Ett historiskt skifte är på gång i den europeiska värdegrunden då den allt populärare ytterhögern ger den ekonomiska högern carte blanche att genomföra en nedmontering av välfärdspolitiken. I gengäld får ytterhögern nu sätta agendan för värdepolitiken, skriver Janne Wass.
Regeringsförhandlingarna i både Finland och Spanien illustrerar en tydlig europeisk trend: den ekonomiska högern tvingas samarbeta med extremhögern för att få igenom sin ekonomiska agenda. I Spanien har varken det traditionella vänster- eller högerblocket för tillfället majoritet, och valvinnaren, sittande premiärministern Pedro Sanchéz från socialdemokratiska PSOE, förhandlar i skrivande stund febrilt med de katalanska intressepartierna för att försöka nå en överenskommelse om en center-vänsterregering. Det finns dock en överhängande risk att Sanchéz då denna tidning utkommit fått lämna över sonderingsansvaret till högerkonservativa Partido Popular (PP). PP, för sin del, har ingen chans att bilda regering utan högerextrema Vox – som trots att partiet förlorade stort i valet ändå har en nyckelposition.
Allt fler av de traditionella europeiska höger- och centerpartiernas anhängare har flyttat över till högerpopulisternas läger, vilket gör det svårare och svårare för den moderata högern att få ihop majoritetsregeringar. Partier som PP, Samlingspartiet och svenska Moderaterna står då inför valet att stiga över det blockpolitiska skranket och samarbeta med vänstern, eller att räcka handen till extremhögern. I det första fallet skulle det kräva att den moderata högern ger avkall på sin ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska agenda, i det andra fallet att den tummar på sin internationalism och på sina liberala värderingar – och kanske mer än så.
Moderaterna trängda
Den nya dynamiken har satt en boll i rullning inför EU-valet nästa vår. Center-högerpartierna är uppdelade i två stora EU-partier, kristdemokratiska EPP, EU:s för tillfället största parti, dit Samlingspartiet hör, samt liberala Alde, tredje störst, med bland annat finländska Centern och SFP. Näst störst är socialdemokratiska S&D.
Allt fler av de traditionella europeiska höger- och centerpartiernas anhängare har flyttat över till högerpopulisternas läger
Traditionellt har EU:s politiska linjer dragits upp av dessa tre partier i samarbete. Sedan det senaste EU-valet har ändå två europeiska ytterhögerpartier, ECR och ID, stärkt sina ställningar i de nationella valen och opinionsmätningarna. Konservativa, nationalistiska ECR leds för tillfället av Italiens högerpopulistiska premiärminister Giorgia -Meloni från Italienska brödraskapet FdI, och grupperingens maktparti är polska Lag och rättvisa. Till gruppen hör också bland annat Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, spanska Vox och tjeckiska ODS. ECR har flankstöd av ytterhögerkoalitionen ID, dit Sannfinländarna tidigare hörde, men antagligen av imageskäl lämnade för att ansluta sig till ECR. Till ID hör de riktiga nynassarna i partier som tyska AfD, belgiska Vlaams Belang, österrikiska FPÖ, franska Nationell Samling, italienska Lega och Dansk folkeparti – många av dem partier som visat framfötterna i val och opinionsmätningar under den senaste tiden.
Både ECR och ID förväntas gå kraftigt framåt i nästa EU-val, dels på bekostnad av moderaterna i EPP och Alde. För de moderatas del kan det här innebära att förhandlingspositionen gentemot vänsterblocket blir prekärt.
Samarbete mellan EPP och ECR?
Officiellt har EPP hittills tydligt hållit armslängds avstånd till ytterhögern i EU-sammanhang. Det här kan det bli ändring på. Inga officiella uttalanden om närmande har gjorts från EPP:s sida, men under senvåren har ECR:s ordförande Giorgia Meloni hållit möten med flertalet höjdare inom EPP, och i europeisk press har det spekulerats flitigt om en kommande koalition mellan ECR och EPP. Frankrikes president Emmanuel Macron har sagt att det är uteslutet att EPP skulle kunna samarbeta med extremhögern, liksom även Polens tidigare premiärminister och ex-ordförande för Europeiska rådet, Donald Tusk.
Realiteten är ändå den att på hemmaplan har allt fler moderater tvingats förlita sig på ytterhögern för att driva igenom sin politik, och det är osannolikt att denna dynamik inte skulle synas också i EU-politiken – inte minst genom att de moderata partierna glider allt mer mot det bruna hållet.
Skakigt i Frankrike
Italien, Polen och Ungern har redan fått regeringar ledda av högerpopulistiska partier, och i bland annat Finland och Sverige regerar de moderata högerpartierna tillsammans med eller med stöd av ytterhögerpartier, och Spanien kan sälla sig till gruppen. Trenden är liknande på många håll i Europa. I Tyskland har Kristdemokraternas orubbliga dominans de facto rubbats sedan Angela Merkels avgång, och AfD har, trots upp- och nedgångar i popularitet, etablerat sig som ett parti att räkna med i regeringssammanhang. Kristdemokraterna har redan öppnat för samarbete med AfD i lokalpolitiken. I Österrike ger vissa opinionsmätningar redan valvinst åt FPÖ, och i Frankrike har Marine Le Pen varit framme och åtminstone nosat på statsministerposten. Frankrikes center-högerregering är sedan 2022 en skakig minoritetsregering, och i framtiden kan Macrons parti Renaissance (tidigare En marche!) vara tvunget att samarbeta med Le Pens Nationell Samling eller fiska allt mer i de högerpopulistiska vattnen efter röster. Från Nederländerna har rapporter hörts om möjligt samarbete mellan moderata VVD och Geert Wilders islamofobiska PVV.
EU-kritiken har tystnat
Vad betyder då detta närmande mellan den moderata och den radikala högern i praktiken? Tidigare befarade många att populisthögerns framgång skulle hota den europeiska gemenskapen. Här har en tydlig förskjutning skett, vilket torde vara en av orsakerna till att de moderata högerpartierna har närmat sig populisthögern. Partier och rörelser som tidigare profilerat sig som bjärt EU-kritiska har långsamt slutit upp kring det europeiska projektet, som en följd av bland annat flyktingkrisen och kriget i Ukraina. Från att enbart ha slagit ring runt nationalstaten, har allt fler högerextrema partier börjat sätta sin idé om det vita, kristna Europa i omsättning rent politiskt. I och med högerpopulismens landvinningar över kontinenten har nationalisterna insett att de inte, som tidigare, måste försöka dra sina länder ur det europeiska flyktingsamarbetet, utan har potentiell makt att stänga hela Europa. Som exempel: I Finland är det i dag få som oroar sig över att ester och polacker skulle komma hit och ”ta våra jobb” – den inomeuropeiska rörelsefriheten har Sannfinländarna accepterat. Den yttre fienden kommer idag från den muslimska världen.
Av detta följer att den Europeiska unionen fortfarande antagligen står säker även om ultrahögerns inflytande växer – men vi får ett Europa som i allt högre grad stänger sina gränser mot omvärlden. Från tanken på Europa som ett pluralistiskt myller av kulturer, traditioner och folk, går vi mot en syn på Europa där vi istället definierar oss utgående från majoritetens minsta gemensamma nämnare: den vita hudfärgen och det kristna kulturarvet.
Konkurrenssamhället hägrar
Då det gäller realpolitik finns det en överhängande risk för att den ekonomiska högern ges carte blanche att äntligen få agera ut den politik som den i årtionden drömt om. Ty, trots högerpopulisternas löften om att stå på den lilla människans sida har de då det kommer till kritan inte haft några problem med att ställa sig bakom en politik som gynnar näringslivet och de rika, på bekostnad av arbetstagare, låginkomsttagare och marginaliserade. Förverkligas det europeiska högerprojektet, går vi från den europeiska socialdemokratiska idén om ett välfärdssamhälle mot ett amerikanskt inspirerat konkurrenssamhälle, där det gäller att simma eller drunkna, och där det inte ses som problematiskt att vissa kastas i havet med livboj medan andra måste försöka plaska på med stenar i fickan. Högerpopulisterna behöver inte ställas till svars för denna politik, eftersom de kan skylla alla sina tillkortakommanden på invandrarna.
Idén om Fort Europa, som driver högerpopulisterna, handlar inte bara om invandring, utan lika mycket om kultur och ”moral”. Här kan center-högerns konservativa göra gemensam sak med nationalisterna – från den rågblonda Elovena-flickan till hurtiga alpjoddlare i Lederhosen; synen på hur den ideala europén ser ut och beter sig är densamma. Den finländska devisen ”Koti, Uskonto ja Isänmaa” (hem, religion och fosterland) har inte för intet sitt ursprung i tyska ”Kinder, Kirche und Küche”, som bland annat odlades flitigt av Tredje rikets nazister.
Den konservativa högerns gemensamma fäbless för ”traditionella familjevärderingar”, nationalromantik och auktoriteter hotar att inskränka inte bara rättigheter och levnadsrum för minoriteter av olika slag, utan också inskränka på kvinnors rättigheter, yttrandefriheten och det demokratiska utrymmet. I Ungern, Polen och Italien, där högerpopulisterna kommit till makten, har vi redan sett hur bland annat aborträtten inskränkts och homosexuellas och transpersoners rättigheter attackerats.
Turbohögerpolitik
Trots att de senaste decenniernas europeiska politik, sedan socialdemokraterna slog in på sin destruktiva ”tredje väg”, varit ytterst problematisk ur en socioekonomisk synvinkel, har den ändå präglats av en värdemässig progressivitet. Europa har sedan andra världskriget stadigt blivit öppnare, mer tolerant, pluralistiskt och demokratiskt. Minoriteter som tvingats leva under jorden har välkomnats in i värmen, vår personliga självbestämmanderätt har stärkts och tanken om att alla har samma rättigheter, oberoende av kön, sexuella preferenser, religion eller härkomst, har varit ledmotivet i den europeiska utvecklingen. Yttrandefriheten har stärkts, liksom också pressens oberoende, och åtminstone har den uttalade strävan varit att värna om de demokratiska processerna och rättsstatens principer.
Vi kan nu stå inför en historisk vändpunkt mot ett regressivt och konservativt Europa. Detta gäller inte bara fri- och rättigheter, utan även själva demokratin och rättssamhället. Den ekonomiska högern ser gärna att den demokratiska makten över ekonomin och arbetsmarknaden försvagas, medan brunhögern och den moderata konservativa högern möts i sin auktoritetsdyrkan och tron på maktcentralisering. Den som tvingas kompromissa bort sina ideal är den värdeliberala center-högern – som Samlingspartiets och SFP:s liberala falanger.
Den europeiska moderata högern har sedan länge slitits mellan sina konservativa och liberala krafter. Kanske på grund av den allmänna progressiva framstegsandan i samhället, har de liberala krafterna hittills fört taktpinnen. Högerpopulisternas framsteg ställer denna dynamik på huvudet. Nu är det liberalerna som får hålla god min i elakt spel om de vill ha en chans att genomföra sin ekonomiska och sociala politik. Alternativet skulle vara att kompromissa med vänstern, men då möjlighet finns att göra turbohögerpolitik, är det lätt att förstå att det inte är ett särdeles populärt dito. Europas fattiga, minoriteter och marginaliserade får ta stöten.
Foto: Jani-Markus Häsä / Alamy
