Fakta och fiktion om flitfällor

810

Vad menas egentligen med ’flitfällor’? Har deras omfattning överdrivits? Christer Lindholm reder ut begreppen. 

 

Ett av högerns favoritmantran har redan länge varit att det alltid måste löna sig att jobba. Vilket det, enligt högern, inte närmelsevis alltid gör i dagens Finland på grund av att inkomstbeskattningen är alltför sträng och arbetslöshetsunderstödet på tok för generöst. Enligt det här resonemanget beror arbetslösheten således enbart, eller åtminstone huvudsakligen, på otillräckliga ekonomiska incitament för att ta emot arbete, och därav följer att det effektivaste sättet att sänka arbetslösheten är att stärka de här ekonomiska incitamenten. I klartext betyder det här en kombination av sänkt inkomstskatt och ett försämrat arbetslöshetsunderstöd, vilket gör det ”lönsammare” att arbeta jämfört med att leva på understöd.  

 

Marknadsliberal politisk agenda

Det är ingen slump att högerns botemedel mot arbetslösheten även i övrigt tjänar dess politiska målsättningar. En kontinuerlig sänkning av inkomstskatten innebär, förutsatt att den inte kompenseras genom en höjning av andra skatter, mindre skatteintäkter för staten, vilket på sikt innebär en mindre offentlig sektor i och med att staten tvingas anpassa sina utgifter till de stadigt minskande skatteintäkterna. Ett försvagat arbetslöshetsunderstöd förstärker i sin tur arbetsgivarsidans förhandlingsposition gentemot den allt fattigare och desperatare skaran av arbetslösa arbetssökande, det vill säga den arbetskraftsreserv som det kapitalistiska produktionssättet är beroende av för att hålla lönekostnaderna i schack. 

Bakom högerns syn på arbetslösheten döljer sig således en marknadsliberal politisk agenda vars konsekvenser sträcker sig långt utanför sysselsättningspolitikens domäner. 

 

Många som jobbar utan att det är ”lönsamt”

Det här betyder ändå inte att de ekonomiska incitamenten för att ta emot arbete helt skulle sakna betydelse; på grund av så kallade flitfällor kan det, under vissa omständigheter, vara ekonomiskt olönsamt för en arbetslös person att ta emot arbete. Det här problemet förekommer också i dagens Finland, men hur pass omfattande det är råder det delade meningar om.

Enligt en studie av Näringslivets forskningsinstitut ETLA från år 2022 befann sig 136 500 finländare i en flitfälla år 2021, utgående från definitionen att nettoinkomsterna för en arbetslös som får ett jobb ökar med högst 20 procent av bruttolönen. Om man i stället utgår från en ökning av nettoinkomsterna med högst 25 procent av bruttolönen stiger antalet finländare som sitter fast i flitfällan till över 300 000. Den sistnämnda siffran är rätt intressant med tanke på att det enligt den officiella arbetslöshetsstatistiken fanns 212 000 arbetslösa i Finland år 2021, vilket även om man beaktar den så kallade dolda arbetslösheten – som huvudsakligen består av långtidsarbetslösa som gett upp arbetssökandet – finns en försvarlig mängd finländare som valt att jobba trots att det inte är ekonomiskt ”lönsamt”.

I och med att det uttryckligen handlar om fattigdomsfällor kan och får lösningen på problemet inte vara sänkta stödnivåer, utan en reform av det omfattande och ofta svår-genomträngliga byråkratiska och juridiska regelverk som idag omger vårt sociala skyddsnät, som i sig är en produkt av en tid då fasta heltidsanställningar ännu var normen. 

Flitfällornas omfattning har överdrivits

Det problematiska med ETLA:s studie är att den definierar flitfällorna utgående från ökningen av nettoinkomsterna i förhållande till bruttolönen. Om man i stället definierar den ekonomiska lönsamheten av att ta emot ett jobb utgående från den procentuella ökningen i nettoinkomsterna – vilket för en arbetslös arbetssökande ändå torde vara det mest relevanta måttet på ”lönsamhet” – ser flitfällorna inte längre fullt så avskräckande ut. 

Anta att en arbetslös person lyfter 1 000 euro per månad i inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd, och sedan erbjuds ett jobb till en lön på 2 000 euro per månad. Om personen i fråga befinner sig vid den övre gränsen för ETLA:s definition av en flitfälla skulle det här ge en ökning av nettoinkomsterna motsvarande 20 procent av 2 000 euro, det vill säga 400 euro per månad. Jämfört med arbetslöshetsunderstödet innebär det här en ökning av nettoinkomsterna med hela 40 procent, vilket knappast kan betraktas som ett ”otillräckligt” incitament för att ta emot ett jobb enligt någon som helst rimlig definition av begreppet. Med den alternativa definitionen ETLA använder sig av, en ökning av nettoinkomsterna som motsvarar 25 procent av bruttolönen, skulle ökningen av nettoinkomsterna bli hela 50 procent eller 500 euro per månad.

Det finns med andra ord all anledning att ta resultaten av ETLA:s studie med en nypa salt, eftersom det mesta tyder på att de överdriver flitfällornas omfattning och betydelse. Med tanke på ETLA:s starka kopplingar till det finländska näringslivet är det här knappast förvånande eftersom en sysselsättningspolitik som enbart utgår från de ekonomiska incitamenten för att ta emot arbete som sagt stärker arbetsgivarsidans förhandlingsposition i förhållande till de arbetslösa arbetssökande. Och, för den delen, också i förhållande till dem som befinner sig i arbetslivet i och med att ett allt svagare arbetslöshetsunderstöd gör dem mer benägna att till varje pris hålla fast vid sina arbetsplatser. 

 

Vill vi verkligen ha ett samhälle helt utan flitfällor?

En mer nyanserad syn på problemet med flitfällor ges av Social- och hälsovårdsministeriets kommitté för social trygghet, som för övrigt använder sig av det betydligt mindre värdeladdade begreppet byråkratifällor. I ett betänkande från år 2022 konstaterar kommittén att själva arbetslöshetsunderstödet i sig inte skapar några betydande byråkratifällor (eller, om man så vill, flitfällor). Däremot kan flitfällor förekomma i sådana fall där en arbetslös arbetssökande vid sidan av arbetslöshetsunderstödet dessutom erhåller andra, delvis överlappande sociala förmåner, till exempel bostadsstöd. Samtidigt konstaterar kommittén att situationen på den punkten har förbättrats betydligt sedan 1990-talet.

Social- och hälsovårdsministeriets kommitté för social trygghet gör också en annan viktig observation genom att konstatera, att flitfällor / byråkratifällor alltid kommer att finnas i någon utsträckning så länge utgångspunkten är att det faktiskt ska gå att leva på sociala bidrag. Det här är en markering vars betydelse inte kan överskattas i ett Finland där det för närvarande blåser kallare och hårdare högervindar än någonsin sedan andra världskrigets slut, och där de ekonomiska incitamenten för att ta emot arbete – i kombination med ett annat av högerns favoritteman, ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden – utgör den hårda kärnan i regeringens sysselsättningspolitik. 

Vad kommittén för social trygghet säger i klartext är nämligen att flitfällorna kan elimineras helt och hållet endast genom att vårt arbetslöshetsunderstöd och vårt sociala skyddsnät överlag bantas ner till en nivå där arbetslöshet rent definitionsmässigt blir liktydigt med ekonomisk och social misär. Ett sådant samhälle figurerar säkert i mången finländsk kapitalists våta dagdrömmar, men det är knappast ett samhälle som den resterande 99 procenten av finländarna skulle vilja leva i.

 

Fattigdomsfällor 

Även om ett samhälle helt utan flitfällor definitivt inte är något att sträva efter (utom, som sagt, för den lilla eliten av kapitalägare högst uppe på inkomstpyramidens topp) betyder det inte att vi stillatigande bör acceptera de flitfällor som de facto existerar i vårt samhälle. För de finländare som berörs av dem är de här fällorna, oavsett om vi kallar dem flit- eller byråkratifällor, nämligen framför allt fattigdomsfällor som det är i det närmaste omöjligt att ta sig ur med hjälp av eget arbete. I och med att det uttryckligen handlar om fattigdomsfällor kan och får lösningen på problemet inte vara sänkta stödnivåer, utan en reform av det omfattande och ofta svårgenomträngliga byråkratiska och juridiska regelverk som idag omger vårt sociala skyddsnät, som i sig är en produkt av en tid då fasta heltidsanställningar ännu var normen. 

Det effektivaste sättet att komma åt de här byråkratiska och juridiska fattigdomsfällorna skulle, enligt min uppfattning, vara att införa någon form av basinkomst utan några krav på motprestationer från mottagarens sida. En villkorslös basinkomst skulle också innebära en klar förbättring för dem som idag faller igenom det sociala skyddsnätets maskor därför att de inte entydigt passar in i någon av de kategorier – företagare, löntagare, arbetslösa eller studerande – som vårt nuvarande socialskyddssystem fortfarande bygger på. 

Slutligen skulle införandet av en basinkomst också bereda vägen för den nödvändiga övergången till ett ekologiskt hållbart ekonomiskt system, där vi producerar och konsumerar mindre än vi gör idag. Minskad produktion och konsumtion i kombination med en teknisk utveckling som minskar behovet av mänsklig arbetskraft inom allt fler yrken och branscher innebär för sin del, att allt färre människor i framtiden kommer att kunna tillgodose ens sina mest grundläggande behov genom traditionellt lönearbete. Visserligen lär det ännu dröja ett tag innan vårt nuvarande ekonomiska system kolliderar med den ekonomiska tillväxtens absoluta och slutgiltiga ekologiska gränser, men eftersom övergången till ett nytt och genuint ekologiskt hållbart ekonomiskt system är ett oerhört omfattande och utmanande projekt är det all orsak att sätta igång redan nu.