Gatunazisterna som bildade parti

av Martin Ahlö

I riksdagsvalet ställer förutom de etablerade partierna även ett flertal nystartade partier upp kandidater i olika valkretsar. Bland dessa finns ett parti med flera högerextrema kopplingar som Ny Tid nu granskat. 

 

På Förintelsens minnesdag den 27:e januari 2020 smyger en man förbi Åbo busstation strax efter midnatt och börjar gå uppför Mariegatan. När han passerar synagogan fäster han på den ett plakat som förbannar ”sionisterna och deras blodtörstiga folk” och därefter börjar han kasta vattenballonger fyllda med röd färg mot synagogans väggar. Inga ögonvittnen ser skadegörelsen, men händelsen väcker bestörtning i Åbo och ett par dagar senare ordnas en manifestation mot antisemitism av ekumeniska församlingsrådet och politiskt aktiva utanför synagogan. 

 

Svarta skjortor, blå slipsar, brun ideologi

Under polisutredningen kan utredarna med hjälp av teleövervakning och DNA från vattenballongerna knyta Nystadsbon Ville Nurmela till platsen. I hans bostad hittas hakkorsflaggor, propagandamaterial och magasin till stormgevär. Nurmela döms i Helsingfors tingsrätt till ett femton månaders villkorligt fängelsestraff och ska betala skadestånd på sammanlagt 69 000 euro till judiska församlingen och försäkringsbolaget If. Nurmela är en av Finlands mest aktiva nynazister och står även åtalad för att ha upprätthållit den i Finland förbjudna Nordiska motståndsrörelsens verksamhet under andra namn. Han står registrerad som huvudman för en liten firma som säljer deras litteratur, har deltagit i demonstrationer och kampsportsverksamhet och varit frivillig vid fronten i Ukraina förra våren. Nu står han och flera andra nynazister i skjorta och slips som kandidater i vårens riksdagsval. Vad har hänt på den yttersta finländska högerkanten?

I artikeln ”Radikalhögerns nya mellanskikt” (Ny Tid 3/21) gick jag igenom varför 2020 var ett avgörande år för extremhögern. Den globala pandemin kom att innebära stora utmaningar för politiska rörelser, men i det här fallet innebar det ett paradigmskifte som skett under en längre tid. I början av året utesluts Sannfinländska ungdomsförbundet av sitt moderparti då deras styrelse radikaliserats, hade börjat delta på etnonationalistiska evenemang och vägrat följa instruktioner. Ett tjugotal uteslutna bildar istället ungdomsgrupper till fascistföreningen Suomen Sisu och börjar nätverka med andra etnonationalistiska rörelser. 

Under året tas också ett juridiskt beslut som blir ett prejudikat; Högsta domstolen sätter punkt för en flera år lång rättsprocess som fastslår att Nordiska motståndsrörelsen, NMR (på finska Pohjoismainen Vastarintaliike) eftersträvar våld och samhällsomstörtande verksamhet och beläggs med organisationsförbud i Finland. NMR har under rättsprocessen fortsatt verksamheten under olika täcknamn, men har stadigt tappat medlemmar och försvunnit från många orter. Motståndsrörelsen som under ett årtionde predikat vit revolution och attackerat vänsteraktivister och prideparader är nu på dekis och fråntas sin offentliga infrastruktur.

 

Parlamentarism som metod?

Påföljande år, 2021, dyker en ny förening upp – Sinimusta liike, den blåsvarta rörelsen. I den brokiga skaran syns tidigare sannfinländare, gamla NMR-aktivister och medlemmar i Suomen Sisu, men även helt nya ansikten. Föreningens målsättning att bilda ett parti och ställa upp i riksdagsvalet förverkligas året därpå när Justitieministeriet godkänner deras ansökan. 

I Finland förekom fascistiska partier som Isänmaallinen kansallisliike (IKL) under mellankrigstiden, men i och med fredsfördraget med Sovjetunionen år 1944 förbjöds organisationer som ansågs fascistiska. Den enda gången lagstiftningen senare användes var på 1970-talet, när en av den excentriske Pekka Siitoins föreningar förbjöds. I det efterkrigstida Finland uppstod inga större högerextrema rörelser, även om det har funnits mikropartier och umgängeskretsar som har vurmat för idéerna – bland de här kan nämnas 90-talets Kansallinen radikaalipuolue och ”det nya IKL”, även om det senare kunde tas för ett gäng rollspelare. I motsats till Sverige, som omkring millennieskiftet hade flera konkurrerande fascistgrupperingar (med varierande taktik och framgång) fanns det i Finland få organisationer. 1998 grundades Suomen Sisu, som visserligen har flera medlemmar som blivit invalda i riksdag och kommunfullmäktige genom åren (för tillfället främst via Sannfinländarna). Organisationen själv har dock snarast verkat som intresseorganisation och nätverk än med konkreta ambitioner. 

När NMR bildades i Finland år 2008 var det med det uttalade målet att bygga en revolutionär organisation där ”den ruttna demokratin” skulle motarbetas på alla vis. På 2010-talet gick NMR:s styrande organ i Sverige in för att skapa en parlamentarisk gren för att sprida sitt budskap, men intresset var svalt. I det svenska valet 2018 fick deras parti bara ett par tusen röster, och i Finland lyckades NMR inte samla ihop de 5000 underskrifter som krävs för att registrera sig. Den bedriften lyckades däremot den Blåsvarta rörelsen med, och i juni 2022 fördes föreningen in i partiregistret. 

Det här väcker vissa frågor kring hur justitieministeriet egentligen tolkat lagen – inför registreringen påpekade ministeriet att vissa punkter i partiprogrammet är olämpliga och bör redigeras, men även följande partiprogram och valprogram innehåller punkter som fascismforskaren Oula Silvennoinen beskrivit som ”rent fascistiska”. Partiet beskriver sig som traditionalister som vill framhäva ”själens och blodets betydelse för den nationella identiteten” och arbeta mot det de kallar ”hotande mångkultur och rotlös globalism”. Partiet vill bland annat stoppa invandring och ompröva tidigare asylbeslut, begränsa rätten till preventivmedel och abort, förbjuda ”liberalt ideologiskt material och perversioner” i skolorna och skärpa alla fängelsestraff. På flera ställen refererar partiet till vad man anser vara Ungerns goda exempel, och visst känns formuleringarna igen från tidigare högerextrema rörelser. Men hur sannolikt är det att partiet får inflytande i finländsk politik?

 

Synlighet och propaganda

I Finlands val tillämpas d´Hondts metod vid rösträkningen, vilket betyder att små partier har stora svårigheter att erhålla mandat i jämförelse med större etablerade partier. Med undantag för Rörelse nu (som ställde upp namnstarka kandidater med betydande finansiering) och Valta kuuluu kansalle (vars riksdagsman Ano Turtiainen sitter kvar på sitt mandat från tiden som sannfinländare) är det sällsynt att mindre partier lyckas etablera sig i riksdagen. Det krävs stora arbetsinsatser och ekonomiska resurser för att nå ut till väljarna, och det vore en verklig skräll ifall ett så extremt parti som Blåsvarta rörelsen som i skrivande stund ställer upp 88 kandidater, varav 13 NMR-aktivister inklusive rörelsens finske ledare Antti Niemi, skulle lyckas få in en kandidat. Vad är i så fall syftet?

En sannolik drivkraft för rörelsen att pröva vingarna i ett riksdagsval är möjligheterna att synas och sprida sitt budskap; på valtorgen rör sig flera människor än på deras egna evenemang, och det är sannolikt att partiet hoppas att det ska uppstå kontroverser och mediesynlighet. Det är knappast troligt att partiets enda ambition skulle vara parlamentarisk, för parallellt med valarbetet har de blåsvarta publicerat bilder på bland annat kampsportsträningar. Partiets ordförande Tuukka Kuru är också drivande i crowdfundingen för ”Operation Örnnäste”, en medelinsamling för att skaffa fastigheter till ”nationalistisk” verksamhet. Eftersom rörelsen existerat under så kort tid är det svårt att spekulera i hur de kommer att agera, men sannolikt är valkampanjen ett sätt att få synlighet och locka nya supportrar. Det är skäl för de politiska partierna och andra aktörer att reflektera över hur antidemokratiska grupper ska bemötas nu inför valet. Är arrangörerna av valdebatter till exempel medvetna om vilka vändningar diskussionen kan ta, och är det en form av polemik som är önskvärd?

I min tidigare artikel tolkade jag de blåsvartas entré som ett nytt mellanskikt mellan parlamentarismen och den utomparlamentariska extremhögern, och tvivlade på ifall de kunde få tillräckligt med underskrifter. Uppenbarligen finns det finländare som har understött partiets grundande, och vårens val kommer att visa om de också väljer att rösta blåsvart. Vad som däremot är överraskande är att den utomparlamentariska högern det senaste året i stor utsträckning slutat verka offentligt eller absorberats i detta nya parti – av de sextiosju kandidaterna är nio tidigare aktivister i NMR. Det lär bli en händelserik vår för de politiskt intresserade.

 

Artikeln är en uppföljare till en text som publicerades i Ny Tid 3/21.

Bild: IKL ordnar kurs i Riihimäki år 1933. Foto: Museiverket / T. Markkanen

Lämna en kommentar