När det gäller Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan finns det en stor skillnad mellan hur den svenska regeringen och det svenska folket förhåller sig till honom. Medan den svenska regeringen kryper inför denne auktoritäre härskare ogillar folket honom starkt. Inte bara för att han satt käppar i hjulet för Sveriges Natomedlemskap utan för hans extravagans (det största av hans palats har mer än ett tusen rum), nedmontering av demokratin, förföljelse av oliktänkande, invasion av grannländerna och hätska utfall mot än det ena, än det andra.
En av de mest profilerade Erdoǧankritikerna i Sverige är författaren och aktivisten Kurdo Baksi. Hans senaste bok om just Erdoğan och Turkiet har en titel som anspelar på det motto som fram till 2013 skanderades av alla skolelever i Turkiet varje morgon och som innehåller raden ”lycklig den som kan säga, jag är turk”. Eller i Baksis tolkning: ”Endast den som är turk är lycklig.” Finländarna har ju i olika mätningar förklarats vara världens lyckligaste folk, något som vi själva står frågande inför. Men så bygger den undersökningen inte heller på en självskattning av lycka. I så fall hade väl turkarna vunnit. De intalar i varje fall sig själva att de är lyckliga just i egenskap av turkar.
Eller är det kanske så att de som på riktigt är lyckliga inte har något behov att basunera ut det?
Den som väntar sig en faktatung kritik av Erdoǧans styre ska inte söka en sådan i denna bok. Den har mer karaktären av personligt hållen essä och saknar både fotnoter och litteraturlista. I korta kapitel varvar Baksi information om Turkiet och kurdernas situation med egna minnesbilder.
Boken är indelad i fem delar. Den första handlar om de lögner det moderna Turkiet är byggt på. Dessa är ”Turkiet tillhör endast turkarna”, ”det finns inga kurder”, ”armenierna har inte utsatts för folkmord” och ”fred i hemlandet, fred i världen”. Författaren visar övertygande hur förljuget detta är.
I den andra delen, med titeln ”Rottrådar”, berättas en hel del om Sveriges koppling till det osmanska riket, turkarna och kurderna. Vi får läsa om både kalabaliken i Bender och om kåldolmar. Den tredje delen handlar om Erdoǧan, som kallas ”den lättkränkte diktatorn”. Svenska ministrar har försökt argumentera för att Turkiet är något slags demokrati eftersom det hålls val med flertalet kandidater, medan demokratiforskare varit tydliga med att landets demokrati gått förlorad i de senaste årens tilltagande auktoritära styre. Att kalla Erdoǧan diktator är därför motiverat. Och lättkränkt är att han bevisligen; det är bara att notera de tiotusentals som dömts för att ha kränkt honom.
Den fjärde delen innehåller en blandning av texter om de Grå Vargarna, PKK, partiet Nyans, strider om lämplig klädsel, den transsexuella artisten Zeki Müren med mera.
I den sista delen tar Baksi upp det dagsaktuella. Dagens krypande för Turkiet är den tredje historiska besvikelsen på Sverige för kurderna; den första var Kreugers lån 1930 till den turkiska staten som också då bedrev krig mot kurderna och den andra PKK-spåret efter Palmemordet. Efter Madridöverenskommelsen med Turkiet förra sommaren har Sverige igen inlett export av krigsmaterial till Turkiet och tagit avstånd för det kurdledda styret i norra Syrien – helt i enlighet med Turkiets önskemål. Baksi skriver förvånande lite om en ytterligare eftergift: de turkiska kraven om utlämningar från Sverige. De kurder som inte skyddas av svenskt medborgarskap känner sig idag med rätta oroliga.
Kurdo Baksis bok är välskriven, medryckande och lättläst. Han skriver själv att hans ambition varit ”att skriva en lättläst och pedagogisk bok för att skildra de svåra labyrinterna i Turkiet och anatomin i den turkiska statsideologin.”
Han har lyckats med det. Men boken ger samtidigt ett splittrat intryck. Författaren hoppar från ett ämne till ett annat; ofta blir det bara skrap på ytan. Läsaren skulle ofta vilja veta mycket mer om något som avklaras på några sidor.
Det finns också en motsättning i det Baksi presenterar. På ett ställe skriver han om vilket fantastiskt land Turkiet kunde vara utan allt Erdoǧan ställt till med. Samtidigt noterar han helt korrekt att den samlade oppositionen är lika problematisk i sin utrikespolitik. Och de statliga lögner som behandlas i bokens första del etablerades långt innan denne wannabe-sultan ens var född.
Problemen i Turkiet är dessvärre djupare än att de skulle handla om en man. Men för att inse det problematiska med den mannen är denna bok en bra vägledning. I maj är det val i Turkiet och då får vi se om epoken Erdoğan är över. Och vad det som i så fall kommer efter honom för med sig.
Kurdo Baksi:
Endast den som är turk är lycklig.
Erdoğan, kurderna och Sverige.
Kaunitz-Olsson, 2023.