Det är en egensinnig och särpräglad poesi som möter läsaren i Tundra, denna debutbok skriven av den österbottniske singer-songwritern och filmkompositören Rickard Eklund. Språket är uttrycksfullt, kargt och konkret. Här finns mustig dialog på dialekt och vändningar som är expressivt anspråksfulla: ”Blodiga knogar begravna”, ”Låt inte tiden bli din krycka”.
Det är rytmiska och välarbetade dikter fyllda med någon sorts urkraft. Ord som rothals, vältor, permafrost, svansång, torvnäve och froströtter bidrar till detta intryck. Poeten använder starka ålderdomliga ord med konnotationer till tidlösa naturfenomen. Detta bidrar till dikternas laddning. De anspelar på någon sorts urtid, ett landskap samtidigt verkligt och en saga.
I hela boken, men alldeles särskilt i den inledande diktsviten ”Tundra” finns en stark koppling till det arktiska / antarktiska och geografiska platser som floden Lenas delta, Svalbard och Sajanbergen. Efter att ha läst dikten ”Lena delta” börjar jag googla. Deltat visar sig vara ett jättelikt område där floden Lena rinner ut i Ishavet. Ett nordsibiriskt naturreservat på över 14 000 kvadratkilometer. Enda sättet att ta sig dit är via orten Tiksi med 5 000 invånare, dit det går att ta sig med flyg. Kommen så här långt i läsningen antar jag då att boken i huvudsak kommer att avhandla livet i den arktiska regionen.
Så är det nu inte. Tundran är dock något som poeten ständigt relaterar till i boken. Den är såväl hotfull som tröstande, som ett ständigt närvarande resonanslandskap för det poeten vill gestalta.
I boken ryms också en stark historia om ett missbruk som sliter och river sönder. En historia som rymmer ett koncentrerat och välartikulerat ursinne. Men där finns också sprickor av möjligt ljus och läkedom. När det arktiska / antarktiska möter missbruket kan det bli himlastormande bra poesi som här i några rader i dikten ”fotavtryck i korridoren”:
Kerguelen! Hur jag önskar Kergeulen för dig!
att rehabilitera som kungspingviner
där alkohol och metamfetamin är förbjudna
(Kerguelen är en isolerad ö i den sydligaste delen av Indiska oceanen, nära Antarktis)
I en titellös dikt på en av bokens första sidor formulerar poeten det jag uppfattar som samhälleliga prestationskrav på att leva ett lyckligt, produktivt och andligt uppbyggligt liv:
driv på och lyckas brett brett högt
Åh, om man vore tsar! Predikant! Pöbel! Något!
driv på oss livets läroböcker
tjäna högre makter, riv, bygg högre i turmalin!
Prestationskrav som dessa kan vara svåra att leva upp till. I ett av personporträtten i den starka diktsviten ”Rotfolket” möter vi en man som inte nått upp till dessa prestationskrav: ”En harmlös man kallad / ”Porrin” sitter insjunken, evigt vilsen i en spiraltrappa / mellan helvete och himmelrike. Man vittnar en sorg som / är djupt rotad, En centralbedövning av sinne och själ. / Han vill förklara: Varje kväll kokar en kilju, men innan följande kväll blir ens väntan olidlig.”
Och bakom och under denna mänskliga livskamp finns tundran som konstant: samtidigt förgörare och tröstare.
Eklunds dikter finner i stor utsträckning sin mening i läsarens individuella brottning med allt det omtumlande, starka och mångtydiga de rymmer. Varje läsare, är min övertygelse, kommer att hitta sin väg in i denna bok och ha sin högst individuella berättelse om den.
Det är en diktsamling som tål många läsningar. Här finns den språkliga uttrycksförmågan, viljan och energin som krävs för en poesi som skall leva länge.
Rickard Eklund:
Tundra.
Ellips, 2023.
