Med vapen byggs ingen fred

av Janne Wass

Jag såg häromdagen på Svenska Yles presidentvalsdebatt och kunde inte annat än häpnas över fenomenet Mika Aaltola. Utrikespolitiska institutets direktör ramlade in lite som en svart häst i valet i augusti och nosade under sensommaren till och med på en plats i andra omgången med ett gallupresultat på över 15 procent. Ju mer finländarna sett av honom, desto lägre har hans stöd rasat, och ligger nu på mellan två och tre procent. 

Att se Aaltola i valdebatten var som att knäppa på en gammal propagandafilm från 40-talet. “Fosterländskhet”, “försvarsvilja”, “patriotism”, “finländska värderingar”, “kampanda”, “ett enat folk” var uttryck som ramlade ur den långe Petäjävesi-bördige politikforskaren som pärlor på band. Lyssnade man på Aaltola, skulle man tro att Finland för tillfället befinner sig i krig. 

Att presidentvalsdebatterna till en viss del upptas av militära frågor är naturligt, eftersom presidenten är försvarsmaktens överbefälhavare och leder utrikespolitiken i samråd med regering och riksdag. Att så gott som alla frågor i en presidentvalsdebatt leder tillbaka till frågor om krig och militär i ett land som befinner sig i fred, och där inga direkta krigshot föreligger, vittnar ändå om en förvridning av den offentliga diskussionen. 

“Fred” kan ytligt beskrivas som “avsaknaden av väpnat krig”. Men fred måste också förstås i betydelsen “samhällsfred”. Samhällsfred handlar om avsaknad av inre konflikter i ett land, allmän trygghet och tillit till såväl myndigheter som till medmänniskor. Samhällsfreden rubbas människor känner sig otrygga, förfördelade, diskriminerade, förtryckta eller då deras demokratiska och mänskliga rättigheter inte förverkligas. Fattigdom, avsaknad av tillgång till fungerande samhällstjänster, avsaknad av framtidstro och känslor av utanförskap och fattigdom är alla faktorer som bidrar till att försvaga samhällsfreden. 

Så gott som alla väpnade krig i modern tid har föregåtts av att samhällsfreden raserats. Och utan ett återupprättande av samhällsfreden har den militära freden sällan blivit långlivad. Samhällsfred har egentligen aldrig rått i Ryssland. Inte heller har Ukraina haft samhällsfred under de senaste decennierna. I ett land där en korrumperad ledare ersatt en annan, där det funnits spänningar mellan folkgrupper baserat på språk, etnicitet och religion, och där många levt i fattigdom och utan tillgång till fungerande samhälleliga tjänster, är det betydligt lättare för en främmande makt med ockupationsambitioner att skaffa ett fotfäste. Och tror att det under längre perioder har rått vapenstillestånd mellan Israel och Palestina, har det knappast existerat samhällsfred en enda gång sedan kriget 1967. 

“Fred” med militära medel i Mellanöstern kan endast uppstå om Israel utplånar alla palestinier. Men det är naturligtvis inte någon samhällsfred. En sådan kan uppstå endast då – alla – invånare har samma rättigheter, behandlas jämlikt inför lagen och kan känna sig trygga och tillfreds med tillvaron. En sådan – riktig – fred uppnås aldrig med vapenmakt. 

Ibland är väpnat krig berättigat och oundvikligt för bevarandet av människors frihet, trygghet och självbestämmanderätt. Ukrainas försvarskrig mot Ryssland är ett sådant fall. De allierades kamp mot den europeiska fascismen under andra världskriget är ett annat exempel. Lärdomen som det internationella samfundet lärde sig efter första världskriget var ändå att militära segrar inte garanterar fred. För detta krävs att också samhällsfreden återupprättas. 

Samhällsfred är också den största och starkaste garanten mot väpnat krig, må det sedan vara inbördeskrig eller krig mellan nationer. “Försvarsviljan” är något som man brukar mäta i opinionsundersökningar. Men viljan att försvara ett samhälle hänger ju på till vilken grad man anser att ett samhälle är värt att försvara. Om en ockupation av en främmande makt i själva verket ter sig som ett bättre alternativ än status quo, finns det ju ingen anledning att ge sig ut i krig mot angriparen. Detta har ju visat sig vara ett av problemen i östra Ukraina. Ibland kan förstås längtan till grönare gräs bygga på propaganda och desinformation, men också det är ett tecken på att samhällsfred inte råder. Och som Li Andersson konstaterade i valdebatten: om alla unga människor som förväntas försvara landet lider av psykiska problem orsakade av stress och känslor av hopplöshet, så blir det inte heller nödvändigtvis så mycket av försvarsviljan. 

Det var egentligen bara Andersson och SDP:s Jutta Urpilainen som i valdebatten betonade välfärdens, jämlikhetens och välmåendets betydelse för säkerheten, både den inre och den yttre. 

Finland behöver ett starkt och trovärdigt försvar i detta världsläge, det torde det inte vara någon som förnekar. Vi går ändå in på en farlig väg om vi inbillar oss att en höjning av försvarsbudgeten är det enda sättet att garantera tryggheten i samhället. Säkerheten kan undergrävas lika effektivt inifrån som utifrån om allt fler av Finlands medborgare känner att vårt samhälle inte är värt att försvaras. 

Det samma gäller utrikespolitiken. Finland behöver en president som inte bara begriper sig på militära frågor, utan lika mycket på vikten av att bygga upp samhällsfred genom diplomati och så kallade mjuka metoder. Vapenvila och fredsfördrag är första steget på vägen till verklig fred i både Ukraina och Mellanöstern. Hur samhällsfreden byggs upp mellan de tidigare trätande parterna är sedan avgörande för en varaktig fred. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.