Fakta och fiktion i politiken

av Anna Simberg

Jag oroar mig för hur det ska gå i valet. Blir det regeringsskifte? I fyra år har jag haft förmånen att lita på den regering vi har haft. I värsta fall går det som i Sverige och vi får ett styre som jag verkligen inte litar på. Jag är rädd för populisternas värderingar och egocentriska världsbild som verkar bygga på halvfakta och känsloreaktioner. Finland behöver mer än någonsin ett ledarskap som tar världen på allvar. Det känns som att det inte finns plats för mycket mera villfarelser innan planeten tippar över i kaos.

En saftig lögn vinner lätt i genomslagskraft över den därpå följande dementin. Lögnen kittlar, etsar sig fast i sinnet och förvandlas där till sanning.

Jag litar på riksdagskandidater som vet vad de talar om, som är pålästa, som tänker före de talar, som ärligt redovisar vad de vet och vad de inte vet. Jag litar på dem som inte brusar upp, som håller sig till fakta, som talar om social rättvisa, flyktingar och miljöförstörelse. De som säger att allt det här kräver åtgärder av oss alla. Jag litar på dem som är redo att härbärgera stora komplicerade frågor trots att det tar lång tid innan det blir ett synligt resultat, i alla fall inte under de närmaste fyra åren. 

Jag litar inte på dem som verkar pejla stämningar, jagar upp publiken med skrämmande ord som gängkriminalitet, flyktinginvasion, budgetunderskott och statsskuld. Jag litar inte på de impulsiva, de som har mera glöd än kunskap, de som lutar sig mindre mot fakta än mot fiktion. Inte heller på dem som försöker ta poäng genom att kritisera auktoriteter, som såsar till det och reagerar känslomässigt på spekulativa rubriker. Jag litar inte på politiker som fungerar som jag själv. 

 

Det här är inte smickrande, men jag fick fast mig själv med att ha nöjt mig med snabbgooglad information, feltolkat den, reagerat känslomässigt och dessutom spritt den. Det hände i en kolumn i den här tidskriften i somras när jag hade läst i Helsingfors stads miljöprogram att kolkraften skulle avvecklas senast 2029. Jag flög i taket, reagerade som om där skulle ha stått: först 2029. Jag var upprörd över att det skulle ta så lång tid, tyckte att stadens politiker verkade sova. Jag skrev det i kolumnen med undertexten Fy Helsingfors. Som tur var hade jag fel. Jag hade av någon anledning inte hittat informationen om att stadens kolkraftverk i själva verket kommer att vara stängda redan om lite på ett år. Bra Helsingfors. Fy mig. 

 

Jag ska inte leka journalist eller politiker för jag är klart opålitlig. Jag ska bara hålla mig till det som är min nisch, ren och skär fiktion. I hela mitt liv har jag försörjt mig på påhitt, tillspetsningar, effekter, drama, kontraster, planteringar, känslomanipulation. I fiktionen passar allt det där bra, men det ska hållas där och kallas underhållning. Det blir genast otryggt när fiktionen och dramatiken börjar spilla över i politiken. Jag har för mig att det finns förhållandevis lite ren fiktion i finsk politik, åtminstone mellan valen, men gissar att det blir mera dramatik och effektsökeri strax innan, för att det då finns publik och mycket står på spel. Vissa frestas kanske att ut svängarna på samma sätt som vi gör i dramatiken för att de märker att det genererar röster. Det fick vi bittert lära oss när en skicklig manipulatör blev vald till president i USA för en tid sen.

En saftig lögn vinner lätt i genomslagskraft över den därpå följande dementin. Lögnen kittlar, etsar sig fast i sinnet och förvandlas där till sanning. Brexit är väl det tydligaste exemplet på viktiga beslut som fattats på grund av lögner. När Lämna-kampanjens bussar körde runt i England och med megafon tutade ut sitt korta och dramaturgiskt fulländade budskap ”Vi skickar varje vecka 350 miljoner pund till EU. Rösta LÄMNA. Ta tillbaka kontrollen” så trodde folk att det stämde, fast det var ungefär dubbelt mera än vad de betalade i verkligheten. Jag vet inte hur mycket fakta och rena siffror som Stanna-kampanjen körde runt med som motgift till lögnen, men verkligheten var ingen pulshöjare, så lögnen vann.

 

Jag ser mycket på svensk TV och blev chockad över Sverigedemokraternas fräcka valreklamer. En som etsade sig fast i mitt sinne var en person som vilt skrikande duschade i iskallt vatten. Texten berättade att om man röstar på Socialdemokraterna så blir det så, syftande på regeringens uppmaning till folket att spara energi. Valreklamen var ren och skär fiktion. Antagligen vann de många röster på den. 

 

Här går allt ändå mycket mera städat till och åtminstone hittills har vi besparats den sortens showande och dramaturgiska knep som hänsynslöst manipulerar väljarnas känslor utan att man vet hur och när. Och tur är det för åtminstone jag har svårt att bedöma sanningshalt och relevans i det som sägs. De flesta kandidaterna menar säkert vad de säger, fast mycket som lovas inte kommer att hållas och motståndarnas politik medvetet svartmålas. De jag tror på, dem tror jag på av ideologiska skäl, vad de än säger. Och jag röstar som jag alltid har gjort, så gör väl de flesta av oss. Det är som vanligt de osäkra som avgör valet.

Vår nuvarande regering erbjuder inte vanligtvis så mycket show, men kanske minns röstarna fortfarande de återkommande TV-ceremonierna under pandemin. Ministrarna såg samlade och allvarliga ut, tittade oss rakt i ögonen där vi satt nyisolerade och oroliga i våra soffor och de verkade pålitliga. De sa ofta ”vi vet inte vad som är bäst just nu, vi jobbar på det, vi återkommer så snart vi vet mera”. Sådant väcker förtroende hos skeptiska finländare. De visade respekt för vår sårbarhet, och därför respekterade vi dem. Är det den sortens karisma som vinner i Finland?

 

Mycket kan gå fel, men det kan också gå bra. Vad kan man göra? Annat än att ta sig själv i kragen, skärpa sig och hålla ögonen på bollen. De andra gör ändå som de gör.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.