Det verkade som en saga. Pedro Castillo, läraren och fackföreningsledaren som drev sin valkampanj från hästryggen: en cholo – indian från andinska höglandet – i poncho och filthatt i ett Peru som alltid dominerats av de vita eliterna från Lima och kustområdet. Han var så okänd i offentligheten att nyhetsbyråerna saknade bilder på honom när opinionsundersökningarna först visade att han hade en chans att vinna presidentvalet. Vilket han faktiskt också med knapp marginal gjorde i juli 2021, och sedan besegrade ytterhögerns Trump-inspirerade kampanj för att underkänna valresultatet.
Turbulent tid vid makten
Sagan fick inget lyckligt slut. I december 2022 förklarade Castillo i ett direktsänt TV-tal att parlamentet upplösts och nyval utlysts. Varken polisen, militären eller några andra institutioner erkände beslutet. Parlamentet – som tidigare misslyckats, om än med knapp marginal, att samla tillräcklig majoritet för riksrätt – svarade på mindre än en timme med att avsätta Castillo, som kort senare greps av polisen. På ett foto kort efter gripandet sitter han med sin polisövervakning i bakgrunden och läser en veckotidning. Han ser resignerad men lugn och samlad ut, nästan som om han är lättad att allt är över.
Redan från början av sin presidentperiod arbetade Castillo i motvind. Han saknade majoritet i kongressen, som upprepade gånger försökte få honom avsatt, startade utredningar och blockerade alla lagförslag. Han förlorade stöd från det lilla kommunistiska partiet Peru Libre som stått bakom hans kandidatur, fast det av många uppfattades som en stalinistisk sekt och brytningen inte som någon stor förlust. Sedan sprack alliansen mellan Castillo – som bland annat i frågor om jämställdhet och HBT-rättigheter har en ganska konservativ profil, i alla fall för en vänsterpolitiker – och den mer progressiva vänstern. Han avskedade och anställde ministrar i sådan takt att han snart bytt ut sin regering flera gånger om. I turbulensen blev det inte mycket utrymme för att försöka förverkliga de positiva reformer, bland annat om förstatligande av naturresurser, som han utlovat.
Castillo och flera i hans omgivning drabbades också av en rad korruptionsanklagelser, som inte utretts färdigt än men som få kategoriskt avfärdar. Vad som fick honom att ta det slutliga, ödesdigra steget att försöka upplösa kongressen är oklart, men troligen var det en kombination av den långvariga pressen och dåliga rådgivare.
Högerns metoder kopierades
Många kritiska kommentatorer lägger skulden för den kaotiska regeringsperioden på Castillos inre krets, som han till stor del fyllde med familjemedlemmar och nära bekanta från hemtrakten. Det är snarare denna inre krets än Castillo personligen som tros ligga bakom eventuell korruption i hans administration.
Problemen för Pedro Castillo kan ses som ett uttryck för betänkligheterna med att kopiera en del av högerns metoder. Castillo må ha blivit ett fenomen och viral, och på sitt eget sätt varit en begåvad kommunikatör som nådde ut till och resonerade hos stora grupper som annars aldrig känt sig representerade i politiken. Men det ersätter inte riktigt folkrörelser med en stabil organisation, ett genomarbetat program och en bred demokratisk process. När en enskild person, dessutom utan erfarenhet från något i närheten av samma nivå, utan en ordentlig organiserad struktur, hamnar i högsta tänkbara maktposition och ska försöka driva folkmajoritetens intressen går det lätt fel. Castillo försökte improvisera, men det räckte inte.
Till det ska förstås läggas att han bara vann i utslagsomgången, med knapp marginal, och saknade parlamentsmajoritet. Det behöver inte vara något avgörande problem för en president som mest har ambitionen att administrera status quo – men blir betydligt allvarligare för någon med ambitionen att förändra etablerade maktstrukturer.
Stora demonstrationer
Samtidigt: etablissemanget visade sig ännu en gång ha underskattat vad byskoleläraren som blev president betydde för det som kallats ”det djupa Peru”, slumområdena och framför allt landsbygden. Hans kvarvarande stöd är knappast tillräckligt för att föra honom tillbaka till makten, men det har räckt för att störta delar av landet i allvarligt kaos. Direkt efter avsättandet bröt stora demonstrationer ut, med ockupationer av flygplatser och blockader av landets största genomfartsleder. Polisen och militären svarade med hård repression och närmare 30 människor dödades. Starkast var reaktionen i de fattiga, lantliga södra och östra delarna av landet.
Den 4 januari återupptogs protesterna, med centrum i sydliga Puno, som paralyserades närmast fullständigt av vägblockader och ny sammandrabbningar med polisen.
Peru har haft sex presidenter de senaste åren; flera av de tidigare är fängslade eller under utredning för korruption och maktmissbruk. Och den senaste, tidigare vicepresidenten Dina Boluarte, är nu i den föga avundsvärda situationen att som vänsterpresident bära ansvaret för dödsskjutningarna och bli betraktad som förrädare av tidigare allierade, samtidigt som hon knappast heller är populär i det traditionella etablissemanget. Landet ser ut att gå mot fortsatt kaotiska tider.
Foto: Presidencia Perú (Flickr)
