1.
Är det något du anser att uppmärksammats för lite i den finländska kulturpolitiska diskussionen?
Ja: att vi inte riktigt har någon finländsk kulturpolitik över huvud taget. Under de senaste fyra nödåren hade vi fyra olika kulturministrar, ingen av dem hann bli något annat än en amatör (i bästa fall glad amatör, i sämsta fall närmast ovillig.). Diskussionerna på konst- och kulturfältet har ju nog uppmärksammat detta, men diskussionen om de politiska visionerna och målen måste också föras på politisk nivå. Kulturpolitik är något som inte enbart berör de som arbetar inom fältet – det är ett problem var de kulturpolitiska diskussionerna inte förs och hur denna grunddel för vårt samhälle nedprioriteras.
2.
Som aktiv i diskussionen om kulturpolitik, vilka prioriteringar anser du att borde göras i den kommande regeringens kulturpolitik?
En levande konst och kultur är en av grundpelarna för en fungerande och hälsosam demokrati. En procent av statsbudgeten till kulturen är ett skäligt krav – alla de politiker som faller för branding-ordet ”innovation” borde rimligtvis slåss för detta? Utan konst, kultur och den fria vetenskapen är ord som ”innovation” och ”föregångare” floskler.
3.
Ur författarens synvinkel: vilka statliga åtgärder vore mest brådskande att driva för att stödja inte bara den finlandssvenska, utan också den finländska, litteraturens förutsättningar?
Vi behöver ett litteraturpolitiskt program. Den sjunkande läskompetensen räddas inte bara med skolprogram: vi måste också se på de villkor litteraturen skapas under och de villkor litteraturen existerar i, hur den lever eller inte lever, når fram eller inte når fram. Gällande litteraturen är det ytterst angeläget att stöda den fria konsten istället för den fria marknaden – den stöder sig själv. Bäst gör vi det genom att höja antalet statliga stipendieår: litteraturen har inga arbetsgivande institutioner eller arbetsplatser – ska inte heller ha det – men författaren står ensam och behöver just den formen av stöd som riktas till den enskilda konstnärens verksamhet. Om vi fortfarande vill ha en bred och kvalitativ litteratur – det är ett val. Sedan bör vi också tänka på att trygga författare i alla livsskeden: det finns fortfarande ett skriande behov av fler statliga konstnärspensioner för de som ägnat sitt liv åt att vara i konstens tjänst. Grundlagen, 2 Kap. 16 §: ”Vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet är tryggad.”
Foto: Janne Wass
