Utsökningsverket kränger en lägenhet. En kvinna, ”hon som inte tillåter sig att sörja någon / allt för länge” tipsar diktjaget om en mumsig man som kunde vara hämtad direkt ur tv-serien Vikings. En kärlek silad genom Bon Jovis nötta evergreens. Den säregna känslan av att nästan missa avfarten mot Pargas. Parkbänkskonnässören som med precision analyserar jaffakexets fulländade komposition. En registrerande blick som i skärgårdsmiljön inte bara noterar öar och skär, utan också den estniska arbetskraften som renoverar till eurodisco och lonkero, och liksom i förbigående noterar att ”barn och sjöbevakare svalkar sig/i havets varma piss”.
Ja, Sara Nymans debutdiktsamling Viltvård söker aktivt efter fenomen och detaljer som sällan får plats i det poetiska landskapet och släpper fram ett diktjag som alldeles uppenbart vinnlägger sig om att vara tillåtande i sitt sneglande på omgivningen. Det finns gott om fylla och bakfylla i boken, men också ett mycket nyktert konstaterande. Som i följande nyårsdikt där berättarrösten efter att ha sett främlingen Gunvor raggla hemåt i sällskap av spyor och skrikande aggressiv man, själv trillar in ett tomt hem och naken försöker ringa den vars frånvarande doft fyller rummen:
undrar vad jag hade tänkt säga
halv tre på natten
kanske något om Gunvor och hennes karl
att deras kärlek antagligen var
av den seglivade sorten
dömd att återuppstå
redan idag
Periferin och utkanten är visserligen etablerade områden inom poesin. Men de tillskrivs påfallande ofta ett skimmer, kanske inte romantiskt men i kraft av motpol eller uppror mot det etablerade. Eller också en råhet, som exempelvis i Johan Jönsons poesi. Så är det inte hos Sara Nyman, som istället betraktar med en faktiskt ganska befriande avsaknad av implicita utropstecken. Hos Nyman finns snarare ett slags nysaklig glupskhet som gör att bilderna hon samlar ihop är tillräckliga i sig själva, utan andra effekter än en försiktig reducering av oväsentlig information. Det blir underhållande, men också på sätt och vis realistiskt, när John Francis Bongiovi Jr är en lika självklar, och lika sexuellt konnoterad, referens som Karl Ove Knausgård.
Viltvård är ofta kul och Ibland nästan för rolig. Enstaka tokroliga dikttitlar ställer sig i vägen för de allvarligare raderna som följer, exempelvis ”Intresse för existentialism i praktiken III”. En korrespondens med en beundrad manlig författare dyker också upp några gånger och blir en överflödig precisering av diktjagets position som varande extern eller utanför det gängse finlitterära sammanhanget. Det förstår man ändå genom rader som rakt och osentimentalt slår fast att en kropp kan vara nedbruten vid fyrtio om arbetet är tillräckligt hårt och villkoren tillräckligt usla.
Ändå vinner det lekfulla anslaget till slut. Att till exempel låta samlingens avslutande dikt handla om att bli fotograferad i egenskap av författare och sedan glida över i just författarporträttet på fliken är fullkomligt briljant.
Boktitelns viltvård är också välfunnen och får kropp genom ett antal återkommande bilder där särskilt älg och hjort blir exempel på det på en gång tuktade och ohämmade vilda, som liksom speglas i andra naturnära dikter där tanter skiter i skogsdungar och barnen jagar Pokémons i trädgården. I Sara Nymans smittsamt nyfikna seende behöver man inte alls leta sig ut i floran för att iaktta faunan. Det går lika bra att börja i spegeln och sedan se sig omkring.
Sara Nyman:
Viltvård.
Schildts & Söderströms, 2023.
