Hej på er, webbläsare. Jag är pappersläsare. Jag klipper, streckar under och sparar. Bland klippen hittar jag uppslag för att skriva. Till exempel för Ny Tid.
Romarna sade “verba volent, scripta manet”. Orden förflyger, det skrivna ordet består. Hittar jag några urklipp på nätet? Åtminstone har den texten inte streckats under – det är för jobbigt.
Mina senaste urklipp är alldeles färska. De är från Financial Times Weekend. Jag brukar läsa veckoslutsnumret för att få perspektiv på världen.
Har FT något att ge Ny Tids läsare? De flesta sidorna är börskurser. Dem kan vi som gillar Ny Tid slänga. Men det finns annat. Tidningen försöker i artiklar och kolumner tyda världens gång.
Mina senaste klipp har rubrikerna “Tid att ställa de superrika till svars” och “Tiden inne för att beskatta miljardärer”. I samma nummer av FT!
Den är tryckt på ljusrött papper.
Den första rubriken leder till en recension av tre böcker om superrika.
Marknaden för sådana böcker har vuxit, hur det nu skall tolkas?
De två första böckerna klumpas ihop i anmälan. Det är Limitarism: The Case against Extreme Wealth av Ingrid Robeyns och Enough. Why It´s Time to Abolish the Super-Rich av Luke Hildyard. Den tredje nämner jag senare.
Ämnena aktualiseras av att de superika ökar snabbt och därmed ojämlikheten.
Ingrid Robeyns “limitarism” (kanske “gränslighet”) anger att det är etiskt fel för någon att bli, och kunna bli, mycket rik. Samhället borde därför organisera sig kring principen om ett “reglerande avtal”.
Som rikedom definierar Robeyns från sin holländska horisont det som överstiger en miljon euro. Det är väl priset för en familjebostad i Helsingfors centrum? Med ännu rikare är hon strängare. Ingen i samhället borde ha rätt till en förmögenhet större än 10 miljoner euro.
Också Hildyards bok betecknar de superrika som ett försumbart element i samhället. Han anser det vara groteskt att10 procent av befolkningen i rika länder äger 50 procent av den totala förmögenheten. En så extrem ojämlikhet cementerar fattigdomen. Dessutom suger den upp resurser som kunde användas för samhällsservice och miljöåtgärder.
Den tredje boken är As Gods Among Men: A History of the Rich in the West av Guido Alfani. Den ger ett historiskt perspektiv på de mycket rika. De bildar sin egen klass, som “gudar bland människor”. De anser sin överlägsenhet legitimera politiskt inflytande och bestämmanderätt. Med den motiveringen river de ned demokratiska institutioner.
Detta inflytande är svårt att motstå. Alfani dokumenterar 800 år av minskande jämlikhet. Trenden bryts bara av katastrofer som digerdöden och två världskrig. Deras förstörelse drabbade jämlikt.
Recensionen av de tre böckerna ackompanjeras i Financial Times (10-11.2 2024) av Simon Kupers kolumn “Tid att beskatta miljardärerna”. Kuper sågar till att börja med det vanligaste argumentet mot motivet för beskattning: avundsjuka. Frågan gäller uteslutande: är en beskattning till nytta för samhället?
Kuper lånar siffror från Forbes Magazine. Tidskriften listade i fjol 2,640 miljardärer. Det är en 19-faldig ökning sedan 1987. Han påpekar att de är underbeskattade, tack vare skatteflykt och förmånliga skattelagar.
Den franske ekonomen Charles Piketty har föreslagit en skatt om 90 procent på förmögenheter över 2 miljarder euro. USA:s ekonomi växte kraftigt med en sådan skatt 1950-1980. Och en sådan skatt är knappast punitiv; med två miljarder är man inte på bar backe.
Ur Sveriges historia hittar man varnande exempel på vart ökande ojämlikhet och statsekonomisk kris kan leda till. Karl XI:s reduktion i slutet av 1600-talet “gjorde att statens inkomster och statsbudgeten kom i balans.”
Reduktion betyder “indragning av en stor del av adelns besittningar till staten”. Och kungen levde sparsamt från morgon till kväll.
Kunde något sådant drabba “de nya gudarna”?
