Vi måste våga utmana igen

av Janne Wass

Akse Pettersson ser med oro på att teatern å ena sidan kapitulerat inför kommersialismen, och å andra sidan blivit för ängslig för att provocera. I sitt tredje samtal med Janne Wass på tio år blickar han också tillbaka på sin egen utveckling genom Ny Tids intervjuer. 

 

Detta blir tredje gången gillt. Jag har intervjuat regissören, dramatikern och tidigare konstnärliga ledaren Akse Pettersson med ungefär fem års mellanrum sedan 2012 – varje gång på samma plats: puben på hörnet av Mannerheimvägen och Kalevagatan i Helsingfors. Krogen har bytt namn mellan varje intervju. I dag har halva utrymmet tagits upp av en Burger King, och fotoaffären invid har bytts ut mot en R-kiosk. I dagarna nåddes vi också av att det så kallade Aktiahuset på andra sidan gatan ska rivas. 

Pettersson beställer en kaffe, jag en te, och vi masar oss in i ett av båsen i den danskägda låtsas-skotska kedjepuben. Stämningen är densamma som vid intervjun 2016. Vid middagstid är den lilla nedre våningen halvfull och något sportevenemang snurrar på en gigantisk screen. Pettersson säger att han läst igenom de två tidigare intervjuerna. 

– Det som jag överlag reagerar på är att det idag finns en visst sorts djup i ens upplevelse av tid, som det inte fanns tidigare. Det har rymts väldigt många ”första gången” sedan den första intervjun, som gjordes precis innan jag blev konstnärlig ledare på Takomo och efter att jag satt upp Finn Iunkers Det lystna landet på Viirus. 

Pettersson är ett år yngre än jag, 38 år, och var 27 då vi först talades vid. 2012 sågs han som en av de ”nya spännande” regissörerna i Y-generationen tillsammans med till exempel Anni Klein, Saara Turunen, och Lauri Maijala. Vi talade om Y-generationens upplevda ironi och dragning till dekonstruktion, om kulturella referenser, Terminator och Transformers. Nu, liksom då, förnekar han att han skulle ha varit del av någon ”rörelse” inom den finländska teatern. 

– Jo, vi är alla födda ungefär samtidigt och på det sättet en ”generation”, och om vi ser på var vi är i dag, så kan man tala om en ”generationsväxling”, men ser vi på vad vi gjort, så har vi alla haft vår egen estetik och eget arbetssätt som vi fortsatt med under åren. 

 

Kaspar Hauser tur-retur

– En intressant grej är att se hur jag talade om identitetspolitik för elva år sedan – hur svårt det överlag var att tala om det – hur man liksom tassade på tå kring ämnet. Den problematiken har ju inte försvunnit någonstans, tvärtom. 

2014 satte Pettersson upp den pjäs han antagligen är bäst känd för, Kaspar Hauser, på Q Teatteri, en pjäs som gav honom ryktet som ”Y-generationens uttolkare”. ”Inom den finländska teaterhistorien kommer man att tala om en tid före och en tid efter Kaspar Hauser”, skrev Helsingin Sanomats recensent Maria Säkö. Riktigt så dramatiskt blev det kanske inte, och på vägen har Pettersson haft andra stora framgångar, bland annat Titanic på Svenska Teatern och Noitavaino på Takomo 2016, Arki ja kauhu på Q Teatteri 2018, den ”skandalomsusade” Jeppe Niilonpoika på Tampereen Työväen Teatteri 2020 och inte minst E.L. Karhus Eriopis på Q Teatteri 2022. 

– Sedan Kaspar Hauser har det hunnit komma flertalet lyckade uppsättningar och också några mindre lyckade – det har skett många vågrörelser sen dess, men det var spännande att läsa hur jag 2016 tänkte på vikten av den uppsättningen – på gott och ont – som något som skulle ”definiera min karriär”.

 

Eran Takomo

Teatteri Takomo är en av Helsingfors minsta professionella teatrar, och som dess konstnärliga ledare arbetade Pettersson från 2013 till 2022. Tiden hade redan länge varit mogen för att han skulle säga upp sig, berättar han. 

– Å ena sidan trivdes jag väldigt bra på Takomo, men med tiden kände jag att jag allt mindre kunde regissera sådana pjäser jag verkligen ville sätta upp där, och ge uttryck för mitt eget konstnärskap. Det var en deltidstjänst, och jag arbetade både som chef och regissör, och mycket av programmet gjordes av gästande regissörer, som ofta fick fria händer att göra vad de ville. 

I intervjun från 2016 beskriver Pettersson Takomo som en teater som har en så liten salong att biljettintäkterna har föga betydelse, och att den därför kan fungera som ett ”laboratorium”. 

– Det blev ändå så att jag som chef kände att jag själv borde sätta upp de där pjäserna som drog publik till teatern, så det var ett laboraturium – men inte för mig. Jag var därför redan redo att säga upp mig för några år sedan, men stannade ändå kvar som konstnärlig ledare, men inte som regissör. Jag är visserligen tacksam över den tiden, eftersom jag kunde be väldigt intressanta människor att regissera för oss, men i retrospekt så kunde jag ha sagt upp mig redan tidigare.

 

”Komplicerat i mitt eget huvud”

Nyligen offentliggjordes att Akse Pettersson, tillsammans med en annan finlandssvensk, Linda Wallgren, kommer att arbeta som husregissör för Nationalteatern från och med 2024. I praktiken betyder det att de sätter upp tre till fyra pjäser var under en period på 5–6 år. Pettersson tar utnämningen med ro. 

– Visst är det ju en fin möjlighet, men det är också lite tudelat. 

Pettersson har tidigare satt upp uppsättningar på Nationalteatern – men skillnaden nu är att han ges totalt fria tyglar: något som också tidigare har satt käppar i hjulen för honom. 

– Jag erbjöds att regissera på teatern första gången 2016–2017, och hade en massa stora idéer – jag skulle sätta upp Hamlet, och det skulle bli stort och episkt och jag skulle följa i fotspåren på stora regissörer. Men såna här projekt faller ofta på mina egna neurotiska tendenser.  Det blir liksom för komplicerat i mitt eget huvud, och till slut blev jag tvungen att meddela Nationalteatern att det inte blir något av det hela. 

Pettersson säger att han tycker om att göra saker och ting som kräver att han jobbar för sin vision och tvingas stångas med omständigheterna. 

Konsten är ännu vänster, men från att ha förespråkat absolut yttrandefrihet, har den nya vänstern gått in i en sorts försvarsposition. 

Vi stryker medhårs

Till saken hör också att Akse Pettersson har sett teaterfältet förändras.

– Då jag studerade på Teaterhögskolan fanns det en oskriven regel om att skådespelare inte gör reklam. I dag ser och hör du vårt lands största filmstjärnor i reklamer varje dag. För 10–15 år sedan fanns det ännu ett slags motståndskamp mot kommersialismen, som helt har försvunnit i dag. Då diskuterades till exempel det att statsandelsteatrar satte upp musikaler. I dag har den diskussionen helt försvunnit.

Liksom Viirus teaterchef Jussi Sorjanen i artikeln på sid 14, lyfter Pettersson upp den angloamerikanska traditionen som dominerande i det finländska teaterfältet. 

– Själv arbetar jag, och många andra som har studerat teater samtidigt som jag, gärna inom vad man skulle kunna kalla ett germanskt, ett post-Brechtianskt eller postdramatiskt ideal, som kräver lite mer av publiken än ren underhållning. Den finländska publiken verkar ändå vara mer mottaglig för den angloamerikanska, mer rätlinjiga traditionen, som stryker medhårs. 

 

En mur av laserstrålar

Det är ändå svårt att skapa teater i ett vakuum, och de radikala tankar om konsten många haft i Teaterhögskolan har krockat med verkligheten. Detta, i sin tur, har lett till att vissa konstuttryck har reducerats till marginalen. 

– De görs av och för en liten grupp av intresserade, utan något större synbarligt behov av att nå utanför den egna bubblan.

När vi alltså talar om teaterns samhälleliga relevans, säger Pettersson att alla dessa betänkligheter gör det oerhört utmanande att göra samhälleligt relevant, nytänkande och utmanande teater som dessutom når ut till både en bredare publik och till en större samhällelig diskussion. 

– Det är en uphill battle, där alla de här hindren är som, du vet, laserstrålar som flätar sig in i varandra som i en amerikansk actionfilm, men  till sist får man bara ge upp och konstatera att det inte går att ta sig igenom. 

Det är inte så, menar Pettersson, att publiken i sig inte skulle intressera sig för samhälleliga ämnen. Raisa Omaheimos monolog Läski, om hur övervikt diskuteras i samhället, blev en publiksuccé på Takomo 2016, och det är inget större problem att sälja föreställningar som handlar, till exempel, om klimat eller depression. 

– Ger du på förhand publiken en tydlig tematik som är relevant, och utformar den som en upplyftande berättelse, så går det nog hem. 

– Det jag har kommit fram till är att det alldeles tydligt finns två sätt att förhålla sig till det här. Antingen accepterar man helt enkelt ”fysikens lagar” och gör sådant som publiken vill ha. Eller så struntar man i vad som är relevant för andra, och gör det som är relevant för en själv. Det är ambivalensen som blir tung i längden. 

 

Transgressionens förbannelse

Både du och Jussi Sorjanen beklagar er över hur svårt det är att göra relevant teater, men tänker ni faktiskt bara sitta och klaga, eller tänker ni göra något åt det? Ska vi bara ge upp?

– Det jag tror att behövs är ett paradigmskifte. Angela Nagle skriver i sin bok Kill All Normies om 2010-talets internetkrig, och om hur transgressionen som ideal övertagits av högern. Tidigare kopplades konsten och vänstern ihop med transgression, medan konservatismen kopplades ihop med … ja, konservatism. Men nu har de plötsligt bytt plats. Konsten är ännu vänster, men från att ha förespråkat absolut yttrandefrihet, har den nya vänstern gått in i en sorts försvarsposition, i och med #metoo och identitetspolitik. I stället är det nu den nya högern som vill provocera. 

Pettersson listar upp fenomen och personer som ännu på 2010-talet omhuldades av Y-generationens vänsterrörelse: tv-serien South Park, komikern George Carlin, artisterna Eminem och Marilyn Manson – provokatörer som tycktes skära genom konservatismens och medelklassens skenhelighet genom sin transgression. Här kan man lägga till personer som programledaren Bill Maher och andra representanter för ”de nya ateisterna”: Sam Harris, Christopher Hitchens, Stephen Fry och Ricky Gervais. Om en personlig reflektion tillåts, gjorde många misstaget att förväxla liberalism med vänster. Men som Pettersson säger: för en stor del av generation Y handlade samhällsengagemanget mer om transgression än om någon egentlig ideologisk övertygelse: ingenting var heligt, allt gick att skämta om. Med ironi och sarkasm ställde man sig ovanför de gamla höger/vänster-dikotomierna, och värdeargument viftades bort med ”sunt förnuft och fakta”. Det tog inte länge för den nya ytterhögern att inse att fördelarna med denna strategi, och hux flux så var det alt-right-rörelsen, Sverigedemokraterna och Sann-finländarna som använde argument som ”yttrandefrihet” för att sprida sin ideologi och viftade bort anklagelser om rasism och homofobi med att anklaga motståndarna för censur och åsiktspoliseri. 

– Samtidigt insåg vänstern i och med #metoo att folk som Marilyn Manson och Louis C.K. inte nödvändigtvis hade rent mjöl i påsen, och att det som många av deras tidigare hjältar sade sig stå för inte nödvändigtvis stämde, säger Pettersson. Det blev allt svårare att skilja åt konstnär och konst.

 

Nya moralväktare

Pendeln svängde snabbt, och i dag är det det vänsterliberala kulturetablissemanget som ofta står som moralväktare, och hittar nästan hellre fel sinsemellan än hos högern. 

– Jag vet att jag fortfarande fastnar i diagnostiseringen och inte kommer mycket närmare en lösning, men jag skulle säga att ett problem är att vi just nu har en kultur som väldigt lätt hittar så kallade ”soft targets” och som är väldigt mottaglig för en viss kritik. En fri teatergrupp tänker gärna att den står på ”rätt sida”, men också då man vill väl så öppnar man sig lätt upp för kritik. Ett exempel på det var Viirus pjäs Lampedusa, där teatern anklagades för att så att säga profitera på flyktingkrisen – eller Ai WeiWeis tavla Pojke vid stranden, för att nämna några exempel.

– Det mesta ses i dag som problematiskt. Det måste finnas självrannsakan, men det får inte leda till handlingsförlamning. Jag tror att det finns en saturationspunkt som vi måste nå, så att det igen sker ett paradigmskifte, som leder till internt käbbel och att till konstnärer börjar utmana varandra utan att det ses som ett hot.

 

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.