Peter Nybergs essä utforskar förhållandet mellan natur och civilisation utifrån Theodor W. Adornos och Lennart Sjögrens verk.
Värmen är en kladdig hand över ansiktet. Bara få timmar i mörker innan solen går upp igen. Trots kvalmigheten i sovrummet öppnar jag inte dörren till altanen av rädsla för vad som ska komma in. Varken jag eller någon annan i min familj definierar vad detta okända kan bestå i, men vi skämtar om att rådjuren skulle kunna titta in på oss sovande människor. Som i en saga. Sedan skrattar vi nervöst och låser dörren.
Kroppen är en snigels, vars slem fastnar i lakanen när jag reser mig upp, fumlar i avsaknaden av ljus men får på mig badshortsen och går ut, stannar och ser ut mot mörkret, mot skogen. Av något skäl stannar jag. Varför? Min kropp fortsätter trots att något inombords stretar emot. Gräset under fötterna, stegen framåt och det svalkande vattnet som omsluter mig i plastpoolen. Jag återtar något av det kroppsliga lugn som krävs för att efter hand hitta sömnen.
Den oerhörda skönheten
”Om du stirrar ner i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig”, skriver Nietzsche. Jag undrar om samma sak gäller för mörkret. Framför mig surrar en automatiserad gräsklippare som ur vissa vinklar ser ut som skuggan från en nattvakt. Staketets vita plankor reflekterar det svaga ljuset från husets nattlampa. På andra sidan staketet anar jag vegetationen, men allt annat är svärta. Jag ser in i mörkret och väntar på att det ska se tillbaka. Inget händer, men där framme vid det vita staketet finns gränsen mellan civilisation och natur.
När poeten Lennart Sjögren den 2 juli 2022 intervjuas under evenemanget Poesi på Öland berättar han en anekdot om grodor:
Jag gick på en promenad i morse på byvägen här, byvägen i skogen. Inte så långt från den byvägen ligger det en damm, en liten mindre vattensamling där det föds massor med grodor. Och där var vägen nästan täckt av små grodbarn i den där storleken ungefär (Lennart Sjögren visar mellan tummen och pekfingret) och jag trampade väl ihjäl ett antal och lemlästade somliga och idag kommer det att köra bilar där och några hundra kommer att dö eller plågas på olika sätt. Nu vet jag inte hur utvecklade känslor grodor har. Men så är världen och det är lite svårt att känna en riktig hemvist i denna värld. Men jag bor i den eftersom den… det är nästan som i min dikt, jag känner ingen annan värld därför får man finna sig i den här världen och glädjas åt den ibland oerhörda skönhet som finns och glädje. Men själva bottnen är för mig obegriplig och jag tror att det är det obegripliga jag dras till.
I anekdoten förmår Lennart Sjögren gestalta dödandet och lemlästandet av grodor på vägen men nämner bara att det finns en oerhörd skönhet. En glädje. Inte desto mindre: bottnen finns i död och lidande. Lennart Sjögren ser således förgängligheten som det naturliga och skönhet som något annat, något som är oerhört men inte obetingat på samma grundläggande sätt.
Hos Lennart Sjögren är döden ett ledmotiv genom författarskapet. I Kalla mig Noa (2014) skriver poeten om när Gud dödade alla människor i översvämningen och använder den bibliska Noa som berättarjag: ”jag var den som överlevde”. I diktsviten ”Fågeljägarna” gestaltar poeten, genom växelsång mellan de överlevande och döda, tre män som går ner sig i isen under en jakt. I romanen Fårmannen (1999) följer vi en människas sista tid i livet. I diktboken Den stora munnen (2011) har Sjögren originellt nog valt ut munnen som symbol för döden:
I ett djurs mungipa såg jag samma väntan
som i en människas
åtråns och den vilda skräckens väntan
ömhetens och den av sömnen utplånade.
Kanske är döden den punkt vid vilken människan är närmast naturen, på väg att åter bli en del av densamma. Staketets grind är öppnad och kroppen går bort från det civiliserade. Av jord är du kommen. Jord skall du åter vara.
När träden blev plankor
I Upplysningens dialektik (1944) menar Theodor- -W. Adorno och Max Horkheimer att konsekvensen av att helt förlita sig på mätningar och slutsatser dragna utifrån den yttre verkligheten innebar att vi med start i upplysningen avförtrollade naturen. Den slutade vara något i egen kraft och underställdes människan i bemärkelsen att den enbart existerar för att människan ska kunna exploatera den. Träd började räknas i plankor och plankor omvandlades till ekonomi. Det alstrade ett förstelnat tillstånd där vi började tänka att de människoskapade samhällsstrukturer som vi lever i är omöjliga att förändra och därmed naturgivna. Ironiskt nog uppstod på så sätt en andra natur som ställföreträdare för den första, egentliga naturen. I Adornos och Horkheimers tankevärld leder processen till att människan börjar förstå sig själv som något väsensskilt från det som existerar i vildhet.
Det som klättrar upp ur avgrunden
De skriver inte att vi en dag kommer att bygga vita staket längs tomtgränserna och i mörkret sitta i plastiga pooler och se bort mot det vilda i förväntan att förnimma något i svärtan bortom nattlampan. Men vad förväntar jag mig ska komma? Vad kommer in från mörkret utanför civilisationen?
”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/som i en människas”.
Gestalten som bidar sin tid i det vilda är tvivelsutan jag själv, både i en allmän och enskild betydelse. Den rörelse jag söker på andra sidan staketet är en rörelse som jag också letar efter inuti mig själv, ett försök att harmoniera mitt civiliserade jag med det som lösgjorde sig som en del av naturen, men som inte fullt ut är åtkomligt för mig. Kanske om jag enträget under de heta sommarnätterna ser ut i mörkret, där avgrunden som delar människan i natur och civilisation finns, kanske att något lösgör sig, klättrar upp ur avgrunden och börjar se tillbaka på mig: ett det-drivet kreatur till människa med maniska, brinnande ögon, det oberäkneliga, brutala, våldsamma, sexuellt ostoppbara. En varelse präglad av våld och sex, som hos Freud, men utan jag och överjag.
”åtråns och den vilda skräckens väntan/ömhetens och den av sömnen utplånade”.
Medan jag går med hunden längs gångstigarna i det rekreationsområde som är min företrädande skog tänker jag mig barnahänder som bryter den lilla tjärnens yta och trevar efter mig, blänken i ficklampans sken om nätterna är iakttagande ögon inifrån träden, men inte från skygga varelser utan från beräknande monster. Således skräms jag av naturen och försöker hålla den ifrån mig, trots att jag intellektuellt sett vet att jag går i en ordnad park som bara ska föreställa en skog. De normer som internerats i mig har skapat en avgrund mellan det vilda och det civiliserade, något som sorterar de områden jag betraktar som oordnade till naturen och de områden jag betraktar som kultiverade till min civiliserade omgivning.
Konsten att flyta på vattnet
Vi är natur men när vi förfrämligades från naturen förfrämligades vi också från oss själva och tappade bort begreppen som beskriver det naturliga, så skriver Adorno och Horkheimer. Allt fler människor började lägga sig i plastiga pooler och stirra ut i mörkret på andra sidan staketet för att få syn på sig själva, så skriver inte Adorno och Horkheimer, men jag tror att de skulle finna det rimligt.
Självbesinning kallar Adorno och Horkheimer det mentala tillstånd då människan förstår att hon är ett djur, att subjektet inte är något annat än objektet. Ett slags ideal beskrivs i en av reflektionerna i Adornos Minima Moralia- (1951) där människan av respekt för naturen inte griper alla möjligheter att exploatera den utan kan: ”Rien faire comme une béte,- flyta på vattnet och lugnt blicka upp i himlen”. Adorno ser det som ett idealtillstånd för att nå evig fred. Jag ser det också som ett idealtillstånd, det känns rätt: Att göra ingenting som ett djur medan jag tittar upp på stjärnorna från plastpoolen.
Självbesinning är möjlig, framför allt genom konsten. I Upplysningens dialektik skriver Adorno och Horkheimer att det är människans natur som sublimeras till konst eftersom den är undantryckt och bara kan sippra fram genom försvarsmekanismen. De menar att den enda sanna konsten är den som låter konstnärens undanträngda natur avspeglas, som knyter an till naturen och projicerar den genom konstnärens yrkesutövning. Genom att ta del av verken som tillkommit på det här sättet kan både konstnären och åskådaren förstå sin egen position i tillvaron, att den inte är överlägsen naturen utan densamma som naturen: ”Detta är ögonblicket då subjektet rörs till tårar inför det sublima. Hågkomsten av naturen bryter självhävdelsens arrogans”, skriver Adorno i Estetisk teori (1970).
Natur bortom gott och ont
Lennart Sjögrens De andra trädgårdarna (2017) gestaltar människan i en jämbördig position med naturen. Hos det jag som etableras hos Sjögren finns en närhet till naturen samtidigt som jaget i dikten kännetecknas av självbesinning, vilket inte gör hen mellanmänskligt klokare, ”men spindelväven känner jag till/spindlarnas liv och offer”, som det heter i den inledande dikten i boken. Trädgårdarna sägs vara övergivna, men de existerar utan att fråga om lov, med en rätt som hämtar sin kraft från ursprunget, till skillnad från människans domesticerande av desamma.
Här
finns inte mycket kvar av det som varit
ifråga om lysande marschaller
och de gäster som kommer hit
är i ett annat ärende än festens.
Ändå rördes de en gång av människohänder
och kan därför kallas trädgårdar
men rotsystemen fanns före och efter
människans tid.
Lennart Sjögrens konstnärliga styrka är med Adorno och Horkheimers ord att han sublimerar människans inre och yttre natur och därmed åskådliggör den för betraktaren. Redan i de första utgivningarna fanns en besjälande ärlighet hos poeten, det är som att han går runt och ser alltet utan att sortera bort eller bry sig om de processer som fjärmar oss från naturen. Istället visualiserar han genom sina dikter en natur som existerar bortom ont och gott, där döden är närvarande på ett konkret men inte skrämmande sätt. Det här är villkoren, tycks poeten slå fast.
Lennart Sjögren låter i sin senare diktning naturen vara en del av människan, en slags symbios upprättas, kanske tydligast formulerat i Den stora munnen:
Allt jagar mot allt
också metallerna jagar
jordlopporna jagar
och örnen högt över dem
människovarelserna
de upprättgående jagar.
Poetens värld är inte lycklig, inget idealtillstånd uppnås i hans böcker, trots att han skriver fram en tillvaro där människan och naturen är ett. Tvärtom gestaltar poeten en brutal tillvaro där jakten pågår och varelserna krossas utan att nödvändigtvis få insikt i vad som sker eller vilka möjligheter de har i sin predestination. Samma förhållanden för människorna som för grodorna i Lennart Sjögrens anekdot finns i Kalla mig Noa, bara perspektivet förändras. I slutet av boken tillåts Noa, trots att han är den utvalde som återstartar människosläktet, eller just för att han återstartar ett människosläkte som efter förintelsen återigen börjar träta och starta krig, säga: ”Det är ett ont liv / ännu ondare än vad jag förut trott”. Boken slutar med att Noa avsäger sig sitt namn. Kanske är det ett sätt att radera tecknets eller ordets makt över företeelsen. Genom namnlösheten reduceras Noa till att vara en människa med en djurs förutsättningar, mer natur än abstraktion.
Mörkret är en kladdig men het filt över min kropp, varje rörelse gör mig snigellik där jag ligger i sängen och försöker sova. Jag går upp, ut, ner i vattnet. Ovanför finns en stor himmel som är fylld av stjärnor och naturen genomströmmar allt omkring mig. Bortom det illusoriska finns avslappningen, svalkan. Jag flyter på vattnet och tittar lugnt mot ljuspunkterna i mörkret. Slött mumlar jag: ”Rien faire comme une béte”: Att ingenting göra som ett djur.
Foto: Wikimedia Commons
