Den 29 mars 1958 hade den schweiziska författaren och arkitekten Max Frischs pjäs Biedermann und die Brandstifter premiär på Zürichs Schauspielhaus. Pjäsen, som översatts till svenska av Erwin Leiser som Biedermann och pyromanerna, handlar om borgaren Gottlieb Biedermann och hans fru Babette som bjuder in två pyromaner hem till sig trots att dessa inte gör någon som helst hemlighet av sin avsikt att bränna ner huset.
I första scenen ser vi herr Biedermann, en förmögen hårvattenfabrikant, läsa i tidningen om de senaste mordbränderna i stan. På scenen står också en kör i den antika tragedins stil – men utklädd till brandmän. Mordbrännarnas tillvägagångssätt är alltid detsamma: förklädda till harmlösa uteliggare gömmer de sig på vinden i huset som de senare bränner ner. Biedermann blir ursinnig och gormar att alla pyromaner borde hängas. Då meddelar hembiträdet Anna att han har besök, en uteliggare som presenterar sig som Schmitz, en före detta brottare. Schmitz klagar över att han alltid förväxlas med en mordbrännare och vädjar till Biedermanns medmänsklighet. Biedermann, som samtidigt kör ett hårt sparprogram på sin hårvattenfabrik och som nyss avskedat sin bästa anställda Knechtling, njuter av att få vara gästfri och låter Schmitz tillbringa natten på vinden.
Nästa morgon, andra scenen: Biedermanns fru Babette förebrår sin man för att han är för godtrogen – gästen kan ju vara en pyroman. Hon vill slänga ut Schmitz, men på ett vänligt sätt. Schmitz lyckas dock övertyga Babette genom att be om ursäkt för sin brist på hyfs. Hon nöjer sig med ursäkten, men är fortsättningsvis ängslig. Dörrklockan ringer. En påstådd representant för brandförsäkringsbolaget står utanför dörren. Schmitz känner igen sin kumpan Eisenring, en före detta servitör, vars tidigare arbetsplatser alla brunnit ner.
Frisch ville med sin pjäs fråga om vi nånsin kommer att lära oss att sätta stopp för antidemokratiska tendenser i det demokratiska samhället innan det bränns ner. Men till sin förfäran fick han höra borgare i teaterpubliken på premiären i Zürich mumla ”ja, så går det när man släpper in kommunister i sitt hus…”
Följande morgon, tredje scenen: Att Biedermann nu har två gäster på vinden gör honom lika mållös som de tunnor bensin som han nu hittar där. En polis meddelar att Knechtling har tagit sitt liv. När polisen frågar om innehållet i tunnorna säger Biedermann att det är hårvatten och Schmitz och Eisenring nickar. När kören frågar ut Biedermann spelar han oskyldig. Han känner ingen bensinlukt, man ska inte tro det värsta om alla!
Den fjärde scenen gestaltar Biedermanns växande föraning. Men han vill ju inte göra sig ovän med sina två gäster. I stället går han upp till vinden och bjuder dem på middag. De talar alltmer öppet inför honom om sprängkapslar, sågspån och bensin. Han hjälper dem att mäta ut stubinen och skrattar åt det hela. ”Skämt är den tredje bästa förklädnaden”, svarar Eisenring. ”Den näst bästa: sentimentalitet. Men den bästa och säkraste är fortfarande den nakna sanningen. Konstigt nog. Ingen tror på den.”
När Biedermann lämnat vinden kryper filosofiedoktorn ut ur sin gömma, en akademiker med glasögon som Eisenring hånar som världsförbättrare eftersom han inte ägnar sig åt mordbränder av rent nöje, utan av ideologiska skäl.
I den femte scenen tillreds gås, middagsmat som skall vara så okonstlad som möjligt för att främja vänskapen mellan Biedermann och hans folkliga gäster. Biedermann avvisar Knechtlings änka, som stör honom under förberedelserna, han har inte tid med de döda. En begravningskrans anländer, som Babette av misstag tillägnat Biedermann i stället för Knechtling, och i stället för kransen har räkningen skickats till änkan. När Biedermann hämtar det bästa vinet från källaren erkänner han för publiken att han länge haft sina misstankar, men vad skulle publiken då själv ha gjort?
I den sista scenen, vid middagen, skålar Biedermann och Babette med Schmitz och Eisenring och alla är på uppsluppet humör. Schmitz ger prov på sin skådespelarkonst och framträder som ett spöke med en bordsduk över sig. Hans rop ”Jedermann!” (vem som helst) ändras till ”Biedermann!” (som kan betyda borgare, hederlig medborgare eller hycklare). Med låg och darrande röst presenterar han sig som Knechtlings spöke. För ett ögonblick är Biedermann och Babette chockade. Men snart sjunger allihop tillsammans igen. När sirener hörs i fjärran blir Biedermann lättad över att det inte brinner i hans hus. Eisenring förklarar att de alltid kallar brandkåren bort till andra sidan stan först. Biedermann ber honom att sluta skoja. Eisenring och Schmitz hävdar att Biedermann misstänker dem för att vara pyromaner. Biedermann säger att han inte alls gör det, de är ju hans vänner. De ber honom att bevisa det genom att räcka dem tändstickor, vilket han gör – så att Bebette inte ser – varpå Schmitz och Eisenring går därifrån. Filosofiedoktorn dyker upp och läser upp en högtravande deklaration där han tar avstånd från Schmitz och Eisenring. Sedan står Biedermanns hus i lågor.
Frisch ville med sin pjäs fråga om vi nånsin kommer att lära oss att sätta stopp för antidemokratiska tendenser i det demokratiska samhället innan det bränns ner. Men till sin förfäran fick han höra borgare i teaterpubliken på premiären i Zürich mumla ”ja, så går det när man släpper in kommunister i sitt hus…” Själv hade han i samband med Biedermann tänkt på rikskanslerna Brüning, von Papen och von Schleicher som två årtionden tidigare i grannlandet med stram nedskärningspolitik å ena sidan och fegt ledarskap å andra sidan beredde vägen för Hitler, Goebbels, Himmler et co att under tolv års tid katastrofalt förinta mänsklighet och upplysning.
Undertiteln till Biedermann und die Brandstifter lyder Lehrstück ohne Lehre, lärostycke utan lära. Med beteckningen Lehrstrück ställer sig Frisch i Bertolt Brechts tradition. Brecht hade utvecklat lärostycket för att bryta sig loss från den klassiska teatern och de sociala institutioner den understödde. Lärostycken var medvetet enkla och riktade sig till en publik som aktivt skulle engagera sig i samhälleliga problem. Men genom pjäsens undertitel distanserar sig Frisch från Brecht: Snarare än att förmedla ideologi, en lära att följa, skulle lärostycket utan lära erbjuda en parabel som tillät publiken modet att tänka själv, dra gränser, ta distans, handla annorlunda då det luktar bensin. Dock: teater spelas i ett samhälle som gör publiken ovillig att lära sig, till och med utan lärdom.
