Victor von Hellens, född 1991 i Åbo och numera bosatt i Helsingfors, debuterade 2020 med diktsamlingen Något i tiden håller på att ta slut. I den nya, närmast prosalyriska samlingen, Onkalo, är tiden mer eller mindre upplöst. Berättarjaget befinner sig i en lite obestämd framtid i Finland, lever eremitliv och minns tillbaka på livet som vore det gångna mer eller mindre ett slags dröm.
Det hela påminner om den titel som gavs Birger Sjöbergs efterlämnade dikter: Minnen från jorden.
Läser man Onkalo baklänges skiljer endast positionen på två bokstäver – som vore diktsamlingen en lätt skruvad version av något faktiskt, av en existerande verklighet.
Och här kommer det verkligt intressanta: denna närmast fragmentariskt uppbyggda diktsamling, indelad i tio sviter, är i sin helhet att betrakta som en de facto möjlig framtid; en möjlig konsekvens av nuvarande samhällsförhållanden.
En nyckelmening för förståelsen av boken står att finna redan tidigt: ”Vad du ser är inte det viktiga, utan allt du är medveten om, trots att det sker utanför ditt synfält.”
I så måtto draperar sig Victor von Hellens i diktarens klassiska siar-kappa; skissar på vad nuvarande samhälle i förlängningen kan tänkas leda till. Onkalo blir en dystopi där nuvarande trender extrapoleras – och samlingen i sin helhet framstår mot slutet, i svit nummer 10, alltmer som ett slags mardröm från vilken upphovsmannen i vårligt ljus vaknar upp från – och rentav frågar sig: ”Vad var detta? / Något. / Till hälften dröm / till hälften verklighet”.
På sista sidan står att läsa: ”Du vaknar upp i en skog. Du har inget begrepp om tid, bara en vag känsla av att befinna dig tusentals år efter, eller före, alla andra. En känsla av att vara väldigt nära alltings början och alltings slut. // Högt över trädtopparna far molnen fram över dagarna. Luften är klar. Det har varit tyst länge.”
Man skulle faktiskt kunna säga: diktsamlingen är berättarjagets DRÖM eller MARDRÖM.
En rimlig läsart är alltså att betrakta Onkalo som en dystopisk framtidsbild av en värld där civilisationen kollapsat. Berättarjaget drar sig till minnes en tidigare värld, sådant som föregått nuvarande situation.
”Jag har ett vagt minne av någon sorts bekväma medelklassbunkrar i Lappland, som de ville att så många som möjligt skulle investera i.”
Berättarjaget kallar sig Zubey. ”Tidigare hette jag något annat, det spelar inte så stor roll vad.” Han tror sig minnas att han 2035 fick jobbet som vaktare av det bergsutrymme han nu vaktar och som tycks rymma kärnavfall, plutonium. Varför tar han detta arbete som vakt framför en port som rymmer så mycket potentiell död? Kanske av följande skäl: ”Vissheten att allt snart skulle sättas ur balans.”
Eremittillvaron som ett försök att minimera konsekvensen av en förestående apokalyps? Zubey träffar inga andra människor. Vandrar, blickar tillbaka på minnen eller drömmar. Av och till interfolieras texten av drömlika minnen från ett USA befolkat av mer eller mindre desperata preppers.
Onkalo är en vag men ofta suggestiv samling som rör vid de undergångsstämningar som på senare år blivit allt vanligare. Här finns prosalyriska förtätningar à la Mare Kandre men också atomkraftrelaterad bevakningszon som närmast för tanken till den mystiska ”zonen” i Tarkovskijs film Stalker. Andra gånger flimrar de onda minnena förbi som trasiga drömflisor – som berättarjaget önskar ska svepa förbi tills världen åter bli beboelig och som den en gång var – en aspekt som får mig att tänka på inledningen till en Eyvind Johnsonroman: ”Lägg undan solen, jag vill sova.”
Victor von Hellens:
Onkalo.
Schildts & Söderströms, 2022.
