Fattigdomen är en ond spiral

av Janne Wass

Det nya regeringsprogrammet slår hårdast mot dem som redan ligger. En trött och fattig människa kan inte piskas ur fattigdom, säger Ny Tids läsare med egen erfarenhet av livet som låginkomsttagare. 

Konstant behov av pengar, och den situationen blev psykiskt mycket tung, så det syntes även fysiskt. Jag orkade inte jobba som jag borde, så blev utan jobb efterhand. Vilket ju inte förbättrade situationen alls. Det blev ju en krasch sedan.

Ovanstående är ett utdrag ur en av de berättelser som Ny Tid efterlyste i en webbenkät om fattigdom på 2000-talet. (Läs alla svar här) Vi kan kalla personen bakom svaret för Alex. I slutet av 2022 fanns det i Finland 719 000 fattiga människor, sex procent fler än året innan. Enligt rapporten Eriarvoisuuden tila Suomessa 2022 är brist på tillräckliga inkomster det som människor i Finland mest av allt upplever att minskar deras välmående. 

Den nya borgerliga regeringen har kommit överens om ett regeringsprogram som drar åt tumskruvarna för arbetslösa och låginkomsttagare i syfte att minska statsskulden och sporra folk att sysselsätta sig själva och lyfta upp sig själva ur fattigdomen. Flertalet experter har varnat för att åtgärderna i regeringsprogrammet gräver en ännu djupare grop för de mest utsatta. 

– Regeringsprogrammet följer högerns värderingar. Det drabbar dem som har svagast ställning i samhället, det vill säga låginkomsttagare. 

Det säger Anna-Maria Isola, ledande forskare på Institutet för hälsa och välfärd THL samt specialforskare vid Åbo universitet. Isola har ägnat mycket av sin forskargärning till att utreda fattigdom och delaktighet, och hon är en av medförfattarna till boken Suomalainen köyhyys, som utkom 2016. 

Käpp utan stöd

Alex skriver i sin berättelse att hen tagit sig ur fattigdomen, delvis tack vare den hjälp som samhället erbjudit. Men, skriver hen, det tog länge: ”Det stöd samhället ger räcker nog inte, man kunde komma på fötter snabbare med ett stöd som är dimensionerat så man kommer på fötter genast. En trött och fattig människa mår inte bättre av mer käpp än morot. Som en kommentar till Urpos regering”. 

– Regeringsprogrammet erbjuder käpp åt personer som på grund av omständigheterna drabbats av olika typer av problem, utan att man, såvitt jag förstått, har avsatt resurser för att stöda dem, säger Anna-Maria Isola. 

– Det har talats om satsningar på mentalvården, men om jag förstått rätt, så finns det inga konkreta planer för det här. 

Minimiförmånerna är så små att många, framför allt i huvudstadsregionen, ständigt måste kämpa för att ha råd med så elementära saker som att få mat på bordet. 

För låga stöd, för mycket byråkrati

Jag blev sjukskriven från mitt jobb som barnskötare när jag var i tidiga 20-årsåldern, och det tog månader innan jag fick min sjukersättning. Det var så mycket byråkrati, som tog tid att förstå och tid på sig att komma med beslut. Sjukersättningen blev sen långt under existensminimum eftersom jag hade varit så kort tid i arbetslivet. 

Den berättelsen kommer från en person som vi kallar Kim. Det som går igen i Kims och många andras upplevelser av fattigdom är att allt börjat då något gått snett. Två faktorer återkommer i flera av de svar som lämnats till Ny Tid: arbetslöshet och sjukdom. Sjukdom leder ofta till arbetslöshet, ibland långvarig arbetsoförmåga, och enligt Anna-Maria Isola fungerar systemet i dag inte som det ska för personer som tvingas jonglera flera olika problem samtidigt. 

– I dagens läge är situationen den att det kan vara svårt och ta lång tid att få helt grundläggande tjänster. Till exempel om du är sjuk, kan det på vissa orter ta mycket lång tid att få ett läkarintyg eftersom det inte finns några lediga läkartider, och då går du miste om din primära förmån, det vill säga sjukdagpenningen, säger hon. 

– Det att så mycket energi går åt till att få helt grundläggande saker på plats skapar en överhängande känsla av osäkerhet. Minimiförmånerna är så små att många, framför allt i huvudstadsregionen, ständigt måste kämpa för att ha råd med så elementära saker som att få mat på bordet. 

Signaturen Kim, vars upplevelser hänför sig till ett rikssvenskt sammanhang, anser också att systemet stjälpte snarare än hjälpte: 

Hjälpen jag fick kom inte så mycket från samhället som från enskilda personer inom systemet, som jag skulle vilja påstå förde en sorts aktivism inom själva systemet. Hjälpte mig personligen, trots att det inte alltid följde statliga regler och rekommendationer. Till exempel genom att ge mig vård längre än jag hade rätt till, låta mig arbetsträna färre dagar i veckan utan att bli av med ersättningen (som redan var flera tusen kronor under existensminimum), samt se genom fingrarna med att jag var ledig en månad på sommaren (vilket var vad som till slut lät mig vila ut och komma tillbaka på fötter). Otroligt tacksam för de människorna. 

Grundlagsvidrigt?

Författarna bakom rapporten Eriarvoisuuden tila Suomessa 2022 noterar att ett relativt nytt fenomen i Finland är personer som är i arbetslivet men ändå är fattiga. En av de största orsakerna till förändringen uppges vara att atypiska arbetsförhållanden blivit allt mer populära bland arbetsgivare – som till exempel nollkontrakt eller trenden att personer i anställningslika förhållanden betraktas som underleverantörer. Vänsterförbundets ordförande Li Andersson har påpekat regeringen Orpos planer på att skära i bostadbidraget riskerar att driva allt fler arbetare in i fattigdom, eftersom bostadsbidraget är ett av de få stöd som utnyttjas av personer i arbetslivet. 

Förutom i bostadsbidraget vill regeringen skära ned bland annat i arbetslöshetsbidraget, höja konsumtionsskatter och hälsovårdsavgifter, spara en och en halv miljon euro i social- och hälsovårdssektorn, göra det lättare för företag att säga upp sina anställda och på ett avgörande sätt försvaga fackens och arbetarnas rätt att förhandla om högre löner och bättre arbetsförhållanden. Det kanske mest uppmärksammade åtgärdsförslaget är att göra utkomststödet villkorat, så att det till och med skulle kunna nekas personer som inte har några inkomster. 

Utkomststödet är det allra lägsta skyddsnätet i samhället, det som ska garanteras de personer som inte har några andra inkomster och kanske inte ens klarar av att söka övriga stöd och bidrag. Utkomststödet är orsaken till att vi i Finland inte har någon absolut fattigdom, alltså folk som dör av svält. Anna-Maria Isola är osäker på om regeringens planer är förenliga med grundlagen, men om reformen av utkomststödet förverkligas, befarar hon att det blir en svår chock för de mest utsatta. 

– Om du drabbats av en plötslig kris eller om du länge varit fast i en negativ spiral, och tvingats jobba hårt för att du ska uppfylla kraven för olika stöd och tjänster, kan bara vetskapen om att det ska införas ytterligare krav eller skäras ned orsaka en panikreaktion: ”om jag redan nu inte har tillräckligt för att klara mig, hur ska jag då klara mig om det blir ännu sämre?”

Om du drabbats av en plötslig kris eller om du länge varit fast i en negativ spiral, och tvingats jobba hårt för att du ska uppfylla kraven för olika stöd och tjänster, kan bara vetskapen om att det ska införas ytterligare krav eller skäras ned orsaka en panikreaktion.

En ond spiral

Den värsta högerretoriken om fattigdom är den att fattiga har valt sin situation genom lättja. Precis som jag inte har fått välja att ha förmögna föräldrar kan väl någon som är fattig inte välja sin bakgrund och sin ekonomiska stabilitet. Det är mycket svårt att vara fattig just nu. Levnadskostnaderna är skithöga och utan en utbildning finns det inte annat än skitjobb att få. Att utbilda sig som fattig är heller inte lätt. Det finns inte tillräckligt med timmar för att jobba. Måste du jobba blir det på veckosluten och då har du ingen fritid över huvud taget. Det ökar skillnaderna i vem som utbildar sig och vem som inte gör det. Jag har vänner som varit rädda för att ta emot en studieplats eftersom de inte vet hur de ekonomiskt skulle få det att gå ihop. 

En person vi kallar Robin beskriver ovan den onda spiral som fattigdom lätt leder till. Enligt Isola blir det hela som en bägare som helt enkelt rinner över, speciellt hos personer som drabbats av fler problem samtidigt. 

– Enligt våra egna undersökningar är en av de största faktorerna bakom att folk har svårt att ta sig ur fattigdomen att så mycket tid går åt bara till att administrera vardagen. Man måste ringa runt till än den ena och än den andra instansen, syssla med byråkrati och pappersarbete och hela tiden oroa sig för vad nästa dag för med sig, att man fastnar i en ond spiral. 

Isola säger att det blir omöjligt att planera för framtiden då man ständigt måste koncentrera sig på att överleva nuet. 

– Då man måste oroa sig för om man har råd med morgondagens värkmediciner är man inte ens kapabel att fundera i några längre banor. Man hamnar i ett psykologiskt tillstånd där man bara ser risker överallt, och man hinner och vågar inte ta tag i de positiva möjligheter som skulle finnas. 

Studerande i en rävsax

Ofta under studietiderna hade jag bara några euro kvar på kontot och absolut inga sparpengar. Mycket tid går också åt till att fundera på om man gör tillräckligt, både som studerande och arbetslös. Ironiskt nog fick jag mera pengar som sjukskriven än som studerande (om man inte räknar med studielån då alltså). Studerande värderas väldigt lågt i dagens samhälle och man känner sig ganska värdelös när man studerar. 

Det skriver en person som vi kallar Nikita. Under de senaste åren har det slagits larm om försämringen i studerandes psykiska hälsa. Mer sällan har ändå sambandet mellan de studerandes fattigdom och mentalhälsa påtalats. Under Sipiläregeringen reformerades studiestödet 2017 i uttalat sparsyfte, så att studiestödets summa nästan halverades då bostadstillägget slopades. Studerande lyfter i dag i stället bostadsstöd – alltså det bostadsstöd som Petteri Orpo nu ska skära i. En utredning gjord av Helsingfors Universitets och Aalto-universitetets studentkårer visade 2019 att hälften av alla studerande i Helsingfors lever under fattigdomsgränsen. 

Att studerande skulle sätta sina pengar på festande är enligt THL:s undersökning från 2018 en myt: studerande använde då drygt 600 euro i månaden på boende, mat och transport. De sammanlagda månatliga utgifterna för restaurang- och krogbesök, alkohol- och tobaksinköp samt hobby- och fritidsaktiviteter understeg 100 euro. 

Anna Rajavuori, som sammanställt rapporten Eriarvoisuuden tila Suomessa 2022 säger i en intervju för Seura 23.1.2023 att man bör göra skillnad på personer som är tillfälligt fattiga, som studerande, och personer som till exempel är långtidsarbetslösa. Fattigdom är inte bara materiell brist, utan kan också förvärras av en känsla av utsiktslöshet. Men som signaturen Nikita påpekar är utbildning i dag inte någon garanti för en förbättrad ekonomisk situation: 

Ojämlikhet i politiskt deltagande

Jag upplever mig inte som fattig mera, men har en lön under medianen trots att jag har högre högskoleutbildning och en diger arbetserfarenhet. Jag känner mig ganska lurad eftersom det påstods att det är mycket lättare att få jobb med magisterexamen än utan, men jag har aldrig haft så svårt att få jobb som när jag var nyutexaminerad magister.

– De personer som lider av långvarig fattigdom, men som ändå hittat sätt att delta i samhälleliga aktiviteter som de upplever som meningsfyllda eller där de känner att de kan vara med och göra något viktigt, mår som regel också bättre än dem som inte är delaktiga, säger Isola. 

– De upplever ofta att deras liv är ganska okej, trots den dåliga ekonomiska situationen.

Problemet är ändå enligt Isola att all den osäkerhet, stress och känsla av hopplöshet gör att många varken hinner, orkar eller vågar ta del i samhället. Också den rent ekonomiska situationen sätter käppar i hjulet. 

– För att delta i samhällsaktiviteter krävs det ofta pengar, till exempel för att man ska kunna röra sig från ställe till ställe eller klä sig representabelt. Det här gör att många fattiga saknar möjligheter till delaktighet. 

Att delta i politik genom att ställa upp i val är enligt Isola ännu svårare, eftersom det kräver resurser. 

– På lokalplanet kan det gå att delta på vissa orter, förstås, men vill du gå längre, så kommer resursfrågan emot. På så sätt är det klart att fattigdom skapar ojämlikhet i fråga om politiskt deltagande. Det här har blivit allt tydligare under de senaste åren. 

Isola tvekar inför frågan om fattigdom rentav kan innebära att själva demokratin inte förverkligas. 

– Om man ser på samhällsutvecklingen ur ett demokratiskt perspektiv kan man åtminstone konstatera att för hundra år sedan ledde fattigdom och utsatthet till ganska radikala samhällsomvälvningar. Tiden får utvisa, men om regeringen verkligen omsätter sin politik i praktiken och de som redan nu kämpar för överlevnaden får det ännu sämre – så har det åtminstone knappast några positiva effekter för samhällsfreden.  

Läs också: Så är det att vara fattig i Svenskfinland – Ny Tids läsare berättar

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.