Argentinas center-vänsterledning har inte lyckats få ordning på det ekonomiska kaos som skapades av högerpresidenten Mauricio Macri. Den skyhöga inflationen och utbredda fattigdomen ger vingar åt nya politiska utmanare på ytterhögerkanten.
I slutet av april meddelade Argentinas president Alberto Fernandez, som för bara två år sedan hade ett brett stöd för landets framgångsrika pandemihantering, att han inte ställer upp för omval i oktober. Beskedet var inte direkt väntat, men begripligt.
När både regeringen och den etablerade högeroppositionen misskrediterat sig i mångas ögon har ett nytt fenomen dykt upp – nyliberal populism.
Under de senaste åren har Argentina gått in i en kronisk kris framför allt på grund av en inflation på runt 100 procent, vilket i dagsläget är världens högsta. Lönerna har inte stigit i samma takt och levnadskostnaderna har blivit allt mer betungande. Runt 40 procent av befolkningen har fallit under fattigdomsgränsen – för barn under 15 är andelen 54 procent. Inslag i gatubilden som var typiska i samband den stora kollapsen 2001 har blivit vanliga igen: folk som säljer snacks eller småsaker på bussar och tåg, ungdomar som tvättar bilrutor vid rödljus mot dricks, och personer som går från hus till hus i vanliga bostadsområden och frågar efter mat. Medborgarorganisationer har hållit protester utanför stora varuhuskedjor och vägrat gå innan de fått lådor med livsmedel. De stigande levnadskostnaderna har i sin tur dragit ned konsumtionen och allt fler butiksfönster gapar tomma efter konkurser och nedläggningar.
Kollaps med högerpresident
Efter det spektakulära sammanbrottet 2001, som ledde till ett brokigt och internationellt uppmärksammat folkuppror, åstadkom Argentina en imponerande snabb ekonomisk återhämtning. Under den internationella finanskrisen kring decennieskiftet 2010 tappade landet en del ekonomisk fart, men klarade sig lindrigare än många andra. Den riktiga nedgången började med högerpresidenten Mauricio Macris tillträde 2015. Macri ökade raskt landets skuldsättning för att försvara valutakursen, vilket indirekt finansierade en rekordstor kapitalflykt. Han tog bland annat det största lånet från IMF som organisationen någonsin beviljat till något land, för över 55 miljarder dollar.
Den impopuläre Macri fick lämna presidentpalatset 2019 till förmån för en allians mellan centerpolitikern Fernandez och vänsternationalistiska, peronistiska tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner som vicepresident. I den mån de hade en ekonomisk plan, fick de ändå ingen chans att rulla ut den innan pandemin slog till och dramatiskt ändrade alla förutsättningar. Argentinas karantän var hyfsat framgångsrik med att hålla nere smitt- och dödssiffror, men var förstås förödande för statsbudgeten med fallande skatteintäkter och kostsamma nödersättningar.
Överflöd av pesos
När Covid-krisen var över runtom i världen fortsatte den ekonomiska krisen i Argentina. Regeringen Fernandez tycktes fortfarande inte ha någon egentlig ekonomisk plan. I omförhandlingen med IMF hade Argentina kunnat ställa upp ”kärnvapenhotet” att ställa in betalningarna, vilket hade kunnat skaka organisationen i grunden både ekonomiskt och politiskt, men tvekade och fick bara igenom en måttlig omprogrammering av sina avbetalningar. Trots det fick finansministern Martin- Guzmán – elev till Joseph Stiglitz – avgå efter en rusning mot valutan, och ersattes av Sergio Massa, en traditionell mittenpolitiker som många tror själv siktar på presidentposten i det kommande valet.
Istället har regeringen försökt täcka upp hålen i budgeten genom att låta centralbanken klicka fram pengar, något som inte behöver vara en dålig modell om det används inom vissa gränser, men som i Argentina lett till ett överflöd av pesos som skvalpar omkring i ekonomin, skenande inflation och en parallell dollarkurs som på mer än dubbla den officiella.
Ny gubbe ur lådan
När både regeringen och den etablerade högeroppositionen misskrediterat sig i mångas ögon har ett nytt fenomen dykt upp – nyliberal populism. Ekonomen Javier Milei, känd för sina TV-framträdanden med rufsig frisyr och läderjacka där han ofta hetsar upp sig till raseriutbrott, förolämpar meningsmotståndare, och ibland stormar ut ur studion, har lanserat sig som presidentkandidat och visar idag upp opinionssiffror på 25–30 procent. Han rasar mot den stora staten, och spelar på en naturlig misstro som många argentinare känner mot korrupta myndigheter – men går samtidigt emot majoritetens djupa övertygelse om att det är det offentligas uppgift att stödja samhällets svaga. Milei ser statens totala avskaffande som det principiella idealtillståndet och förverkligandet av detta bara som en ”teknisk” utmaning. Han har också förklarat att han inte ser något principiellt fel med organhandel eller att föräldrar skulle sälja sina barn. Hans lösning på den ekonomiska krisen är dollarisering och avskaffande av den nationella valutan, något som troligen skulle leda till kraftiga reallönesänkningar, på sikt en förlust av ekonomisk självständighet. Ett sådant beslut skulle vara ytterst svårt att återkalla – Rafael Correas vänsterregering i Ecuador lyckades till exempel aldrig hitta någon genomförbar väg till att återinföra en nationell valuta.
Politiken avskyr vakuum
Ytterhögern i Latinamerika, som Brasiliens Bolsonaro och Chiles Antonio Kast, tenderar allmänt att ha starkare nyliberala drag än den europeiska. Hos Milei är det rentav huvudsaken, men han hör till samma miljö – när han uppträdde i Spanien för partiet Vox talade han bland annat om hotet från ”genusideologin” och ”Agenda 2030”.
Som vanligt avskyr politiken vakuum – om de relativt progressiva krafterna i ett land misslyckas med att lösa människors vardagliga problem, dyker vanligen en annan kraft upp som påstår sig göra det.
Foto: Wikimedia Commons
