Jag står i en oändligt lång kö för att komma in till den svåraste föreställningen att få biljett till på årets filmfestival i Cannes: Martin Scorseses Killers of the Flower Moon. Det ser hopplöst ut, hundratals personer står framför mig, de har alla presspass liksom jag, och filmen börjar om en kvart. Om jag ska hinna till en annan visning borde jag börja bege mig, annars missar jag även den.
Marknadens obönhörliga lagar gäller även på en filmfestival.
Just då häver en italiensk man ur sig ett glädjerop: ”Evvai! I fyra dagar har jag oupphörligt försökt få en biljett och nu kom jag igenom på det mobila biljettsystemet. Jag är så lycklig!” Han ler och dansar fram till den obefintliga kön för biljettinnehavare. Direkt testar jag också, biljettsymbolen är grön och i den sekunden lyckas jag. Det känns som jag föreställer mig att fälla byte vid jakt.
Marknadens obönhörliga lagar gäller även på en filmfestival. Här finns 13 000 journalister och allt som allt 40 000 ackrediterade (marknad, filmteam, unga filmintresserade). Det är strid på kniven om biljetterna. Ackrediteringarna är dessutom rankade i färg från vitt och rosa till blått och gult (dessutom med cirklar på) och vissa färger trumfar andra.
Nästan instinktivt, med någon slags flockintelligens, vet alla filmkritiker vilka filmer som är sevärda, vilka exakt så mediokra som de verkar i säljtexten. Alltför sällan blir man överraskad. Biograferna är spridda runt stan och att ta sig med buss långt ut kan vara en risktagning – på vägen tillbaka kan bussarna stoppas av strejker (sker varje år i Cannes), ösregn (likaså) eller för att de blir så fullsatta att chauffören vägrar ta in flera passagerare. I förorten befinner man sig inomhus i en svart multiplex-låda med godisförsäljning som i Tennispalatset, mentalt tusen mil från världens kanske lyxigaste filmfestival. Vid Croissetten finns popkonserter, modevisningar, influgna kändisar av vilka många inte ens är med i nån film, modeller anställda för att vifta runt med sina tunna plagg på röda mattan, stjärnor som på himlavalvet. Allt är dyrt, allt är depraverat, det här är elitens tummelplats. För de inbjudna.
Men festivalen är ett ymnighetshorn för film av alla slag. Hollywood-blockbusters som den sista Indiana Jones och Pixars Elementals, men även specialserier som Semaine de la critique (filmkritikernas urval), Acid (filmskaparnas urval) och Quinzaine des Cinéastes (auteur-filmer). I år har det gjorts en specialsatsning på Afrika, Tunisien och den övriga frankofonin, från vilken man sällan ser film hos oss.
Men tillbaka till Scorsese. Mannen är 80 år, det är inte rättvist att vänta mig så mycket som jag gör. Men hans Killers of the Flower Moon är så lysande, våldsam och vital att håret reser sig. En västern där de vita männen är lika giriga, blodtörstiga och omänskliga som ursprungsbefolkningen traditionellt brukade avbildas. Eftersom de spelas så övertygande av Leonardo DiCaprio och Robert De Niro som den amerikanska publiken under ett helt liv har identifierat sig med går det inte att värja sig – det är vi som är skurkarna nu.
