Bortanför partiledartalen kommer den svenska Almedalsveckan med bud om fina möjligheter för högerpopulismen, och en medelklass som inte kommer att förstå varför den är en del av problemet.
Almedalsveckan heter så för att partiledarnas tal i just Almedalen, en park i Visby, är det arrangemanget veckan efter midsommar är mest känd för. Det ska egentligen inte finnas så pittoreska städer som Visby i Sverige. Kyrkoruinerna tornar upp sig över korsvirkesmagasin och fraktala gator med små svindyra hus.
Under långa tider har Visby inte heller tillhört något som brukar kallas Sverige. Hanseaterna handlade längs vattensystemen i rusrikena. De var företagsamma och grundade Visby, men handel på Ryssland borde sänka deras konjunkturer som politiska förebilder. Det gäller trots att Visby som Hansacentrum borde kunna användas som projektionsyta för en gemensam EU-historia. Det gäller också Vitaliebröderna, pirater som satt oklara spår i historien men regerade Visby under slutet av 1300-talet.
Många seminarier under veckan handlar om försvar mot hot som färdas på, över och under Östersjöns yta. 2022 blev psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren knivmördad i kvarteren innanför ringmuren. Det året tänkte jag att det ryska anfallet skulle starta här. Någon skulle ta reda på när flest politiker var i Visby. Kryssningsrobotar skulle avfyras över Östersjön från Kaliningrad och minuter senare slå ned från låg höjd. I år är det kropparna i värmen och trängseln som är angreppsytorna. På ett litet medeltida torg med tillräckligt många medborgare finns inget skydd som räcker mot en snabb rörelse. Personskyddspoliser med dyra frisyrer och manikyr lutar sig halvvägs in i en medeltidsliten trädörr. Innanför hörs klink av bestick. Två uniformerade militärer, en med pistol, kommer till seminarium om kommunikatörer i det återuppståndna begreppet Totalförsvaret. Vid Visby lasaretts hämtningsslinga står en vit Volvo familjekombi med MILITÄRPOLIS på dörren. Polishästarnas hovar klapprar mot kullerstenarna.
***
I en vecka pågår alltid tre, fyra programpunkter samtidigt. I offentliga lokaler, i turistindustrin, i hus och stugor pågår det. Nästan allt av det har lite eller inget med partiledare och deras uttalanden att göra. Utanför biblioteket visar Falun Gonganhängare sin allt förbättrande meditation under hela veckan. I programmet får de beskriva sig själva som världens mest förföljda grupp.
Många, många programpunkter riktar sig till en annan grupp, en ganska ny klass. I den gamla socialdemokratiska klassificeringen kallades de tjänstemän. Den representativa makten utförs, i den moderna statens teori, av tjänstemän, män i tjänst. Idag rör de sig, talar och ser ut som mellanchefer i företag, särskilt företag som säljer analyser och planer och har offentlig sektor som främsta kunder. De är i sin tur också intill förväxling lika akademiker i samma administrerande, exekutiva och konsulterande fält. Det är verkligen just ett fält, det här. De byter jobb med varandra. Att presentera sig görs på ett nästan finlandssvenskt sätt. Man försöker hitta inte avlägsna släktingar utan gemensamma kontakter. Man kan introducera sig med en gäckande glimt av sina tidigare projektledarerfarenheter. Referenser finns mot anmodan.
Ingen av dem skulle i och för sig använda ett ord som anmodan. Det svenska myndighetssamhället utvecklade kanslisvenskan, där intyg skrevs under mot anmodan. Myndighetssamhället har nu privatiserats i årtionden, liksom språket. Medelklassen i Almedalen når egentligen inte verkshöjd för att kallas något mer innovativt än det gamla ”medelklassen”, men för att benämna deras nya språk behövs ändå en term. Det får gå med Gotlandsklassen, för att särskilja dem från medelklass som inte anser att de har något med hur Sverige styrs att göra och alltså inte åker till Visby. Många i Gotlandsklassen ska ändå semestra på ön när veckan är slut.
När Gotlandsklassen ställs inför en konflikt, när någon gör ett dåligt jobb eller när något är fel på grund av ansvarslöshet eller vanlig orättvisa, då har alla inblandade en utmaning. Ingen är utmanad, som på duell, eller av ett ifrågasättande. Gotlandsklassen har utmaningarna, utmaningarna är deras att lösa. De är ju personalansvariga administratörer och mellanchefer. Det är inte deras jobb, deras arbeten eller deras professioner, utan deras roller. Jobbintervjuer görs för en roll.
I det nästan finlandssvenska introducerandet säger man att ”då hade jag den rollen”. Att veta vilka av ens uppfattningar som ska läggas fram på möten är att vara rollsäker. Att prata om annat kan bli till utmaningar för chefernas ledarskap. Att leda, att utveckla och förbättra sitt ledarskap, är föremålet för många seminarier. Talare introduceras som ledare. Ingen verkar vara chef, ett begrepp som ju genast visar vem som har makten. På ett seminarium för kommunikatörer syns övergångarna från konflikter till utmaningar, jobb till roller och chefer till ledare: Några i t-skjortor, slitstarka sandaler och magväskor har varit med sedan pressavdelningarnas tid. De yngre som aldrig varit pressekreterare utan bara kommunikatörer är här med en ny yrkesstolthet och har klätt upp sig för att se deras nya skråkultur i vardande. De har fina fräscha sommarkläder.
***
Seminarierna pågår. Solen på demokratins middagshöjd skonar ingen. Jag bestämmer mig en dag för en högtidlig solidaritetshandling: att äta ukrainska vareniki. Hela det lilla torget med olika gladetniska lunchfuttar är föremål för forskning. Jag laddar ned en app. Den ska användas till att registrera besticken, tallriken och muggen. Först måste jag ange ett betalningsalternativ. Jag anar att jag blir betalningsskyldig, i mitt valda alternativ, om jag kastar besticken i soporna på rutin. Betalningsalternativet måste kontrollera min identitet. Jag startar Bank-ID-appen. Telefonens lilla sol med sina grå strålar rullar och rullar muntert på väg in i framtiden. Mina vareniki är långt borta. Solen över Visby dånar på. Jag godkänns. En liten streckkod sitter längst in under tallriken. Jag startar telefonens kamera. Den läser av koden efter några försök. Mina ätredskap är registrerade som utlånade till min digitala identitet. Mina vareniki är goda. Det finns en vagn dit ätredskapen ska återlämnas. Jag läser in en QR-kod på vagnen, och läser sedan in den under tallriken igen. Det verkar inte finnas några koder på besticken och muggen. Jag är nu avregistrerad från bestick, tallrik och mugg. Så småningom kommer en forskningsrapport om hållbara arrangemang utan engångsredskap.
Seminarierna har redan grundlagt känslan av röra sig i en allt flikigare hinna. Kan inget göras utan allt detta prat? Alla politiska frågor splittras i utredningars delbetänkanden, mätningar och prognoser, rapporter. I debatterna på scenerna i solnedgångarna säger alla intressenter något om sina intressen. Alla timmar av sysselsättning för alla som är här, i det härliga. Gotlandsklassen väcker en bultande misstanke: Det här måste gå att osthyvla, effektivera, till och med avskaffa. Det är det här, och inte antalet närvårdare och barnträdgårdslärare, som måste gå att slimma.
Inte bara politiska frågor som (någonstans, någon gång) satt denna vecka i rörelse är politiskt material. Det är också Gotlandsklassen. På ett seminarium jämförs hållbarhetsstyrning i företag och kommuner. En konsultfirma arrangerar. Företagens och kommunorganisationens representanter är överens: Politiken har ändrats, men arbetet för ett hållbarare samhälle går vidare ändå. I klartext alltså: Sverigedemokraterna må ha ett förlamande grepp över miljöpolitiken i Sverige, men arbetet mot visionen (obs) om ett hållbart samhälle går vidare som om valet inte har hänt. Fältet fortsätter att sysselsätta sig med hållbarhet. Till ett annat seminarium om hållbarhet kommer storkapitalägarna Investors representant för sent med flyget. Väl där är denna och andra överens: Stora investeringar i hållbarhet krävs eftersom EU lagstiftar om det. Politiken i Sverige nämns aldrig. En man i mörk kavaj och chinos säger till en kvinna i krämfärgad klänning att på min tid tvingade Miljöpartiet oss att införa Djurskyddsmyndigheten, som ni avskaffade direkt. Båda går in i en byggnad av röd sten, ett imiterat slott med en grovhuggen tinne.
Högern har hittat den bultande misstanken. För dem finns en kåranda i Gotlandsklassen, en överenskommelse hos de som inte är valda av folket utan anställda med meriter från varandras arbetsplatser om att miljöpolitik ska fortsätta göra det svårt och dyrt för vanligt folk. Sossar och miljöpartister eldar effektivt under Sverigedemokraternas väljares avsky. Det är i retoriken sossarnas fel att invandringen förstört Sverige. Upprättelsen efter att sossarna lagt Sverige i ruiner är en omistlig del av SD:s politik, men det kommer att behövas fler retoriska figurer i framtida val och uttalanden på nätet. Här kliver Gotlandsklassen in och är glada över att kunna berätta att val i Sverige inte kan ändra företagens och den offentliga sektorns kurs. I USA har tankar om en i det amerikanska språkbruket liberal åsiktskorridor i stat och kapital redan blivit en lika betydelsefull del av populisthögerns retorik som sosse och miljöpartistfiguren för SD i Sverige. Det kan misstänkas vara en tidsfråga innan SD bestämmer sig för att satsa på Gotlandsklassen som ny röstvinnare.
En före detta tv-programledare, numera chef i en stor region, säger att det redan finns ett recept för hur vi ska leva. Hon har ”snackat med samer” som sagt att ”jag är naturen – i min kultur är det tabu att förstöra naturen”.
Foto: Erik Hallstensson
