Varför jag hatar att ge ut böcker just nu

av Adrian Perera

Det är en tragikomisk syn att se politiker engagera sig i kulturfrågor, som nu i samband med vårt senaste riksdagsval. I takt med att panelsamtalen avlöste varandra, arrangerade av landets olika relevanta intresseorganisationer, blev det tydligt att samtliga uppställda älskar kultur, vurmar för bildning och att läsa för sina barn, samt skulle kunna kamouflera sig i en snöig björkdunge utan att behöva byta kläder. 

Uppvisningen bevisade främst vilka brister det finns i den moderna demokratins främsta forum för offentliga samtal, debatten. Det hade varit bättre om samtliga kandidater deltog i en bokcirkel där de fick läsa ett skönlitterärt verk riktat till vuxna och diskuterade sina tolkningar sinsemellan i livesändning. Då hade det blivit tydligare vem som egentligen var bildad och älskade kulturen, eller åtminstone vem som hade en läskunnig person i sin stab som också klarade av lite analytiskt tänkande.

Som det är fick vi bara veta det vi redan visste: vilka värderingar som råder och därmed fortfarande kan locka röstare. Som om det var nödvändigt. Kulturens relevans för gemene finländare syns lika tydligt hos våra folkvalda som i Iltasanomats svar på kulturbevakning (i skrivande stund är det Vesa-Matti Loiris testamenten som väcker uppståndelse. Själva antalet, inte innehållets litterära kvaliteter). 

 

Sture Fjäder slår fast vad kultur är i bästa sändningstid

Vem vet egentligen vad kultur är? Kanske Loiris testamenten kvalar in, jag har trots allt sett naturen och skogspromenader kallas kultur. Samlingspartiets Sture Fjäder menar i en intervju för Svenska YLE att ”kultur är bildning och utbildning”. Programmet i fråga gick under titeln Slakt eller prakt, hur går det för kulturen i riksdagsvalet? och hörde till ovannämnda försök att göra kulturen till ett politiskt slagträ, vilket det de facto är. Kultur finns trots allt som en rubrik i statsbudgeten, men inte som Fjäder tycks vilja framställa det.

Kultur platsar definitivt i samma ministerium som ansvarar för bildning och utbildning, men ser man till Utbildnings- och kulturministeriets utgifter hålls konst och kultur skilt från utbildning och det som kallas bildningsarbete. Bildning kostar Finland cirka 25 miljoner euro i understöd till medborgarinstitut, folkhögskolor, idrottsinstitut m.fl. 

Syftet med det sistnämnda är att ”främja ett enhetligt och jämlikt samhälle och aktivt medborgarskap”, en fras som jag tror att alla kan vara överens om att låter bra och med lite retorisk finess till och med gynnar nationalsocialister men inte nödvändigtvis passar in på konst och kultur. 

Nu är det egentligen oklart för mig ifall samtliga partier har förbundit sig till kultursektorns förhoppningar om en ökad budget, eller ens vad ett sådant löfte skulle innebära. Vem minns inte statsministern Juha Sipiläs photoshoots med studerande där han lovade dyrt och heligt att inte skära ner i utbildningen? Sen gick det ju som det gick, force majeure och allt det där. 

Möjligen kan kulturen smygas in bland pensionerna i fortsättningen? Den har trots allt en del gemensamt med landets blåhåriga befolkning: svårt att försvara rent ekonomiskt utan att hänvisa till en förgången tid, blir lätt lite genant när de syns till på sociala medier, bra för landets image men har en oklar funktion.

Finland betalar ut 10,6 miljarder euro i pensioner i år. Tänk, så mycket pengar på något som snart ska gå i graven.

 

Allt dör i Disneyland

Jag år inte så pessimistisk som jag kan låta, jag tror inte att vi kommer att gå klädda i aska. Åtminstone inte särskilt länge, mode går trots allt i cykler. Det samma gäller litterära trender: för några år sen var det glansiga titlar och uppblåsta författarporträtt på antingen fram- eller bakpärmen som gällde. Nu är lacket för dyrt och pärmarna följaktligen mer återhållsamma. 

Vad gäller innehållet har det inte skett särskilt stora förändringar, åtminstone om man talar om fiktionens ansvar gentemot läsaren. Det finns en förväntan om handledning, om att litteraturen ska uppfostra och förstärka positiva egenskaper, utöka empati och förståelse och hjälpa till att bearbeta eventuella trauman. 

Upplysningens engelsmän hänvisade till författarens ansvar att värna om läsarens tro på det goda. I dag talar vi hellre om evidensbaserade resultat, försäljning, topplistor, Tiktok-rekommendationer och så vidare. Resultatet är långt detsamma. Det viktiga är att inte väcka anstöt bland läsare. 

Den amerikanska författaren Jim Harrison sa redan år 1998 att man i USA gått in för ett kollektivt ekonomiskt och politiskt beteende, en moralisk hysteri där mjäkig uppriktighet är den enda riktiga litterära måttstocken och där man tänker sig att litteraturen som konstnärlig uttrycksform ska överleva den marknadsekonomiska verkligheten tack vare akademiska avhandlingar och små förlag. 

Till och med om man bortser från de sistnämnda, som jag misstänker kommer att nå även oss i Svenskfinland inom kort (det är trots allt hos de mindre förlagen svensk litteratur får andas), är världen Harrison målar upp bekant för mig. Det syns i beskrivningar för bokmässosamtal, på scen och i säljtexter, i sociala medier och tidningsartiklar: alla vill framstå som lösningsinriktade. Det samma gäller partipolitiken. Det presenteras ett problem, det talas om samhörighet och faktum att det handlar om processer och oundvikligen framstår man själv som en del av lösningen. 

För att citera Harrison ”we are becoming a Fascist Disneyland”.

 

En för alla

Tanken kan verka självklar, särskilt för den som håller med Sannfinländarnas antivärldsförbättraragenda, men ett fascistiskt Disneyland betyder inte en åsiktskorridor där man ”inte får säga vad man vill”, tvärtom. Du får säga vad du vill så länge samhället i stort omfattar din åsikt. Det är motsatsen till yttrandefriheten vi så högljutt käbblade om tills Nato blev a och o.

När Riikka Purra säger att endast invandrare från Europa utan behov av socialt stöd, som kan leva på sin lön och är villiga att integreras borde få tillträde till Finland låter det vettigt och det är det viktiga. Arbetskraftsinvandring är i första hand en fråga om Finlands behov, den potentiella arbetskraften har inget inflytande, ingen strejkrätt. Annat hade det varit om Purra hade sagt att invandrare borde tvångssteriliseras, ett sådant uttalande kräver ännu en del krig och elände förrän det uppfattas som rimligt. Egentligen är det vänsterns Li Andersson som står för de mest udda uttalandena vad invandringen beträffar då hon vill diskutera det etiska i att locka hit utländsk arbetskraft.

Disneyland är en själlös entitet, ett företag. Om ett företag förorsakar ett dödsfall drabbas det inte av samvetskval, det super inte ihjäl sig eller kräver att straffas i hopp om att kanske stå ut med sig själv. Om ingen kräver något annat fortsätter det tuffa på för det är vad ett företag är. Disneyland är sin omsättning, det är omänsklighet med en PR-avdelning.

 

Hur du förbereder dig på ett elavbrott

Kulturens relevans är egentligen inte så svår att greppa, problemet är att det finns så mycket beroendeframkallande just nu som måste ses. Så mycket som måste streamas. Så mycket som kräver ström. 

Tänk dig ett elavbrott. Alla skärmar i huset dör, toaletten sinar. Förhoppningsvis har du förberett dig med vattendunkar och så vidare. Dags att överleva 72 timmar. Du tar fram dagens rekommenderade ranson av skorpor och sylt, du äter. Du uträttar dina behov i en plastpåse och torkar händerna med dina sanitetsnäsdukar för att undvika infektion. Du räknar plåster. Om två timmar kan du äta igen. Det här är tillvaron så som den framstår om man följer myndigheternas rekommendationer under ett elavbrott. Exakt hur man ska överleva att överleva är oklart. 

För den som inte kommer ihåg gjorde en italiensk operasångare vid namn Maurizio -Marchini viral succé i mars år 2020 då han ställde sig på sin balkong och sjöng för sina grannar. Det intressanta är att vissa kommentarer på sociala medier påpekar att de hatar opera, men om de skulle ha fått vara med om Marchinis sång hade de fällt glädjetårar. Jag tror inte det har med eskapism att göra, jag tror att det är ett tecken på mänsklighet. När vi är pressade eller utelämnade suktar vi efter samhörighet på ett sätt som inte nödvändigtvis går att tillfredsställa rationellt. Visst har det en viss betydelse att höra en annan mänska om man inte sett en levande själ på flera veckor, men jag tror att Marchinis serenad var mer än så. Om Marchinis sång hade en nytta var det en efterkonstruktion, till och med om hans avsikt var att glädja mänskor kunde han inte veta vad som skulle hända. Den handlade inte om att signalera en religiös övertygelse eller som fåglar gör, kommunicera ett behov eller rita upp ett revir. Han bara sjöng. 

När allt sket sig sjöng han, och han sjöng vackert, i enlighet med en otroligt elitistisk sångtradition som få mänskor frivilligt köper biljetter för att ta del av.

 Jag kan inte komma på ett mer mänskligt beteende.

Det här är alltså mitt förslag till den finska staten: säg åt folk att se över hemmets förråd av kritor och munspel. 

Ha en bok hemma. Ha två. Ta en lättläst bok du älskar som tröstläsning och en bok du aldrig tänkte du skulle klara av. Du kommer att tacka mig, den där lättlästa är visserligen gemytlig men du kommer att tröttna på den. Kom bara ihåg att som med maten så ska det vara något du står ut med. Är det poesi, ta fler, ta olika. Ta realister och surrealister, på så vis känner du dig alltid sedd. Ta postmodernister, tappa dig själv ur sikte totalt.

Du behöver inte ens köpa nytt, gå till ett antikvariat. Besök en bokbytarhylla. Tänk på grannen, erbjud att låna om det visar sig att hen är utan. 

Kultur är inte slakt eller prakt, det är orsaken att du står ut med Sture Fjäder.

 

Bild: Dall-e2

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.