Samlingspartiet är, åtminstone från mitt champagnesocialistiska perspektiv betraktat, ett ytterst sällsamt parti. Som namnet också antyder fungerar partiet som ett relativt stort tält. Partiet är öppet för alla finländare, oavsett åsikter i de flesta sociala frågor, som förenas av sin tilltro till en stark marknadsekonomi. I Finlands riksdag sitter partiet till höger om Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna, men till vänster om Sannfinländarna. Trots att Samlingspartiet i allmänhet är rätt socialt liberalt, och värnar om individens rättigheter, tenderar vissa medlemmar i partiet att uttrycka rasistiska eller misogyna värderingar. Till partiets försvar ska det påpekas att dessa enstaka medlemmar brukar bli uteslutna ur partiet, allra senast då saken läckt ut i pressen.
Jag vet inte om Sannfinländarna tror på andra chanser, eller om de helt enkelt inte bryr sig om dessa reaktionära fadäser lika mycket som många andra partier, men oavsett kan utstötta, före detta samlingspartister ofta hitta ett nytt hem hos Finlands egna nationalistiska kakistokrater.
Hur kan personer med värderingar som är så lika mina egna (frihet, välfärd, lika möjligheter, meritokrati, och så vidare) nå totalt motsatta slutsatser när det kommer till policy?
Då jag funderar på Samlingspartiet är det främst två frågor som jag ställer mig: Hur kan personer med värderingar som är så lika mina egna (frihet, välfärd, lika möjligheter, meritokrati, och så vidare) nå totalt motsatta slutsatser när det kommer till policy? Och varför verkar dessa riktlinjer i sin tur locka till sig personer med värderingar jag förkastar som ignoranta?
Min spekulativa analys har tagit mig till slutsatsen att dessa två frågor har ett och samma svar: Samlingspartister ser kapitalismen som meritokratisk. Då denna myt fallerar måste anhängarna välja mellan att antingen överge sin kära Milton Friedman eller tanken om alla människors lika värde. Klass, kön och etnicitet har alla en enorm inverkan på individens möjligheter till framgång i vårt samhälle. Om detta ignoreras, men dessa demografiska ojämlikheter samtidigt kvarstår, är det naturligt att en inbiten marknadskämpe förklarar att systemisk orättvisa är resultatet av medfödda brister hos de förtryckta.
Den individualistiska samhällssyn som genomsyrar Samlingspartiets partiprogram är dessutom tämligen dogmatisk. Människor är i mycket hög grad heterotrofa, därav talesättet ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn”. Att använda konkurrens för att sporra människor till indirekt samarbete är paradoxalt, belönar antisocialt beteende, och det finns vetenskapligt belägg för att påstå att det också leder till depression.
Min åsikt är alltså inte att alla Samlingspartister är sturska eller egennyttiga, men att en alltför stor del av partiet är det för att jag någonsin ens skulle kunna tänka mig att rösta på det. Denna falang av partiet exemplifieras allra bäst av de finlandssvenskar som är med i partiet. Till skillnad från de finskspråkiga samlingspartister som jag finner mest uthärdliga, har dessa individer aktivt valt Samlingspartiet över det i allmänhet mer liberala Svenska Folkpartiet. Det är också totalt omöjligt att veta om dessa svenskspråkiga samlingspartister skulle vara samlingspartister om det inte vore för sin svenskspråkighet. Trots allt har den konservativa grupperingen inom Samlingspartiet mycket gemensamt med Sannfinländarna, med skillnaden att det förstnämnda är mer välkomnande inställt till finlandssvenskar.
