När jag var liten avskydde jag Barbie. Jag ville inte ha den fula dockan utan lekte istället med en Happy family: en vacker svart familj av mamma, pappa, barn. Så plattfotade att de kunde stå förendast tillverkade av Mattel under USA:s mest liberala år 1974–1978. Deras bästa vänner var en vit Sunshine family, i min lillasysters ägo. De hippieinfluerade dockorna gjorde barn i olika konstellationer som papporna skötte om. Ingen annan hade sådana dockor, vilket gjorde dem än mer värdefulla i mina ögon. Än idag tror jag att de bidrog till att vi båda fått fyra barn.
Barbie-filmen har fattat att i vår tid av streamingtjänster krävs mer än film för att gå på bio.
Barbie-filmen är redan nu årets mest sedda film på bio globalt. Greta Gerwigs film har håvat in mest pengar av alla som har gjorts av en kvinna; hittills 1,34 miljarder dollar. Eftersom det enda språk Hollywood förstår är pengar är det bara så här som kvinnornas representation inom filmindustrin förändras.
I min essäbok Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka skriver jag att min filmdröm gick i uppfyllelse kring 2020 då kvinnliga regissörers filmer fick pris och erkänsla. Ändå kunde jag inte föreställa mig ett ekonomiskt genombrott så fort. Flickvärldar och -lekar har skildrats inom flera konstformer länge – utom i Hollywood, som varit den sista bastionen för en värld ”styrd av hästar och män” som Ken utbrister.
Därför är det läckert att vända på rollerna just här: Barbie är subjektet, Ken en himbo – för just så har kvinnor avbildats sedan filmens födelse. Om man tror att det spelar roll hur människor avbildas på film är Barbie tveklöst en feministisk film. Men även Ken befrias från att vara bihang.
Barbie är en i raden av filmer om föremål: BlackBerry-mobiler, Nike-tossor. Kanske bevittnar vi en kapitalistisk (mar)dröm: att människor känner starkast för sina saker. Men en leksak är ingen vanlig sak – den fylls upp av barnet som leker med den och får därmed mänskligt liv. En perfekt metafor för en del av filmens intrig, skriven av Gerwig och Noah Baumbach. Barbie är genomsyrad av deras personliga teman: vänlighet som radikal kraft, konstnärer som meningsskapande varelser, snåriga mor-och-dotterrelationer vars betydelse ingen erkänner, lidandet som hör till människovärlden.
Barbie-filmen har fattat att i vår tid av streamingtjänster krävs mer än film för att gå på bio. Efter pandemin törstar publiken efter kollektiva upplevelser. Det räcker med det karnevalistiska i att fotografera sig i Barbies låda eller klä sig i rosa. Ytligt eller uttryck för en mänsklig längtan att tillhöra?
När Malala lägger ut en bild på sig med sin man i en Barbie-låda och skriver: ”This Barbie is a Nobel Prize Winner. He’s just Ken” befinner vi oss för en sekund i den globala byn, vid en global film som för ovanlighetens skull har något att säga. Lika aktiverande fungerade det gemensamma premiärdatumet med den påstådda rivalen Oppenheimer: Barbenheimer lockade folk att bekänna färg, jämföra, äntligen tala om filmer. Det är inte konstfilm som kommer att rädda biograferna, så du fick sista ordet, Barbie.
