Aktivism och hummus

av Rita Paqvalén

I mitten på 90-talet åkte jag till Toronto som utbytesstudent för att studera postkolonial litteraturteori. Det var ett underbart år, ett år som jag tillbringade bland böcker, debatter, aktivism och konst. Universitetet hade sina rötter i 60-talets radikalism och dess historia kunde spåras såväl i kursutbudet som i alla intressanta debatter och seminarier som arrangerades på campusområdet. Själv läste jag så mycket jag bara hann med och valde kurser som lät spännande utan en tanke på vad jag skulle ha dem till – just så där nyfiket och lustfyllt som man ännu kunde göra då. Vid sidan om mina postkoloniala studier läste jag bland annat Virginia Woolfs hela författarskap och gick på en kurs i feministisk etnografi.

Den sistnämnda kursen valde jag på måfå och visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Genom den fick jag en inblick i 1900-talets viktigaste kvinnliga (och i många fall queera) etnologers och antropologers tänkande och lärde mig många centrala begrepp och teoretiska ingångar som jag ofta återkommit till, men kursen blev också viktig för mig på ett mer existentiellt plan. På kursen talade vi mycket om identitet, rötter, familj och inte minst, om hem. Den feministiska etnologin i kombination med kursen i postkolonial teori gav mig redskap för att analysera hemmet som idé i relation till begrepp som identitet, migration, exil och främlingskap. Dessa teman följde mig även i de böcker jag valde att läsa under året och jag fascinerades av hur vi formar vår identitet och känslan av hemmahörighet i nya miljöer långt från våra rötter. Frikopplad från en finlandssvensk kontext och bortom all förförståelse kunde jag omdefiniera min språkliga identitet och mina rötter.

 

Mitt hem och min familj i mitt tillfälliga hemland bestod av de vänner jag omgav mig med, personer vars föräldrar eller förfäder emigrerat till Kanada från Pakistan, Trinidad, Indien, Kina eller olika europeiska länder. Mitt hem var en bubbla där mångfald var normen och där maten var kittet som band oss samman. När jag tänker på Toronto tänker jag på Davids och mina böngrytor med ingefära, vitlök och chili som grundkomponenter och på söndagsmiddagarna hos hans föräldrar som emigrerat från Trinidad på 1960-talet.  Toronto är för mig även världens bästa curry, chapati och pakora tillagad av min vän Najam samt alla de underbara middagar och morgonmål vi hade i kollektivet. Varje gång jag tillreder hummus tänker jag på hur Trish, min sambo och min trygga punkt i kollektivet, lärde mig tillreda libanesisk mat. Men mina matminnen från Toronto är inte enbart mina egna, maten som bärare av minnen och som en nostalgisk tillflyktsort fanns även i mycket av den skönlitteratur som jag läste och som var skriven av författare med rötter långt från Toronto. 

 

 Ontario var den finska migrationshistorien mycket närvarande och som slutarbete valde jag att undersöka hur det finlandssvenska manifesterar sig i det finsk-kanadensiska kulturarvet. För projektet besökte jag det finska ålderdomshemmets bibliotek och stadens ”mångkulturella” arkiv. Jag plöjde genom den kommunistiska tidningen Vapaus och genom högar av brev, dagböcker och studioporträtt av kvinnor och män i bästa (antagligen lånta) söndagskläder. Jag rördes över skildringarna av deras hårda liv som hembiträden, arbetare eller skogshuggare, men inspirerades samtidigt av de finska hembiträdenas mod. Hur de vid sekelskiftet var både önskade för att de uppfattades som pålitliga och hårt arbetande tjänstefolk och fruktade för att många av dem hade såväl Minna Canth som socialismen i bagaget.  

Som finsk utbytesstudent blev jag bjuden till det finska konsulatets fester och på dem fick vi finska unga ett extra varmt bemötande av många äldre med finskt påbrå. Det forna fäderneslandet ”Finland” var omsvept av ett nostalgiskt rosa skimmer och genom maten på bjudningarna – en salig blandning av karelska piroger, köttbullar, ”pulla” och allt annat tänkbart ”finskt” – skapades en bro till landet man lämnat. 

En intressant version av denna romantisering hittas även i filmen Winter Kept Us Warm (1965) – Kanadas första engelskspråkiga film att tävla i Cannes och en av de första kanadensiska filmer med en homosexuell tematik. Filmen regisserades av den 22-åriga David­ Sector­ och hade en självbiografisk grund. Den är inspelad i Toronto och skildrar vänskapen mellan två unga manliga studerande – den mörka, förföriska Doug Harris (John Labow) och den blyga filosofistuderande Peter Saarinen (Henry Tarviainen) – en vänskap med homoerotiska övertoner. I ett av deras första möten bjuder Peter, med rötter i Finland, Doug på ”pulla” som hans mor skickat med honom. Det finska vetebrödet är något de återkommer till genom filmen och Peters finska påbrå blir deras begärs hemliga språk. Doug lånar Peters finska LP-skivor och i en känslig scen sjunger Doug för honom några strofer ur sången ”Kultansa ikävöivä” (ursprungligen ur Kanteletar) – en sång som handlar om längtan efter den älskade.

 

Maten och den kultur som uppstår kring den räknas till det levande immateriella kulturarvet. Vi samlas kring maten, maten förenar oss, i våra måltider är det förflutna lika närvarande som nuet, och genom sättet vi tillreder den på, hur vi kryddar den och äter den för vi vidare en tradition vi ärvt av äldre generationer. En smak, en känsla på tungan kan på en sekund förflytta oss till vår barndoms själslandskap, genom rätterna och ritualerna återskapar vi de oåterkalleliga ögonblicken och för en kort stund är vi där medan glassen smälter på tungan och rinner ner i strupen. Men immateriellt kulturarv är aldrig statiskt, det lever i oss och förvandlas över tid och genom mötet med andra. ”Vårt” kulinariska kulturarv är därför anhopningar av olika berättelser om mat och sätt att tillreda och konsumera den på, det saknar ett autentiskt ursprung och därför blir ett nationellt kulturarv en paradox. I mitt kök förenas matminnen från mitt barndomshem med ingredienser och rätter som bär på minnen av vänner, platser och ögonblick som format mig till den jag är i dag.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.