Ralf Andtbackas diktsamling Dürers Hare handlar om seende, avbildning och skapande, och pryds på omslaget av en version av Dürers kända hare pimpad med vingar, horn och rovtänder av Rainer Zenz.
Den bilden har en hel del att säga, till exempel att dikt kan (bör!) ha vingar, horn eller tänder. Ett annat av Dürers verk, Den stora grästuvan, som föreställer en bit växtlighet bokstavligen på gräsrotsnivå spelar också en av huvudrollerna i samlingen.
Boken har tre olika delar med olika ton, rytm och radindelning. Särskilt den första och den sista vecklar in oss i vardagen under pandemin, med de evinnerliga promenaderna där man först undvek människor och lämnades åt sitt öde med onådiga reaktioner och slutledningar.
På liknande sätt är människan utlämnad till annat också, den tekniska utvecklingen till exempel. Den mittersta avdelningen heter ”Kusliga dalen”, en titel som leker med sagovibbar, men som finns som begrepp för obehaget inför tekniska lösningar som getts mänskliga drag, till exempel robotar som inte håller sig till den plåtiga föreställningen om robotar. Känslan som sådan är inte ny, antropologer har ju sysselsatt sig med skräcken inför anomalier och laddningar hos dem.
Men i Kusliga dalen kanske också dikten tar sig en ny ton, blir lite mer hårdför:
Du tänker kanske på dikten som en vän,
som bundsförvant och som bekräftelse,
i en läsning som ytterst alltid handlar om
dig och ditt. Fast måhända tänker du inte
alls, slirar bara rastlöst genom verserna.
Föreställ dig att den här dikten är en
psykopat. Om du redan är psykopat,
föreställ dig [ …]
Spegelmotiv finns redan i inledningen, och en annan variant (som talar om slipade glaslinser) som för vidare tanken om ett manipulerat seende. Konstverk är också manipulerande, och Dürers självporträtt med pälsbrämad rock utmanade den hävdvunna konstnärspositionen och gav själva motivet en ny frihet att konfrontera betraktaren.
”Allt talar med dubbel tunga: / sinnligt och översinnligt, rätt- / färdigt och blasfemiskt, natur- / troget och konstlat …”, står det i dikten om självporträttet.
Tiden är kanske det viktigaste motivet, att följa med sin tid och ha den kompetens den kräver. Dürer är ett välfunnet exempel, han var förnyare och proffs i flera genrer.
Som mänskokroppar är vi också underkastade tiden (och rummet), hur frustrerande är inte det? Den avslutande delen lever sig in i det, uttrycket blir ymnigare, dock inte mindre regisserat. Det arbetar sig fram som i vågor, sköljer över sin läsare, eroderar ett motstånd. Den genomgående dubbelheten blir extra synlig i sista delen, där en detaljerad genomgång av Den stora grästuvan är förlagd till fotnotsnivå och fortsätter sida för sida till slutet.
Bägge textspåren slutar med en hänvisning till blicken. Den ena tillhör poeten som ser (eller ser förbi) konstverket på väggen, reducerat till inredningsföremål. Den andra är harens. På parkeringsplatsen utanför den automatiska biltvätten (som slutat fungera) sitter en unghare ”… alldeles orörlig // och ser på mig.”
Alla avdelningar laborerar med dubbla nivåer också språkligt, parallellt med den omedelbart lättillgängliga skildringen av vardag och trivia finns terminologi och yrkesjargong, en (som jag tror, avsiktligt parodisk) fäbless för främmande ord. Stöter på en term (från fysiken) som jag minns att en gång var fånigt frekvent just i recensioner av dikt – skrattar våldsamt åt det.
Men om poeten själv får upp farten i den här sortens briljerande är det som om han plötsligt rev i handbromsen, vänder så det sprätter om det. Eller bara stannar upp och börjar promenera tillbaka.
Ralf Andtbacka:
Dürers hare.
Förlaget, 2022.
