När kriget i Gaza återigen bröt ut i oktober samlades människor också i Tyskland för att markera, men begränsades hårt av myndigheterna. Av historiska skäl är diskussionen känslig.
Det pågående kriget i Gaza har igen aktualiserat frågan om hur ”världens svåraste konflikt” någonsin ska kunna lösas. Världen över har människor engagerat sig för palestinierna och staten Israel, i vänsterkretsar traditionellt för den palestinska frihetskampen.
Engagemanget har också lett till att vänstern (då som nu) anklagats för att vara antisemitisk. Även om argumenten närmast används som retoriska halmgubbar i undergrävande syfte har de särskilt i ett land hämmat debatten – i Tyskland.
Den kollektiva skulden
Av historiska skäl har Tyskland ett svårt förhållande till anklagelser om antisemitism. Även om Tredje riket inte uppfann judeförföljelserna och pogromerna, så kom de att nå sin kulmen under Förintelsen. En stor del av Europas judar fördes till koncentrationslägren, och sex miljoner dog. Därför kom också det nya Tyskland som byggdes upp att ha ett speciellt stort ansvar att hantera denna Kollektivschuld.
Genom offentliga installationer, museum och skolundervisning har tyskarna påmints om tragedin, och efterkrigstidens filosofer och författare har försökt svara på i vilken grad skulden borde ligga hos nazistpartiets ledare och i vilken grad gemene man inte gjorde tillräckligt.
Mot bakgrunden av detta är det förståeligt att Tyskland tagit ett stort ansvar för den kvarvarande judiska minoriteten – under tiden som Tyskland var delat kom den västtyska förbundsstaten med tiden att engagera sig för ett stort ekonomiskt och diplomatiskt stöd till Israel, och den västtyska linjen kom att dominera relationerna också efter Berlin-murens fall.
Det styrande östtyska socialistpartiet SED förhöll sig först positivt, men kom sedan att hamna i en ideologisk konflikt med Israel; sionismen splittrade de judiska arbetarna och var reaktionär, och israelernas allt större samarbete med USA hade en imperialistisk dimension. Efter sexdagarskriget 1967 gick stora delar av östblocket över till att stöda palestinska PLO:s kamp och relationerna till Israel kallnade.
Situationen i Tyskland måste förstås som en följd av den historiska bakgrunden, men det finns skäl att vara orolig över att den tyska statsmakten känner sig tvungen att förbjuda allt fler politiska yttringar som ligger utanför den mittenfåra som nu etablerats.
Anti-Tyskland, pro-Israel
Då Tyskland återförenas och även Sovjetunionen upplöses på 1990-talet blir de tyska vänsterrörelserna tvungna att orientera sig på nytt. I början av 1990-talet skakas den nya förbundsstaten av rasistiska kravaller, och inom den utomparlamentariska vänstern växer oron över att återföreningen skett för tidigt – kommer en stark tysk stat ännu en gång att leda till fascism och expansionism? Inom autonoma vänsterkretsar och kommunistiska studentorganisationer går många in för en linje som på alla plan motsätter sig tysk nationalism och en förenad tysk stat, och positionen får namnet –anti-Deutsch (anti-tyskarna).
Strömningen utgår från Frankfurtskolans kritiska teori och de postkoloniala akademiska diskurserna, men går in för att dramatiskt dra argumenten till sin yttersta spets. Antityskarna publicerar essäer och pamfletter där de kan, men grundar också tidskriften Bahamas. Trots att de är en liten minoritet bland akademiker och yttervänstern får de inflytande, och snart syns deras uppseendeväckande argument också på demonstrationsplakat runtom i Tyskland. Vid årsdagen för de allierade bombningarna av civila i Dresden (som främst uppmärksammas av högerextremister) dyker också de antityska upp, med slagord om att bombningarna var nödvändiga och dessutom borde upprepas (”Do it again, bomber Harris!”).
Med tiden lyfter rörelsen allt mer sällan vänsterfrågor, men det ovillkorliga stödet till staten Israel utkristalliseras till ett mantra. En del går så långt som att absolut förespråka alla nationalstaters upplösning – förutom den israeliska, som bör bestå.
Antityskarnas framväxt underlättas så klart av att det tyska debattklimatet är så pass känsligt speciellt när det gäller judar, och rörelsen kallar flitigt sina kritiker för antisemiter, vilket är ett allvarligt skällsord i den tyskspråkiga världen givet deras historia.
Författaren Deborah Feldman och andra judar som är kritiska mot Netanyahus sionistiska politik berättar att de i Tyskland förringas och tystas när de försöker delta i det offentliga samtalet.
Ängslan inför de svåra debatterna gör att det på tyska antifascistiska evenemang idag finns grupper som bär israeliska och amerikanska flaggor samtidigt som deras slagord sätter likhetstecken mellan islam och nazismen. Den här synen, och de många logiska kullerbyttorna i de antityskas argumentation är svår att förstå för vänstern i resten av Europa, men lokala kontexter kan ibland producera absurda slutprodukter. I dag finns det få aktiva grupper kvar som själva definierar sig som anti-Deutsch, men deras inflytande är fortfarande märkbart i tyskspråkiga vänsterkretsar.
Skärpt lagstiftning
Att engagera sig för palestiniernas sak i Tyskland och Österrike kan alltså leda till dålig stämning i vissa miljöer, men det är något som vänsteraktivister på resande fot helt enkelt fått leva med – det kan bli komplicerat när man är i Tyskland.
En mer oroväckande utveckling är hur den tyska liberala borgerliga statsmakten börjat markera mot Palestinaprotesterna. Den tyska lagstiftningen kring vad som definieras som ”politisk extremism” är mycket strängare än i många andra europeiska länder, och listan på förbjudna symboler och fraser har med tiden blivit lång. Ursprungligen förbjöds nazistiska och kommunistiska symboler som grundlagsvidriga, men med tiden har även islamistiska och kurdiska politiska organisationer lagts till.
När kriget i Gaza återigen bröt ut i oktober samlades människor också i Tyskland för att demonstrera, men begränsades hårt av myndigheterna. Den internationella Boycott, Divestment, Sanctions-kampanjen mot israeliska produkter förbjöds redan 2019 som ”antisemitisk”, och nu har den tyska polisen förbjudit slagorden ”From the river to the sea – Palestine will be free” i vissa städer. Frasen har använts av pro-palestinska rörelser i årtionden, men ses av kritiker som Hamas slagord för Israels förstörelse. Bildningssenatorn Katharina Günther-Wünsch (CDU) i Berlin uppmanade stadens rektorer att till och med överväga ett förbud mot palestinasjalar.
Situationen i Tyskland måste förstås som en följd av den historiska bakgrunden, men det finns skäl att vara orolig över att den tyska statsmakten känner sig tvungen att förbjuda allt fler politiska yttringar som ligger utanför den mittenfåra som nu etablerats. De jobbiga diskussionerna försvinner inte, särskilt inte de som har utrikespolitiska dimensioner.
Foto: Youtube
