara för sin egen existens skull, så kan jag ju lika gärna kasta in handskarna, säger Jussi Sorjanen.

Var är insändarna?

Enligt Sorjanen var pandemin ändå bara toppen av isberget av ett fenomen som redan en längre tid gnagt i sinnet, nämligen att den samhällsdebatt som teatern försöker väcka nästan aldrig sträcker sig utanför teatersalongen. Teaterfolk inbjuds aldrig att diskutera samhällsfrågor och aktualiteter, och utanför recensionssidorna verkar medierna helt ointresserade av vad teatern har att säga. Kvällstidningarna i Finland har helt och hållet slutat bevaka teaterfältet. 

– När såg du senast en teaterarbetare uttala sig om något i en soffa i ett diskussionsprogram på tv? Om det inte varit ett utpräglat kulturprogram, alltså. 

Bör man alltså, som så ofta, rikta kritiken mot medierna? Jonas Jungar, nyhetschef på Svenska Yle med ansvar för journalistik och etik, är inte beredd att helt och hållet ta på sig mediernas kollektiva skuld för att förbise teatern. 

– För det första frågar jag mig om det här en fråga om hönan eller ägget? Jag tycker inte att det har varit så stor aktivitet i samhällsfrågor från kulturfältets sida, om det inte gällt ämnen som varit specifikt anknutna till kulturen eller kopplade till kulturproduktionen, säger Jungar.
– Då det gäller till exempel Nato, statsfinansieringen eller gängvåldet: var är insändarna? Var är uttalandena? Jag tycker de har lyst med sin frånvaro. 

Jussi Sorjanen protesterar inte. 

– Jungar har helt rätt! Vi lever i en bubbla och tänker oss att bara vi gör meningsfull teater, så kommer någon att lyfta upp det till debatt, och att alla kommer att analysera verken lika djupsinnigt som vi. Eller att kritiken ska föda en debatt i medierna. Ibland händer det, som till exempel i samband med vår uppsättning av Rocky – Return of the Loser – då föddes det ju faktiskt nånting. 

Jonas Jungar. Foto: Ilmari Fabritius / Yle

Journalister: Bredda perspektivet! 

Jonas Jungar försvarar också medierna med att kulturpersoner inte heller på något sätt är paria i samhälls- och aktualitetsdebatten. 

– Till exempel Finlandiaprisvinnaren Iida Rauma skriver i sin bok (Hävitys: Tapauskertomus) om skolmobbningen, och då har hon blivit intervjuad i medierna utgående från det som hon producerat. Däremot har jag lite svårt att få syn på kulturfältets engagemang i sådant som inte är direkt kopplat till kulturutövandet. 

– Den relativa avsaknaden av kulturröster i samhällsdebatten tror jag också handlar om att vi i Finland inte har samma tradition, som till exempel i Sverige, av en debatt i skärningspunkten mellan kultur och samhälle. Som nyhetsjournalister har vi inte heller samma ryggradsmässiga reflex att söka upp kulturfolk för att kommentera nyhetsfrågor. Jag tror att publiken skulle tycka att det var lite långsökt om vi, utan koppling till en pjäs som behandlar ämnet, intervjuade en teaterchef om ”samhällsproblem Y”, liksom, ”låt oss höra vad Joachim Thibblin anser”.  

Men många uppsättningar behandlar ju väldigt aktuella frågor. Till exempel har ett flertal pjäser under de senaste åren behandlat klimatfrågor, men trots det minns jag inte att jag skulle ha sett en dramatiker eller regissör till exempel i nyheterna eller i program som Slaget efter tolv uttala sig om klimatfrågor. Vad beror det på?

– Det är en helt berättigad fråga. Jag spekulerar nu vilt, men en delförklaring kunde vara att vi har en samhällsdebatt där vi anser att vetenskapen ska styra och att allt ska vara faktabaserat. Som nyhetsjournalister tänker vi därför inte reflexmässigt och intuitivt på teaterfolk som potentiella experter i samhällsfrågor, utan håller oss till den expertis vi är vana vid att kontakta. Men jag håller med om att vi till exempel i flödesradion och diskussionsprogram som Slaget efter tolv absolut kunde bredda perspektivet, säger Jungar.

– Å andra sidan tycker jag att det finns ett värde i sig av att en samhällsfråga lyfts upp i en pjäs, och det är kanske mer naturligt att teaterskapares samhällskommentarer ges på scenen än i en intervju. Och delvis fortplantar ju diskussionen sig via recensionerna. Diskussionen som teatern lyfter upp är mycket värdefull, men just i nyhetsrapportering sitter den kanske lite dåligt. 

 

Konservatismen det nya radikala

En annan sak är sedan att tematik som behandlas i pjäser har svårt att fortplanta sig till den övriga samhällsdebatten. Det här, anser Sorjanen, är något som teatermakarna delvis får skylla sig själva för. 

– Vi kanske helt enkelt inte ser teatern som ett politiskt laddat rum, och de teman vi lyfter fram kanske inte är så politiskt laddade, säger han.

Till exempel på 70-talet var ju teatern politiskt laddad. Vad har hänt sedan dess? 

– Tja, kanske man istället borde fråga sig vad det var som hände på 70-talet som gjorde teatern radikal, och om det kanske är så att vi nu igen är tillbaka i ”det normala”? Hela samhället var ju på sätt och vis i revolt på den tiden, det var en hel generation som satte sig upp mot status quo. I bakgrunden fanns redan det faktum att Finlands teatertradition var arbetarrörrelsens tradition, snarare än en tradition med hovteater, som i de flesta andra europeiska länder. Lägg till det boomer-generationens revolt genom beat-rörelsen, antikapitalismen, punken: det var revolt i alla delar av samhället, inte bara teatern. 

Det är många som påstår att vi idag lever i det mest polariserade samhället sedan 1900-talets början, så på sätt och vis skulle alla ingredienser finnas för sprängkraftig teater. Den har ändå haft svårt att hitta sin form. 

– Å ena sidan är det ytterligare ett bevis på att teaterbranschen lever i en bubbla. Om en rödgrön teaterbransch gör teater som stryker en rödgrön publik medhårs, så blir det ju inte så mycket diskussion av det. Ordet ”radikalism” har liksom bytt sida. Förr var det radikalt att vara progressiv, men idag verkar det som om det verkligt radikala är att vara konservativ. Det faktum att vi hade en livs levande sannfinländare på scenen var ju det som fick allra mest uppmärksamhet i samband med Rocky-föreställningarna.

– Å andra sidan lever vi i en uppmärksamhetskultur, som har svårt för ett mer nyanserat samtal. När Rocky först sattes upp i Danmark hade dess skapare Tue Biering en riktig död gris på scenen, och vi funderade mycket på om vi kunde ha det här i Helsingfors. Nå, inte kunde vi ju det. Men det är den här typen av grejer som får uppmärksamhet. 

 

Mer aktivism!

En annan sak är sedan det, menar Sorjanen, att den finländska teatern på många plan följer samma logik som amerikansk mainstreamunderhållning – en poäng som också regissören dramatikern Akse Pettersson lyfter fram i intervjun på sidan 26. 

– Då vi går ut från teatersalongen frågar vi oss i första hand: ”Skrattade jag? Bra! Berördes jag? Bra! Förverkligades båda? Fantastiskt!”. Jag tycker att man lika gärna kunde fråga: ”Kände jag mig främmande? Blev jag arg? Blev jag tillfredsställd? Blev jag förvirrad?” Men det är som om den finska publiken inte kan hantera såna här frågor. Vi vill gå från teatern med gott humör! 

Vi återvänder till diskussionen om radikalism. 

– Det känns som att det för tillfället finns två stora teman inom teatern: sexualitet och miljöfrågor. Men vad gör vi med de här frågorna? Jag beundrar Elokapinas aktivister som vågar komma med radikala krav, fast de inte ens alltid skulle vara så välgenomtänkta, vars aktivister vågar sätta sin framtid på spel för något som är större än dem själva. Det får en att ifrågasätta hela teatern: varför gör vi det här överhuvudtaget? 

Sorjanen snackar om hur Elokapina och andra aktivister har anammat teaterns och performanskonstens verktyg i sin aktivism, och hur många udda performanskonstnärer är aktivister i egen rätt. 

– Det är här, i marginalen av teaterfältet, som det riktigt radikala och spännande görs. Sedan fungerar det så, att då denna marginal har agerat pionjärer, anammas dess idéer av det fria fältet och små teatrar som Viirus, för att de till sist når de stora institutionerna och blir mainstream. 

Teatern, menar Sorjanen, måste liksom Elokapinas aktivister våga sätta sig själv på spel. 

– Jag har inget liv utanför mitt jobb. Det är det här jag gör, och jag vill ju att det ska betyda någonting. Om jag upprätthåller en teater som existerar bara för sin egen existens skull, så kan jag ju lika gärna kasta in handskarna. 

Först och främst kan teatern inte förbli en lekstuga för en homogen medelklass som studerat på Teaterhögskolan och åker till Berlin för hitta sin nästa gimmick. Han talar om två gästföreställningar på Viirus som under 2022 fick honom att öppna ögonen för hur annorlunda teater kan se ut om den görs ur ett helt annat perspektiv. Dels Luokkakuvia, vedos V, som behandlade klass i kulturen, skapad av ett kollektiv med rötter i arbetarklassen, och dels Rampa Associations, som visade hur annorlunda en föreställning kan bli om den skapas utgående från personer med funktionsvariationer. 

– Vi borde få mer sånt här på våra scener!

 

Foto: Janne wass, Yle/Ilmari Fabritius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.