”Jag är intresserad av det som inte får så stort utrymme”

av Lukas Lundin

Robert Åsbacka beskrivs ofta som en av Svenskfinlands få arbetarförfattare. Själv förhåller han sig ödmjukt till epitetet – och betraktar arbetarrörelsens fall med oro. Just nu rör han sig återigen mot nya rum. 

 

Efter nästan ett helt liv i Sverige är det med oro som Robert Åsbacka ser på samhällsutvecklingen. Det samhälle som han kom till med sina föräldrar som femåring, några år in på 1960-talet, finns inte längre. 

– Det är klart att det fanns problem då redan – men också framtidshopp, en tro på att allting skulle bli bättre. Den fanns ännu kvar så länge jämlikheten ökade. Men från och med 1980- och 90-talet började klyftorna öka igen. Det har blivit ett mycket hårdare samhälle.

Han är ett barn av 1960- och 70-talets svenska arbetarklass. Föräldrarna bröt upp från hemtrakterna i österbottniska Terjärv för att arbeta inom den värmländska industrin. Bruksorten de kom till blev senare skådeplatsen för hans Finlandia-nominerade roman Kring torget i Skoghall (2006). 

Vägen från att växa upp på en bruksort till att skriva om den gick över fabriksgolvet. Innan romandebuten arbetade Åsbacka själv tio år inom industrin, därutöver bland annat som hamnarbetare och kylskåpsreparatör. De traditionella arbetarmiljöerna är alltså välbekanta för honom – och det är i dem som hans författarskap till stor del har rört sig. Något stort och medvetet val var det aldrig frågan om. Enligt Åsbacka var det framför allt de miljöer han kände till och hade ett intresse för. 

– Det är den värld jag kommer ifrån, där jag har levt största delen av mitt liv och till stora delar fortfarande rör mig.

– Jag har från första början varit intresserad av människor som befinner sig i periferin, som lever i marginalerna av olika anledningar. Jag är intresserad av det som inte får så stort utrymme. I början tänkte jag inte så mycket på det specifikt som arbetare och arbetarklass – men med åren har jag blivit mer medveten om det.

 

Klassresenär med arbetarperspektiv

Robert Åsbacka har gjort den klassiska klassresan – från traditionell arbetarklass till, som han själv beskriver det, högutbildad medelklass. Idag är han sedan många år tillbaka författare på heltid. Tidigare har han både studerat, undervisat och varit doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. 

Trots det beskrivs han fortfarande ofta som en av Svenskfinlands få arbetarförfattare. Själv förhåller sig Åsbacka ödmjukt till epitetet. 

– Arbetarlitteratur som begrepp har fått ett uppsving under de senare åren och då har jag själv fått komma med på ett hörn. Jag har inget emot det, i viss mån ser jag nog mig själv som arbetarförfattare också. Men det är inget som täcker allt, betonar han. 

– När jag ser tillbaka så har jag ändå ett arbetarperspektiv i princip i alla mina böcker. 

Det ser han också som den centrala ingrediensen i all arbetarlitteratur.  

– För mig handlar arbetarkultur framför allt om perspektiv – varifrån man ser på världen, klassmässigt och socialt. 

Frågan är bara vem som egentligen är arbetarförfattare, eller ens arbetare, idag? I en intervju med Ny Tid från år 2010 konstaterar Åsbacka att dagens arbetarklass ser annorlunda ut – och att begreppet ”arbetare” därför borde omvärderas. Över tio år senare håller han fortfarande med. Förändringen har bara gått snabbare. Dagens arbetarklass består till stor del av invandrare, snuttjobbare och kvinnor i lågavlönade branscher. 

Samtidigt tappar arbetarrörelsen mark. I synnerhet Socialdemokraterna har, enligt Åsbacka, tappat kontakten med sina gamla väljare och når inte fram till dagens arbetarklass. Själv lämnade han partiet vid valet 2018, efter några år inom lokalpolitiken i Eskilstuna. Efter valet 2022 är han inte mer optimistisk. 

– Jag är rädd att Socialdemokraterna är usla på att sitta i opposition – och inte kommer dra några slutsatser om varför de förlorade valet i fjol. De försvinner som arbetarparti, medan Sverigedemokraterna snappar upp arbetarrösterna. 

Problemet är enligt Åsbacka bristen på alternativ till Socialdemokraterna. Vissa arbetarväljare väljer därför att bli kvar, medan andra söker sig till sofflocket. Många söker sig hellre till Sverigedemokraterna än Vänsterpartiet.

– Om man tittar på Vänsterpartiet i Sverige idag har de till stora delar en traditionell socialdemokratisk politik. Den nya ledningen har också försökt tala till arbetarväljare ute i landet. Jag vill att det ska lyckas, hoppas att de ska kunna fånga in arbetare och landsortsväljare – men jag är tyvärr skeptisk.  

Han tänker återigen tillbaka på det Sverige han växte upp i. Han beskriver det som ett samhälle präglat av starka vänstervindar. Idag har de sedan länge växlat. 

– Min upplevelse av Sverige är att allting är så extremt. När det ska vara vänster ska det vara mest vänster – och när man börjar privatisera så ska man privatisera mest i hela världen. Vi får väl hoppas att motreaktionen blir lika stark nästa gång det vänder.  

 

Den nya arbetarlitteraturen

Förändringen måste i så fall komma underifrån. Åsbacka efterlyser en stark folkrörelse, med kraft att engagera både gräsrötterna och den moderna arbetarklassen. I den gamla arbetarrörelsen spelade arbetarlitteraturen en inte obetydlig roll, för att nå ut och väcka klassmedvetande bland folket. Åsbacka tror ändå att tanken om en ny arbetarlitteratur, med kraft att förändra samhället, är en utopi. 

– Det är så få som läser numera att jag har svårt att se hur det skulle spela någon större roll. Och mest läsare tappar vi inom arbetarklassen. 

För de som fortfarande läser är utbudet samtidigt större än någonsin. Det gör att den arbetarlitteratur som faktiskt skrivs lätt försvinner i mängden.  

– För inte så länge sen talade man om att deckarna var den nya arbetarlitteraturen, som skildrade samhället och lyfte fram problem. Och visst finns det deckare som diskuterar samhället – men de har helt enkelt drunknat i den stora mängden. 

– Jag hoppas förstås att litteraturen fortfarande kan spela en roll. Men jag är rädd för att påverkningsmöjligheterna idag är minimala. 

Litteraturens samhällsförändrande kraft är inte heller något som Åsbacka aktivt tänker på då han själv skriver. Däremot ser han fortfarande en plats för den samhällsengagerade litteraturen – ”inte minst för att jag har lagt ner så mycket tid på att skriva mina böcker”, skrattar han, men tillägger allvarligt: 

– Med all litteratur handlar det förstås om att skriva så bra att det kan nå ut till så många som möjligt. Litteraturen är ett sätt att diskutera var vi är någonstans och vart vi är på väg, ett sätt att försöka förstå och diskutera den värld vi lever i. Så visst är det bra om litteraturen har ett samhällsengagemang. 

 

Politisk trilogi

Den politiska utvecklingen i Sverige utgör ramen för Åsbackas nya trilogi, som inleddes med prisbelönta Kistmakarna (2021) och fortsatte med Glömda rum (2022). I trilogin, som inleds morgonen efter valet 2018, vävs handlingen från början samman med politiska skeenden under en minst sagt turbulent regeringsperiod. Det är en tidsbild av välfärdsstaten och arbetarrörelsen vid ett vägskäl – fångad av den avdankade författaren Erik, som söker sin plats i det nya Sverige. 

Trots att arbetarperspektivet alltid har funnits med beskriver Åsbacka den nya trilogin som klart mer politisk än något han tidigare har skrivit. 

– När jag började skriva Kistmakarna hade jag redan tänkt uppåt tio år på att skriva en bok där politiken spelar en stor roll. Men inte i första hand om statsminister, regering och så vidare – utan om politik på gräsrotsnivå, hur politiken som förs på riksnivå sipprar ner och direkt påverkar människors liv. 

Människorna i serien lever i bortglömda rum på välfärdsstatens skuggsida. 

– Alla påverkas förstås av samhällsutvecklingen. Men de politiska beslut som genomförs får en direkt inverkan på människor som lever i marginalerna, längre ner på samhällsstegen. 

I dagsläget är det kanske svårt att sätta likhetstecken mellan berättaren Erik och hans prisbelönta kollega Robert. Som många recensenter har påpekat finns det ändå stora likheter mellan de två. 

– Jag har inte varit intresserad av att skriva självbiografi på det sättet, men det är klart att det ligger nära mitt liv. Jag är inte Erik men jag förstår att folk tror det – och det finns många likheter. När jag började skriva Kistmakarna var tanken att skriva om mitt liv ifall det hade gått på ett annat sätt. 

 

Nya rum

I vår avrundar Åsbacka trilogin med romanen Takläggarna. Den tar vid där Glömda Rum slutade, hösten 2021, och fortsätter fram till valet ett år senare. Den är också ett steg bort från dagspolitiken, för både Erik och Robert. 

– Det finns där men är inte lika framträdande. Erik kommer in i nya sammanhang som inte är så politiska. Han kommer någonstans – hittar nya rum, säger Åsbacka något kryptiskt. 

– Men nog finns politiken kvar, tillägger han. 

Det gör den uppenbarligen hos Åsbacka själv också. Återigen är det lätt att dra paralleller mellan honom och hans senaste huvudkaraktär. Vilka rum är det då som han själv rör sig i just nu?

– Just nu är jag i Österbotten, där jag har varit väldigt mycket under det senaste året – och nog kommer fortsätta vara.  

Han skriver igen och avslöjar att nästa bok kommer utspela sig i Finland, hemma i Österbotten.  

– Man kan väl säga att jag har flyttat hem igen – om inte fysiskt så åtminstone litterärt.

– Jag har fortfarande ett visst hopp om Finland – men det kanske beror på okunskap, säger Åsbacka med ett skratt.

 

Foto: Martin Stenmark

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.