En djungel av byråkrati och en stödpolitik som bestraffar den som försöker aktivera sig, men inte genast hittar heltidsjobb. Så beskriver Ny Tids läsare sina upplevelser av fattigdom. Ny Tid efterlyste moderna fattigdomsupplevelser i en webbenkenkät, som besvarades anonymt av 15 personer. Här presenterar vi deras historier.
Har du upplevt fattigdom på 2000-talet?
1. Som studerande, speciellt då jag blev singel mamma och gärna ville studera. Fick inte utkomststöd för hade rätt till studielån. Socialarbetare gav mig rådet att vara vårdledig istället för att studera.
2. Ja, jag studerade 2010-2021 med vissa pauser, och har haft en del lågavlönade jobb både under den här tiden och efter det. Jag var också arbetslös några månader förra hösten. Det är jättetungt att vara fattig eftersom en så stor del av ens tid går åt till att fundera på hur man ska klara sig. Ofta under studietiderna hade jag bara några euro kvar på kontot och absolut inga sparpengar. Mycket tid går också åt till att fundera på om man gör tillräckligt, både som studerande och arbetslös. Ironiskt nog fick jag mera pengar som sjukskriven än som studerande (om man inte räknar med studielån då alltså). Studerande värderas väldigt lågt i dagens samhälle och man känner sig ganska värdelös när man studerar. Speciellt när man sedan jobbar och får en massa förmåner för sådant som man egentligen har råd att betala, men som man inte hade som studerande då man knappt har råd med mat.
3. Jag har upplevt fattigdom till exempel när jag var arbetslös hösten 2012 till sommaren/hösten 2013. Under pandemins början levde jag också i ekonomisk knapphet på grund av att det inte fanns arbete inom min bransch där jag bodde. Då flyttade jag när jag fick arbete på annan ort. Hur jag klarat dessa perioder har berott på vilka orsaker som funnits till situationen. Ekonomisk brist kan dock likställas med den brist på respekt och brist på grundläggande jämlikhet mellan könen som fanns på flera skolor jag jobbat på. Läget är uselt när rektorerna är för lite utbildade till att leda också vuxna.
4. Rent inkomstmässigt har jag varit fattig i tre av de senaste fem åren. Tack vare ett tidigare standardliv känns det ändå inte som någon ”riktig” fattigdom – det förekommer så många återkommande positiva flashbacks, såväl mentala som rent praktiska, från det tidigare livet. Den som är fattig mer på riktigt och långvarigt har inte något stort kontaktnät, billigt bostadslån eller fondsparande som ger en viss grundtrygghet. Då jag har allt detta är risken betydligt mindre för att fatta förhastade, dåliga ekonomiska beslut än den som levt under kontinuerlig och oavbruten fattigdomspress under en längre tid. Möjligheten till så kallade andningspauser från fattigdomen – extremt billiga resor i billiga länder – är också betydligt större för den som under sin tid som välbärgad haft tid och ork att lära sig dylika ekonomiska tricks. Den som aldrig varit rejält ovanför vattenytan har sällan samma spontana ekonomiska repertoar för billiga utsvävningar.
5. Fyra barn, fullt bostadslån. Fru med svårigheter att få arbete för hon var ju över 50! Vi klarade oss något så när eftersom jag alltid haft arbete.
6. Nej, det var på 1970-talet. Jag var nyskild och hade ingen dagisplats ännu för min 1-åring. Man fick inte dagisplats om man inte hade jobb, men jag fick inte jobb när jag inte hade dagisplats. Jag sökte jobb, men fick inte arbetslöshetsunderstöd, för att jag hade varit föräldraledig. Socialen gav ingenting, sa att min f.d. svärfar sku försörja mig. Min f.d. man gav ingenting. Jag sökte in till ÅA men fick inte studielån eftersom banken tyckte att jag hade för dålig ekonomi. Det fanns ingen studiepeng då. Till slut tog min syster studielån, hon hade sommarjobbat så hon behövde det inte själv, så jag fick det och börja studera. Då fick jag också dagisplats. Så illa är det inte längre, många av det här fungerar bättre nu. Vi levde sedan på studielån under några år, och jag hade inte råd med annat än hyran och billigaste tänkbara mat, potatis, djupfryst sej och djupfrysta blandade grönsaker. Folk gav begagnade barnkläder när barnet växte.
7. Under min barndom upplevde jag fattigdom, till viss grad ännu idag. Det var lite med mat hemma, levde mest på skolans lunch varje dag. Började jobba i tidig ålder så jag skulle få ihop extra pengar till körkort, hygienartiklar till skolböcker. Kommer ännu ihåg hur vi inte hade råd med äkta mjölk så vi drack alltid mjölkpulver hemma, sen då man gick till skolan fick man dricka äkta mjölk vilket var super lyxigt.
8. Ja, jag har upplevt fattigdom. Det handlade om en situation där jag plötsligt upptäckte att jag var den enda i familjen som hade inkomster. Tyvärr blev det långvarigt. Svårt att betala räkningar i tid, sedan lämnade jag helt enkelt räkningar obetalda. Skaffade mat till familjen, och lät bli att äta själv. Det var fattigdom i lyxförpackning på något vis. Inte som att vara hemlös och utsvulten. Men konstant behov av pengar, och den situation blev psykiskt mycket tung, så det syntes även fysiskt. Jag orkade inte jobba som jag borde, så blev utan jobb efterhand. Vilket ju inte förbättrade situationen alls. Det blev ju en krasch sedan, och så lärde jag mig att ta hand om mig själv. Som inne i ett flyg när det blir ett hål så att det inte finns syre, man ska ta syremasken själv först.
9. Ja — om definitionen är att jag levt på under existensminimum under en längre sammanhängande period. Jag fick dock hjälp av mina föräldrar då och då med att handla mat, för de tillhör medelklassen. I efterhand önskar jag att jag bett dem om mer hjälp, framförallt den av dem som har det bättre ställt, men det kändes på något vis så skamligt att be om pengar. Och som att de ju egentligen redan visste hur det låg till, men kanske inte ville se. Jag blev sjukskriven från mitt jobb som barnskötare när jag var i tidiga 20-årsåldern, och det tog månader innan jag fick min sjukersättning. Det var så mycket byråkrati, som tog tid att förstå och tid på sig att komma med beslut. Sjukersättningen blev sen långt under existensminimum eftersom jag hade varit så kort tid i arbetslivet. Jag tror åtminstone att det var så det fungerade? Till slut ansökte jag om extra bidrag, men det var så krångligt och innebar sån extrem hårdbevakning att jag bara orkade göra det två månader i sträck. Det här var i Sverige, jag har inte behövt gå igenom processen i Finland så vet inte om det är lika jobbigt här. Men minns att jag tänkte ”det är helt sjukt att jag skrivit en kandidatuppsats men ändå inte förstår hur jag ska ansöka om socialbidrag”. Det var SÅ krånglig byråkrati, att till och med jag som har svenska som första språk och alltså även en akademisk utbildning, höll på att bli galen när jag skulle fylla i alla blanketter. Det blev så tydligt att samhället inte slöt upp och hjälpte mig bli frisk när jag blivit sjuk, utan snarare höll mig kvar i uppgivenhet och utmattning och direkt fattigdom. Det var en traumatisk upplevelse att kunna ramla så långt så snabbt, att skyddsnätet som jag trodde skulle finnas där, inte fanns. Att jag i princip Förväntades ha föräldrar eller andra som skulle försörja mig när det krisade. En rätt dystopisk upplevelse.
10. Mina föräldrar har mycket olika ekonomiskt situation. Pappa kommer från en förmögen bakgrund och har ett rätt hög position på sin arbetsplats medan mamma vuxit upp med en ensamförsörjande mamma som varje jul jobbade nattskift på sjukhuset. Mamma blev omhändertagen av min mormors väninnor när min mormor själv inte kunde vara där. Tack vare min pappas ekonomiska stabilitet har jag aldrig på riktigt själv upplevt fattigdom, men genom min mamma har jag fått smakprov på eller glimtar av det. När jag var drygt tio år gammal var vi i Stockman med mamma och min syster för att köpa kläder. Inget speciellt eller extra dyrt — typ t-skjortor och shorts inför sommaren. Väl vid kassan gick mammas kort inte igenom. Hon ringde, tydligt upprörd och förödmjukad till pappa och bad honom om pengar. Som barn förstod jag inte varför mamma var så upprörd, men på senare dagar då jag mållöst vandrat runt i Stockmann och luktat på parfymer har jag insett att i den omgivningen är fattigdom — hur relativ den än må vara — något riktigt skamligt. Jag tänker ibland på den situationen, minns min mormors bakgrund som ensamförsörjande sjuksjöterska och krigsbarn och känner mig otroligt tacksam för den stabiliteten jag fått växa upp med. Det talas inte tillräckligt om klasskillnader inom svenskfinland. Åtminstone i Helsingfors kan de nämligen vara alldeles brutala.
11. Ja. Som sjukskriven en lång tid, och sen som både arbetslös och egenföretagare, då Fpa nekade mig vidare sjukskrivning och rehabilitering trots att jag inte var arbetsför.
12. Ja, när jag var ung ensam mamma och arbetslös efter föräldraledigheten var jag tvungen att söka försörjningsstöd under en period. Det var extremt jobbigt eftersom skammen var så stor förutom att det såklart är ångestfyllt när pengarna inte räcker. Var även tvungen att byta boende till hyresrätt efter att ha bott i hus, och det är en stor sorg att behöva flytta från sitt hem. Ekonomin lättade tillfälligt av husförsäljningen men man ska ju alltid bo, och bor man på landet behöver man bil, och jag var inte ensam ägare till huset så det blev inte så stor summa så det skulle ha revolutionerat ekonomin för all framtid. Att tvingas byta ner sig skapade även sämre självförtroende och psykisk ohälsa, underlägsenhetskänslor som var jobbiga att bära. Mitt barn lärde sig tidigt fråga ”är det dyrt?” ”Vad kostar det?” osv. Det är jobbigt att vara förälder och bara ha råd att köpa det billigaste av allt under flera år.
13. Ja. Jag levde ensam med ett barn som doktorand vilket innebar stipendier och korta projektanställningar med små inkomster. Emellanåt var jag arbetslös och ett år var jag sjukskriven. Det var knapert men gick ihop. Men vi åt nästan aldrig på restaurang, och då vi åt ute var det billig pizza, hamburgare och snabbmat som gällde. Jag köpte hem kinamat för en person som vi delade. Dottern åkte på barnbiljett trots att hon fyllt 12 – jag sa att hon var 11 tills hon var 13. Vi åkte endast 2 gånger utomlands, den ena gången på ett bidrag som min professor sökt åt mig för rekreation och avkoppling åt mig – då var vi till södern – och den andra resan var på SAS bonuspoäng som jag samlat genom mina forskarresor och då övernattade vi gratis hos en väninna som bodde utomlands. Vi hade inte bil och bodde på hyra i en tvåa under barnets hela uppväxt. Jag sov i vardagsrummet. På loven var vi hos morfar, och dottern ibland hos farmor och farfar. Jag sålde en gång ärvda arabia-kärl för att ha råd med några räkningar och mat. Jag sökte också bidrag för en stiftelse för fattiga och fick ett bidrag till vinterkläder åt dottern. Jag tyckte ändå vi hade det bra som hade många vänner och morföräldrar som ställde upp som barnvakter osv Men visst var det skillnad till dotterns kompisar som hade egna hus, bilar och åkte på slalomresor och dylikt. Inte vet jag om vi var jättefattiga men jag tänkte under 00-talet hela tiden på hur pengarna skulle räcka till.
14. Pga sjukdom tappade jag kontrollen över mitt liv. Fpa, socialmyndigheter och arbetsförmedlingen hade beslutanderätten över mitt liv. Var tvungen att ta emot arbeten, fast jag visste att jag kommer snabbt bli sjukskriven. Det äter självförtroendet. Slutade i att jag höll på att bli vräkt från min bostad, trots att jag uppvisat att jag inte har pengar. Fpa fick betala rättegångskostnader, räntor o ny garantihyra. Blev inte godkänd socialt lån eller skattesanering. Sökte själv skattesanering från rätten o fick det supersnabbt: ”Velallisella on 0 euroa maksukykyä”. Mm.
Definierar du dig som fattig idag? Känner du att du fått tillräcklig hjälp av samhället?
1. Inte fattig nu, har en inkomst men skulle jag eller något av barnen bli svårt sjuk skulle vi inte mera ha råd med tex hälsosam mat och fritidsintressen som kostar.
2. Jag upplever mig inte fattig mera, men har en lön under medianen trots att jag har högre högskoleutbildning och en diger arbetserfarenhet. Jag känner mig ganska lurad eftersom det påstods att det är mycket lättare att få jobb med magisterexamen än utan, men jag har aldrig haft så svårt att få jobb som när jag var nyutexaminerad magister. Jag var också arbetslös några månader förra året och också nu får jag bara jobb jag antingen är överkvalificerad för eller sådana jag inte har behörighet för men i branscher där det råder brist på arbetstagare. Jag har inte ännu kunnat spara särskilt mycket pengar då inflationen påverkat alla priser.
3. Nja, man måste anpassa sig och försöka få det att gå runt. Det finns nu också en rädsla för att få det ekonomiskt knappt igen.
4. Siffrorna på bankkontot visar på tydlig fattigdom, men det är ingen panik. Att det inte är någon panik beror på att samhället i princip delar ut ganska mycket stöd, men också på det sociala skyddsnätet från vänner och släktingar. Jag utnyttjar det aldrig, men vet att det finns där. Största problemet med samhällets stöd är att apparaten är så tungrodd och svårnavigerad. Allt verkar när som helst kunna leda till att stödet avslutas; mera jobb, mindre jobb, högre inkomster, lägre inkomster, hyresboende, ägarboende och så vidare. Handledare med viss makt och tveksam ansvarsnivå vill ofta sätta igång ”utredningar” som ska utföras på någon mystisk, annan nivå i samhällsapparaten. Medan dessa utredningar om t ex misstänkt företagsamhet pågår dras allt stöd in i en dryg månad. Alla inblandade vet vad utredningarna kommer att sluta i – fallet avslutas och stödet börjar betalas ut igen – men de ska likt förbannat genomföras med jämna mellanrum. Hotet om utredningstid utan stöd är en extremt mycket mer passiverande åtgärd än något stöd i sig.
5. Tagit oss ur fattigdomen på grund av att jag ärvde mina föräldrar.
6. Jag känner mig inte fattig längre. Jag har inte fått stöd av samhället, men jag har haft jobb ända sen dess.
7. Jag har jobbat upp mig till att jag inte just nu känner att jag lever i fattigdom. Behöver ännu idag städa min familj ekonomiskt på olika sätt så mina småsyskon klarar sig. Hjälpen som min familj får är mycket bättre än då jag var liten. De får stöd, extra pengar till mat och kläder vilket har hjälpt dem massor. Då jag var liten visste inte min mamma var man skulle söka hjälp och då hon sökte så fick hon inte.
8. Ja, jag har tagit mig upp ur fattigdomen. Det var när jag kom ut ut min blinda bubbla, och förstod att samhället kan hjälpa, och att det är lätt att få hjälp. Det tog något år, men det går framåt varje dag. Men, det stöd samhället ger räcker nog inte, man kunde komma på fötter snabbare med ett stöd som är dimensionerat så man kommer på fötter genast. En trött och fattig människa mår inte bättre av mer käpp än morot. Som en kommentar till Urpos regerings och planerna att förnya samhällets stöd till de som har minst.
9. Jag lever fortfarande på mycket låg inkomst, ett antal år efter perioden av sjukskrivning, men inte i fattigdom. Hjälpen jag fick kom inte så mycket från samhället som från enskilda personer inom systemet, som jag skulle vilja påstå förde en sorts aktivism inom själva systemet. Hjälpte mig personligen, trots att det inte alltid följde statliga regler och rekommendationer. Till exempel genom att ge mig vård längre än jag hade rätt till, låta mig arbetsträna färre dagar i veckan utan att bli av med ersättningen (som redan var flera tusen kronor under existensminimum), samt se genom fingrarna med att jag var ledig en månad på sommaren (vilket var vad som till slut lät mig vila ut och komma tillbaka på fötter). Otroligt tacksam för de människorna.
10. Jag är studerande, vilken innebär att inga pengar jag har kan sättas i spar. Jag går på minus varje månad, trots mina stöd, överkomlig hyra och en rätt anspråkslös livsstil. Jag försöker äta på studentrestauranger så mycket det går, beställa mat hem så lite som möjligt och dricka så lite alkohol det går. Sanningen är den att om inte mina föräldrar skulle hjälpa mig med sjukvårdskostnader, telefonräkningar och i princip allt jag ber om hjälp med skulle jag vara utfattig och tvingas jobba alla de få timmar av dagen då jag inte är i skolan.
11. Jag är fortfarande arbetslös men har arbete och stipendium på kommande. Men som konstnär känns det som att systemet inte har bra stödfunktioner för min bransch.
12. Min fattigdom var tillfällig. Jag kommer från medelklassen och hade ingen fattig uppväxt, kanske därför jag tog mig upp på fötter rätt snabbt igen, för att jag så hårt ville tillbaka till en livsstil jag var van vid? Flyttade till Sverige, fick bättre jobb och kunde låna till eget boende efter ett antal år. Upplever nog att det var av egen kraft jag tog mig tillbaka, det arbetsförmedlingen i Finland erbjöd ledde inte vidare. Socialtjänsten gav ett jättebra bemötande dock under den period jag hade kontakt med dem. Var också arbetslös en period i Sverige och fick hjälp med anställningsstöd så en ny arbetsgivare hade råd att anställa. Just olika anställningsstöd är det vettigaste samhället kan erbjuda, jobb är alltid bättre än jobbsökarkurser.
13. Nej nu är jag inte fattig längre. Jag har ett fast jobb sedan 2020 med bra lön enligt mig. Men till min förvåning tycker flera kolleger att lönen inte är bra så jag har svårt att förstå att många behöver så mycket inkomster. Här har nog mina erfarenheter präglat mig. Själv är jag van att klara mig med litet så jag är jättenöjd även om andra tycks tycka att det är dåligt betalt. Jag är över 50 och bor ännu på hyra och tänker hela tiden på vad jag köper i butiken, särskilt mat som jag ofta köper på rabatt eller med sista utgångsdatum till halva priset. Vanan att inte leva flott och med extra excesser sitter i. Jag äter dock oftare ute numera och unnar mig resor, hotellnätter och mycket mera nöjen nuförtiden. Har en billig bil (kostade 500 euro) och pengarna växer på hög på kontot. Dottern bor inte hemma längre och jag skulle kunna köpa en bostad men det har inte blivit av. Jag köper mycket kläder på loppis och tänker på vad jag vill prioritera. Det skulle aldrig falla mig in att gå på behandlingar bara för njutnings skull och jag undviker att uppsöka privat vård etc. Jag har ett nyttotänk – frågar mig alltid om jag behöver den här skjortan eller prylen – och är nöjd när jag gör fynd på loppis. Skillnaden från förr är att jag inte låter bli att äta ute med vänner(även om det ibland svider lite), att jag sätter mera pengar på nöjen och vissa noga uttänkta saker som en praktisk ryggsäck eller en kajak jag drömt om.
14. Hade först delinvalidpension, vilket var en fälla, eftersom jag inte hade ett jobb som jag skulle minska med hälften. Fick invalidpension efter fyllda 60 år. Denna regel vill Orpo bli av med. Har nu ok pension o klarar mej bra. Bor nu i Torrevieja, Spanien. Hälsovården är nästan gratis och boendekostnaderna är billigare.
Vilka fördomar om fattigdom har du stött på?
1. Att man är lat, gjort dumma val, att man är sämre som bor i stadens hyreslägenhet, och det konstiga omvända att finlandssvenskar alltid är rika och ”pappa betalar”, samtidigt som jag och mamma var fattiga o min pappa hade dött. Oförmåga från de som kommer från icke-fattiga hem att förstå hur vardagen ser ut om man inte har råd.
2. Att det är ens eget fel att man är fattig. Att man är lågutbildad och lat. Speciellt som studerande fick jag ofta höra att jag är lat, vilket inte kan stämma eftersom jag var tvungen att vara sjukskriven i över två års tid p.g.a. bl.a. allvarlig utmattning. Som jag skrev i förra frågan så är jag inte heller lågutbildad, men av någon anledning så anses utbildning vara svaret på allt i Finland, och därför tror man att bara lågutbildade kan vara fattiga, sjuka eller arbetslösa.
3. Jag har inte vågat prata så mycket om fattigdom – bara de närmaste vännerna vet och har hjälpt på olika sätt. Bland svenskspråkiga i Finland känns det fortfarande som ett tabu-ämne eller som nåt man själv ska klara av. Känsla av skuld i vissa sociala sammanhang eller att man inte vågar kontakt så att följden också blir viss social isolering. Jag håller långsamt på att lära mig vilka osunda inställningar till ekonomi/rikedom det kan finnas i svenska sammanhang: Överbetoning av rikedomens betydelse t.ex.
4. Den som är skicklig på att budgetera och använder pengar på sånt som inte anses så viktigt – kafébesök, glass och billiga utlandsresor – missuppfattas lätt som ofattig.
5. Politikernas missuppfattningar: människor som är arbetslösa är lata! (Trots en uppsjö av arbetsansökningar.)
6. När man lever på existens minimum en längre tid börjar allt slitas och livet blir torftigt. Det är sen svårt att komma ifatt också om man sku få jobb och klarar sig lite bättre. Det är så mycket som behövs vid det laget för att man ska få näsan över vattenytan. Alla förstår inte när man säger att man inte har råd att köpa en TV. Det tog 10 år innan jag hade råd att köpa en begagnad TV och en brödrost.
7. Om man är fattig ska man skylla sig själv har jag hört massor, vilket inte alls är sant. Och om man lever på kela utnyttjar man samhället har jag också hört. Oförståelse är det vanligaste, vi borde prata mera öppet om fattigdom och fundera på hur samhället kan förebygga.
8. Att de fattiga har sig själva att skylla. Fattig = dum och lat. Jag förstår att vi alla lever i vår egen bubbla, men det skulle inte ta så mycket energi eller hjärnkapacitet att fatta vilka faktorer som faktiskt styr samhället och livet.
9. Det värsta jag stötte på var en person på det privata bolag som staten upphandlat med, som hade ansvar för arbetsträningen. Dels kändes det som ett bluffbolag — jag fick en ”coach” som bara verkade ha företagets egen coachutbildning, som skulle hjälpa mig med arbetsträningen, men i sanningens namn inte gav mig någonting under det året jag var tvungen att träffa henne. Och dels sa den här ”coachen” saker som att hon ville hjälpa mig eftersom jag behövde det på riktigt, medan alla invandrade bara var arbetslösa och sjukskrivna för att de var lata och inte ville arbeta, utan hellre levde på bidrag. Det var så fruktansvärt. Jag upplevde också ofta i kontakt med myndigheter att jag inte hade något människovärde, men om jag lyckades klämma in att jag hade en kandidatexamen såg de mig plötsligt på ett helt annat sätt.
10. Allt för många. Fattigdom finns runt om kring oss hela tiden i olika former. Den värsta högerretoriken om fattigdom är den att fattiga har valt sin situation genom lättja. Precis som jag inte har fått välja att ha förmögna föräldrar kan väl någon som är fattig inte välja sin bakgrund och sin ekonomiska stabilitet. Det är mycket svårt att vara fattig just nu. Levnadskostnaderna är skithöga och utan en utbildning finns det inte annat än skitjobb att få. Att utbilda sig som fattig är heller inte lätt. Det finns inte tillräckligt med timmar för att jobba. Måste du jobba blir det på veckosluten och då har du ingen fritid över huvud taget. Det ökar skillnaderna i vem som utbildar sig och vem som inte gör det. Jag har vänner som varit rädda för att ta emot en studieplats eftersom de inte vet hur de ekonomiskt skulle få det att gå ihop.
11. Att man inte kan vara fattig i Finland.
12. Att man är lat om man är arbetslös. Eller att det alltid är synd om den fattiga, att hen alltid är ett offer. Man kan såklart vara lat, jag har jobbat med arbetssökande i många år efter att jag själv var det, och mött alla olika varianter av människor – personer med egen drivkraft, personer utan drivkraft som får möjlighet efter möjlighet men inte tar dem, personer som på riktigt utnyttjar systemet och jobbar svart medan de lyfter bidrag, och helt vanliga människor som bara har svårt att hävda sig. Såklart bidrar olika diagnoser till att det är svårt för många att ta emot den hjälp som faktiskt också erbjuds. Riktade insatser till människor med funktionsnedsättningar behövs för att hjälpa dem som står längst ifrån.
13. Att det beror på lättja eller dylikt
14. Många tycks ha svårt att skilja sig för att de inte tror att de klarar sig på en lön. Det är svårt att förstå för visst klarar man sig även om man då kanske inte kan bo stort eller ha fin bil. Jag har klarat mig ensam på mina små inkomster under 00- och 10-talet och det borde vara utgångspunkten, inte att man behöver en annan för att få det att gå runt, i varje fall inte om förhållandet är dåligt. Fördomar är väl att en oförståelse för att man behöver prioritera och inte alltid vill delta i allt som ens vänner föreslår. Många sponsras också av sina föräldrar, med pengar, dyra gåvor och arv så de har svårt att förstå andra som inte får något till skänks, hur lite man faktiskt kan behöva leva på.
15. Skriv aldrig på t.ex. Facebook att du är utan pengar. Du får ”goda råd”, som du haft i bruk hela tiden, som ät gröt, rotfrukter är billiga. Skulle mentalt må bättre om jag inte haft så hemska upplevelser av sjukdom och fattigdom. Spåren finns kvar i mej, fast jag ser framåt o inte grämer mej i det som varit.
Vilket är det bästa sättet att motarbeta fattigdom?
1. Välfärdssamhälle där det satsas på utbildning, små klasser, motion och kultur för barn, bra sjukvård, inkl. mentalvård. Barnbidrag tills barnen fyller 18. Tillräcklig studiepenning så inte unga är utbrända då de borde söka jobb som utexaminerade. Rimligare arbetstakt = färre sjukskrivningar och arbete åt fler personer. Högre skatter o bättre stöd till sjuka, familjer o studerande på fattigdomsgränsen.
2. Det ska vara mycket lätt att få hjälp med olika slags svårigheter t.ex för studerande. Upplysning och debatt i medierna behövs om t.ex psykosociala svårigheter. Dessa frågor är relaterade till den ekonomiska ojämlikhet som finns.
3. Tydliga besked i myndighetsapparaten. Alla typer av arbete borde uppmuntras både ekonomiskt och rent attitydmässigt. I gällande stödlabyrint är varje försök till arbete en potentiell dödsstöt, då alla typer av inkomster granskas – ofta via en månadslång utredning under vilken det inte betalas ut något stöd. Detta slår direkt mot de fattigaste stödtagarna – ytterst få av dem har sparpengar för en månad utan stöd.
4. Det bästa sättet är att se till att alla har möjlighet till arbete. Ibland behövs omskolning, men inte sådant blaj som arbetskraftsbyråerna erbjuder: Lär personer med doktorsgrad att fylla i CV:n
5. Se till människors helhetssituation och ge bidrag upp till en nivå där det är möjligt att leva normalt. I synnerhet barnfamiljer ska få högre bidrag, barnen ska inte behöva lida för att samhället är ojämlikt. Beskatta höginkomsttagare hårdare. Hårdare straff för välbärgades skattesmitning.
6. Utbildning är en av de viktigaste sätten. Förebyggande arbete. Det räcker inte att man tar tag i saker eller ger stöd då människor mår som sämst.
7. Gemensamt ansvar. Omfördelning av pengar. Ett jämlikt samhälle som stöder dem som inte har samma utgångsläge som de som har en existerande rikedom att ha som fallskärm.
8. Att inte misstänkliggöra personer som lever i fattigdom. Att ha samhälleliga skyddsnät som faktiskt fungerar. Att sluta avhumanisera den som lever i fattigdom. Det är helt omöjligt att ta sig ur det om ingen ser en eller tror på en.
9. Löner, löner, löner. Och arbetsplatsförhållanden. Det borde inte finnas löner som inte går att leva på. Jobbar man heltid ska man ju kunna leva på det. När det gäller studerande är det väl nästan stöden som måste ökas. Studiestödet har inte justerats för inflationen på länge. Man borde inte förvänta sig av studerande att skuldsätta sig själva eller använda all sin fritid på att jobba. Vi konststuderande har dessutom hela skolveckor — 5 dagar i veckan, 6-8 timmar om dagen — vilket betyder att om man ännu tvingas jobba är det bara att räkna med att bli utbränd. Studerande förtjänar bättre statligt stöd. Annars kommer färre vilja utbilda sig.
10. Höj det som kallas existensminimum – eller ge medborgarlön – så att levnandsstandarden är mänsklig och ger ett fullvärdigt liv och känsla av att man är fullvärdig som mänska. Bättre förutsättningar till betald sysselsättning för marginaliserade grupper, sjuka, funktionsnedsatta etc.
11. Riktade insatser till olika målgrupper och att man börjar från tidig ålder med förebyggande insatser. Anställningsstöd så arbetsgivare har råd att anställa. Ett bidragssystem som främjar den egna drivkraften, i Sverige finns ”jobbstimulansen” som ger lite mer pengar i handen till den som jobbar deltid och har försörjningsstöd resten av tiden, man får lite högre slutsumma vilket gör det motiverande att ha ett deltidsjobb. Även stöd till småföretagare är viktigt så det finns möjlighet att komma igång om man har idéer som är vettiga att förverkliga. Att motarbeta segregation och jobba för integration är andra viktiga delar. Växer man upp i ett segregerat område med föräldrar som aldrig jobbat dras man lätt in i en ännu värre situation där svartjobb med usla villkor eller droghandel är enkla vägar. En livsstilskriminell tjänar mycket mer än en vanlig arbetare men skapar ett samhälle där hela familjer är beroende av den kriminellas verksamhet för att få ekonomin att gå runt. Det blir en tystnadskultur och en gängkultur med misär runtikring, stora grupper av människor som sluter sig inåt, som inte vågar ta hjälp av myndigheter. Att motverka det kräver mycket resurser och satsningar som även kan betyda hårdare tag mot brottslighet. Det finns ingen enkel lösning som att bara höja eller sänka skatter eller motarbeta kapitalism på ett teoretiskt plan. För att lösa de problem som finns här och nu behöver vi se till att individer i utanförskap blir en del av samhället som finns här och nu. Hands on. Bidrag ska vara tillfälliga insatser när människor är i tillfällig knipa, de ska inte betraktas som långvarig försörjning, eller som ”lön” som en kvinna uttryckte det till mig. Man tror så lätt att bidragstagare alltid är offer och oskyldiga. SÅ många jag pratar med säger att de ska flytta till Norge lagom innan pension, jobbar man fem år där får man full pension. Det finns många som rör sig mellan länder där bidragen är högst, det ska vi inte vara naiva och blunda för. Skulle vi komma åt det problemet skulle det bli mer resurser över till dem som faktiskt behöver dem. Att hitta folks drivkraft och motivation är inte lätt när det gäller långtids- kanske generationsbidragslevande. Basinkomst skulle inte hjälpa i de fallen, man kan inte betala så hög basinkomst så den räcker till stora grupper som inte har en drivkraft att plussa på med eget arbete. Basinkomst skulle mer vara en lättnad för oss i medelklassen som gärna jobbar lite mindre och får tid och råd att förverkliga våra drömmar. Jag tror mer på kortare arbetstid för att lösa den psykologiska konflikt som finns mellan de som har lite mer och jobbar halvt ihjäl sig och de som har lite mindre och inte bidrar så mycket. För det är en konflikt värd att beakta eftersom den styr i en riktning så klyftorna ökar ytterligare. (Samma gäller såklart pensionssystemet, om man får lika mycket pension utan att ha jobbat som man får efter ett låglönejobb i massa år blir det spänningar mellan grupper). Ett samhälle där många lever i ett bidragsberoende blir också ett samhälle där politiska rörelser med enkla svartvita svar får fotfäste och växer. De jag hört förespråka sverigedemokraterna mest är personer från andra kulturer som vill bli av med problemen i de förorter de nu lever i. Personer som vill ha hårdare tag mot sina närmaste grupper. Det är sådant vi ser växa om vi inte har koll på de individer som lever i fattigdom just nu utan bara ser grupper. Inga teorier eller vackra tankar i världen kan lösa problem om vi inte involverar de fattiga personerna själva i lösningarna.
12. Politiska reformer, gedigen fördelningspolitik kombinerat med en kollektiv samsyn om vikten av personligt ansvar.
13. Ha ett jobb, snåla och välja bort, köpa begagnat och cirkulera grejer. Det går att möblera om och sova i vardagsrummet. Man behöver inte ha allt, bil och många rum och nya saker. Fortfarande tycker jag att jag hellre lever med små marginaler och har ett givande jobb (i mitt fall forskning) än ett jobb med hög lön. Mina jobb har gett frihet och mening i livet och hellre det än ett 8-4 jobb med mera lön men mera stress och risk för utbrändhet. Nu har jag ett 8-4 jobb med bra lön (enligt mig) men inte samma fria liv som tidigare. Hellre leva lite fattigt och enkelt men meningsfullt än riskera hamna i ”ekorrhjulet”.
14. Basinkomst!
Svaren samlades in mellan 17 och 23 juli 2023. 15 personer svarade på enkäten. Några av svaren har förkortade publicerats i Ny Tid 8/2023. Svaren användes som grund för artikeln ”Fattigdomen är en ond spiral”, för vilken även fattigdomsforskaren Anna-Maria Isola intervjuades. Läs artikeln här.
