49 år efter att de blivit insnöade i en liten turkisk by skickade två finländska resenärer en fotobok till byns borgmästare, där de dokumenterat sina upplevelser och de människor de träffade. Brevboken har blivit en feelgoodnyhet i Turkiet, men väcker också frågor om den officiella historieskrivningen i landet.
Cemre Bulut, 42, trodde först att Pülümür var en stad i Finland när hon tittade på nyheterna i turkisk tv. Det är det inte, utan en liten kommun med drygt 3000 invånare i provinsen Tunceli i östra Turkiet. 90 procent av invånarna är kurdiska shiamuslimer och majoriteten röstar på det kemalistiska vänsterpartiet CHP.
I början av april fick Pülümürs borgmästare Müslüm Tosun ett postpaket från Finland, vars innehåll plötsligt gjorde Pülümür till nyhetsstoff. I paketet fanns det ett brev och två fotoböcker som förtäljer om Pülümürs vardagsliv för 49 år sedan.
– Brevet var skrivet på engelska och jag kunde inte språket. När jag tittade på fotoböckerna kände jag ändå igen flera äldre personer i byn. Fotografierna var tagna under deras ungdom. Det fanns också bilder på Pülümürs gamla byggnader och platser. Jag blev glad när jag såg dem. Min dotter översatte brevet till turkiska. Då förstod jag hela historien, säger Tosun.
Tosun ringde till lokaltidningarna och berättade om paketet, och berättelsen började sprida sig. Många frågade om det gick att få kontakt med personerna bakom fotoboken.
Kommunen var välkänd mellan 1930- och 1950-talen på grund av att flertalet människor i området dödades av den turkiska regeringen i samband med konflikter mellan turkar och kurder. För yngre generationer har dock denna, liksom mycket av landets historia, raderats från den officiella historieskrivningen.
Från Finland till Sri Lanka
År 1974 åkte Helena Holopainen och Markku Tiirakari på en resa med buss från Finland till Sri Lanka, två av de många västerländska ungdomar som hyste en fascination för ”österlandet” på den tiden. De åkte genom Turkiet, Iran, Afghanistan, Pakistan, Indien och Nepal. På väg hem åkte de från Iran till Turkiet via gränsstationen i Gürbulak. Där fanns det jättemycket snö på vägarna. Det gick inte att åka vidare och de var tvungna att stanna i Erzurum i östra delen av landet.
Markku Tiirakari säger till Ny Tid att han aldrig sett så mycket snö i hela sitt liv.
– Vi var de enda utlänningarna på bussen. Föraren pratade med resenärerna, men vi förstod ingenting. Inom kort gick alla ut ur bussen.
Två av resenärerna var soldater, och de uppmanade det finska paret att följa med dem. De gick tillsammans till Unicefs malariabekämpningscenter i området, där det arbetade någon som kunde engelska. Där fick de veta att de var tvungna att vänta tills snön smälte innan de kunde fortsätta – något som kunde ta flera dagar. Brevbäraren Mehmet Ali Yüce var också på plats och han bjöd in paret till sig. Så bodde Holopainen och Tiirakari i Pülümür i två dagar.
Nyfikna och öppna
Under de dagarna utvecklades en vänskap mellan det finländska paret och människorna i kommunen. De hade inget gemensamt språk, men alla var nyfikna på varandra, och lyckades kommunicera ordlöst.
– Många kom till Yüce för att kunna träffa oss, och alla bjöd de hem oss till sig, berättar Tiirakari.
– Det var intressant och vi var också nyfikna. Vi tackade ja till alla. Varje gång serverade de oss massor av mat. Vi förstod att det var en del av en tradition.
Han hade med sig sin kamera och tog många bilder under vistelsen i Pülümür. Nyfikenhet och ärlighet blev det gemensamma kommunikationsverktyget. Gamla svartvita bilder i boken visar människors vardagliga liv i Pülümür för 49 år sedan.
När Tiirakari på äldre dagar ville dela med sig av sin berättelse och sina upplevelser från den gamla resan med sina barnbarn, gjorde han två fotoböcker. På det här sättet kunde han lämna över sin historia till barnbarnen. Han ville också skicka dem till människorna i Pülümür för att kunna visa sin tacksamhet.
Helena Holopainen i ett insnöat Pülümür år 1974. Foto: Markku Tiirakari
”Min syster skrattar igen”
Bland de svartvita bilderna i albumet finns det en bild som visar en mamma och hennes son vid matbordet. Sonen är då ungefär 6 år gammal och tittar rakt in i kameran. Han heter Sedat Helmko Eroğlu, är i dag 56 år gammal och bosatt i Köln. När han läste om brevet från Finland i nyheterna mindes han den tiden.
– Jag var så liten då, och jag var lite rädd för utländska människor, berättar han.
– I skolan lärde vi oss att främlingar vill erövra vårt land och döda oss. Men när jag träffade det finländska paret blev jag förvirrad. De var mycket snälla. Då tänkte jag att det fanns något som inte stämde i det som vi lärde oss i skolan.
Det är svåra tider i Turkiet. Inflationen är högre än 80 procent och landet befinner sig i en djup ekonomisk kris. Det råder stor oro och starka polariseringar. Många känner sig nervösa och ledsna. Brevet från Finland anlände till Pülümür två månader efter den förödande jordbävningen, och mitt i allt elände seglade feelgoodhistorien upp som förstasidesstoff i tidningar och snackis på radio och tv.
– Min syster var djupt deprimerad. Hennes bästa vän hade dött i jordbävningen. När hon hörde om det här brevet ringde hon mig. Det var första gången på en lång tid som jag hörde att min syster skrattade, säger Eroğlu.
En kommun som inte existerar
När föreläsaren Cemre Bulut hörde om den lilla kommunen Pülümür på nyheterna för första gången i sitt liv blev hon förvirrad och arg. Hon retade sig över sin okunskap om sitt eget land.
Det var inte av en slump som hon inte kände till Pülümür. Kommunen var välkänd mellan 1930- och 1950-talen på grund av att flertalet människor i området dödades av den turkiska regeringen i samband med konflikter mellan turkar och kurder. För yngre generationer har dock denna, liksom mycket av landets historia, raderats från den officiella historieskrivningen.
Fotografen och journalisten Haluk Cobanoğlu förklarar fenomenet för Ny Tid:
– De som är födda under 1980-talet vet så lite om landets historia. Anledningen till det är statskuppen i Turkiet 1980. Efter kuppen har regeringen raderat massor av fakta och suddat ut stora delar av landets historia. De vill inte att människor ska veta vad som händer i landet.
De gamla konflikterna och fördomarna kan fortfarande bubbla upp till ytan, vilket Markku Tiirakaris hustru Paula Tiirakari fick uppleva då hon talade med sin turkiska granne.
– Jag var väldigt stolt över Markkus bok och den stora uppmärksamhet som den fick i turkisk media. Min granne kommer från Turkiet och vi kommer väldigt bra överens med varandra. Jag visade honom en av nyhetsvideorna, varpå han blev arg och sa att vi hade skickat brevet till fel personer.
Idag sitter borgmästaren i Pülümür på sitt kontor. Han är glad och stolt över brevet som kom från Finland. För honom är det en berättelse om vänskap och gränsöverskridande solidaritet. Han säger att brevet och fotografiböckerna ska placeras på stadsmuseet, så att alla kan få möjlighet att se dem.
