Hem och hemkomst var årets givna tema för Göteborgs filmfestival när den hölls nästan på årsdagen av ett absurt anfallskrig mitt i Europa. Bakom oss ett år av krig, ekonomisk kris men också motstånd, när människor i Ukraina och Iran har tvingats bort från sina hem och gett sina liv för att få leva i frihet. Bland de 250 filmerna från 73 länder som visades var Ukrainas och Irans bidrag synliga: film är ett av de effektivaste sätten att uppleva främmande verkligheter.
Trots att jag varit filmkritiker i 25 år har jag aldrig tidigare besökt festivalen. Historiens vingslag hade inte förefallit rassla lika högljutt här som i Cannes eller Venedig, men det fanns ingen orsak att känna någon sorg för Göteborg. Det tar alltid lite tid att orientera sig på en ny festival men det mesta var slående tillgängligt. Visningarna hölls överallt kring stan, vilket tillsammans med snöslasket gjorde det lite utmanande för pressen att rusa från bio till bio. Men allt var förstås välorganiserat, smidigt och synligt skyltat – saker gick att fixa på ett obyråkratiskt och närmast osvenskt vis. Medelåldern i publiken var betydligt äldre än på Helsingfors filmfestival Kärlek & Anarki och tävlingsserierna var synligare – priset på 400 000 kronor för bästa nordiska film är betydande, liksom prisen för bästa filmfotograf och bästa skådespelare. I biosalongen spelades finsk schlager före en filmvisning.
Men hur såg då det nordiska ut? Om man dömer efter filmerna jag såg: nyfiken utblick, mod, stilistisk påhittighet.
Det hölls sympatiska, lågmälda samtal inför publik med internationella stjärnor, som den österrikiska regissören Marie Creutzer för Korsett och skådespelaren Zlatko Burić (Triangle of Sadness, Pusher) som var i stan för urpremiären av Kobenhavn findes ikke.
Men det som talade mest för festivalen var att sex av de åtta filmerna jag såg var utmärkta. Det är delvis en slump vilka filmer man lyckas pricka in, men nivån var hög. Festivalen lämnade efter sig insikten att Norden är mitt hem, även filmatiskt – och att det nordiska samarbetet är rent av utmärkt kring film (850 nordiska film- och tvproffs var på plats). Jag hade vissa fördomar om att filmerna skulle vara trendiga, tråkiga och ljumma men de filmer jag såg var motsatsen: Godland (Island & Danmark), Kobenhavn findes ikke (dansk men med norska Eskil Vogt som manusförfattare), Dogborn (svenskt kriminaldrama med Lilja 4-ever-vibbar med en stenhård Silvana Imam i huvudrollen) och Four little adults (Selma Vilhunens polyamorösa dramakomedi med en ljuvlig Alma Pöysti som erhöll skådespelarpriset). Tyvärr missade jag dock Unruly som vann bästa nordiska film.
Men hur såg då det nordiska ut? Om man dömer efter filmerna jag såg: nyfiken utblick, mod, stilistisk påhittighet. Stor variation när det gäller teman och vems berättelse som berättas. Självkritik, på en skala från mild komik till självgissel. Utsökt filmhantverk. En uppmärksam, uppfriskande samtida blick (även i epokdramat Godland) på jämlikhet beträffande klass, kön och människovärde. Mera folkligt än glamour, tillräckligt tryggt för att försöka vara öppet. Norden i mitt hjärta.
