Dikter om ålderdomen är ingen bristvara, tvärtom verkar det som att ålderdomen inger en ny säkerhet att tala om livet eftersom det är den naturliga punkten då människan ser tillbaka på sin tillvaro. Kroppens skröplighet har speglats i dikter från Sapho (och säkerligen av tiden utsuddade poeters lyrik innan Sapho) till Sonnevi. Hos Lennart Sjögren har dödens närhet speglats i en stor del av författarskapet. Gång på gång har den i år 93-åriga poeten sagt att den här boken är den sista, turligt nog har flera böcker pockat på att ges ut. I det röda äpplet för han in oss i ålderdomshemmets ofta mentalt skröpliga gemenskap.
Även om titeln ger vid handen att boken består av en dikt, omfattande 36 sidor, skulle jag tycka att det var mer rättvisande att beskriva den tunna boken som en svit dikter där varje enskild dikt delas av med hjälp av fyra snedstreck: ////. Mellan dikterna byts perspektivet och läsaren får ta del av en inre tankeström från både kvinnor och män med olika sätt och förmåga att se tillbaka på tillvaron. Skålen med röda äpplen på bordet blir ett ledmotiv genom dikterna och något som öppnar minnesassociationerna hos de närvarande:
Tänk om vi varit unga
den gången hon vidrörde hans hand
och frågade om äpplet
Nu har handen och hennes kropp
burits bort ur rummet där hon bodde
hon återkommer inte
Han är kvar i sina ögon
om de vilar eller ännu är på väg mot något
hans händer rör sig ibland
som om de sökte
som om de ville sluta sig runt en värme
Bland människorna som vi lär känna genom dikterna finns exempelvis en matematiklärare, en kvinna som känner sig som en drottning med maten serverad, en bonde och mer svävande människor som skrivs fram i tredjeperson. Givetvis tar vi del av liggsår, tabletter och dödslängtan. Men plågorna verbaliseras oftast genom stoiska konstateranden: ”jag kom hit för att dö / jag lever ännu”. Generellt pendlar den poetiska stilen mellan att vara konkretiserande och saklig och att låta företeelser sjunka in i varandra. En bonde tänker tillbaka på tiden då han var stark, innan femtio: ”då kunde jag slakta upp till fyra grisar på en dag”. I en annan dikt talas om att gråta men sorgen ”blir som damm i halsen”. Kontrasten mellan de två sätten att uttrycka sig skapar i boken en förunderlig närhet till de gestaltade människorna. De får bara några få dikter men framstår ändå som fullt ut levande genom läsningen.
Lennart Sjögren balanserar skickligt genom att inte romantisera ålderdomen men inte heller demonisera den. På samma sätt som han i tidigare böcker skrivit om naturen framskriver han en fullt ut realistisk värld, som både är grym och skön, ofta i samma dikt. Det är en balansakt värd en mästare.
Ett barn ur världen
med blommor ur världen
knackar på dörren, öppnar
åh
lilla barn
att du tagit dig ända hit
Lennart Sjögren:
det röda äpplet: en dikt.
Albert Bonniers Förlag, 2022
