Att vi behöver en omställning i samhället torde vara klart för de flesta. Att denna omställning också borde innebära en omställning vad gäller vårt globala ekonomiska system och resursfördelningen är däremot mer omstritt. Häromledes skrev jag en ledare där jag argumenterade för alternativ till kapitalismen, som skapade en del debatt på sociala medier.
Problemet vi stöter på då vi argumenterar för alternativ till kapitalismen är att vare sig vi tar det i vår mun eller dansar runt det med eufemismer som ”delningsekonomi” eller ”deltagarekonomi”, så kommer vi inte ifrån det fula s-ordet. Socialism. Ett problem är detta eftersom en majoritet av finländarna, och antagligen världens befolkning i stort, förknippar socialism med brödköer, gulag, censur och frihetsberövande.
Kan vi i stället utgå från att vi, genom att vi alla är medborgare av denna planet, har en jämlik rätt till dess resurser?
Innan man ens kan börja spåna kring hur ett framtida ekonomiskt system kunde se ut, måste man alltid först gå genom exercisen att ta avstånd från Stalins och Maos samhällsmodeller, och påpeka att det inte är så socialism ser ut. Likaså måste man påpeka att socialismen inte förespråkar frihetsberövande, utan tvärtom är en av dess grundprinciper att öka människors frihet genom att ge dem tillgång till samhällets resurser utan att de behöver tillbringa större delen av sin vakna tid med att endast arbeta för att överleva. Vänsterns fokus ligger ofta på arbete, men socialismens mål är egentligen i det långa loppet att avskaffa lönearbetet. I en perfekt socialistisk värld skulle ingen behöva arbeta. En sådan värld är föga realistisk, men strävan ditåt är det som räknas.
Jag är varken ekonom eller akademisk samhällsteoretiker, så jag ska inte försöka slänga mig med marxistiska teorier som jag endast har en lekmansförståelse för. Mitt högst pragmatiska förslag för hur vi bör gå tillväga för att ens kunna tänka på en omställning är att först ställa om vår grundläggande syn på äganderätten till jordens resurser. I dag, under det kapitalistiska systemet, är utgångspunkten att vi föds tomhänta till denna värld och genom nio års grundskola, vidare utbildning och arbetserfarenhet skapar oss rätten att ta del av resurserna, och denna rätt är i teorin obegränsad, beroende på hur väl du ”lyckas”. Problemen med systemet har visat sig vara uppenbara, då en procent av världens befolkning äger hälften av jordens resurser, och den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans äger endast 0,75 procent av resurserna.
Vad om vi svängde på steken? Kan vi i stället utgå från att vi, genom att vi alla är medborgare av denna planet, har en jämlik rätt till dess resurser?
Hur mekanismerna för en resursöverföring och ett framtida fördelningssystem (som uppmuntrar och belönar företagsamhet, driftighet och kreativitet, samt inbegriper skyldigheter och gemensamt ansvar) skulle se ut finns det många förslag till, och de kan diskuteras och utvecklas. För att komma framåt i den frågan måste vi ändå komma över det första hindret, nämligen att tanken på ett kollektivt, socialiserat ägande av världens resurser inte genast får oss att associera till gulag och Pravda. Se här en utmaning för vänstern.
2 kommentarer
Just as to alternative terms (in order to avoid that ”s word”), what about something like ”supervised Capitalism”, or ”controlled” or ”tamed” Capitalism? A good term should give something like an association that Capitalsim is in need of ”mental treatment” (because at present it is ”manic”, or ”on steroids”).
Intressant artikel och viktig. Jag är dock osäker på om vi – socialister – skall gå in i den borgerliga hegemonin och börja med att diskutera vissa av kollektivt ägande gamla polisstaters katastrofala misslyckanden. Det är nog bättre att diskutera demokratiska socialistiska samhällen och hur de skall se ut. Kapitalistiska länder kan se ut på många olika sätt, mer eller mindre beroende av hur historiens klasskamper har avlöpt. Mer demokratiska – fri och rättigheter till mindre rättigheter till rent totalitärt förtryck. På samma sätt är det troligt att stater utan kapitalistiskt ägande kan vara olika och också vara direkt extrema.. Bättre är att fokusera på att dagens senkapitalism (beslöjat kallat marknadsekonomi) inte fungerar utan tycks gravitera mot mindre demokrati och mer illiberal demokrati, också i norden. I Sverige har vi idag en ”elkris”, ” krigskris”, ”klimatkris”, ”inflationskris”, ”jämlikhetskris”, ”profitkris”, ” techbolag kris”, ”demokratikris”, ”AI-kris”, ”räntekris”, ”bostadskris”, ”sjukvårdskris”, ”skolkris”, och många andra kriser. Och därigenom lever vi i en helt ny konkret situation under 2020-talet. Finland har liknande problem.
Problemen kan sannolikt spåras till att kapitalismens inre motsättningar består oavsett om arbetare har bra betalt eller mycket sämre betalt för sitt arbete, kapitalackumulationen består alltid som nödvändigt inslag för profitjakten och kapitalismens kriser upphör aldrig. Det är själva kapitalismens tvingande nödvändighet för överlevnad – kriser – särskilt under dagens finanskapitalism graviterande mot illiberal demokrati som snabbt kan gå över till något värre..
Ekonomisk demokrati och reellt inflytande för folkmajoriteten såväl i arbetsliv som i det politiska livet är ett svar. Det innebär arbete för alla med inflytande över arbetsprocessen, en bostad åt alla, vård efter behov, och rimliga levnadsförhållanden i övrigt